jag och Mats Wilander

Min sambo ler och säger att jag är Mats Wilander. (Jag förmodar att hon syftar på ’Droppen’ hos Belfrage eftersom min backhand-cross inte är nå´t vidare)
Jag skrattar he he he, och arbetar med självdistansen. Hon vet att den inte är min främsta egenskap och fortsätter du är sådär lite xtra allvarlig, därför tycker du inte att det var så där jättekul (100 höjdare) när Mats sjöng och ville vara Lundell. Är det för att hon är kvinna tänker jag mellan tänderna, att hon aldrig ens en stund har velat vara Lundell?
Hahaha, säger jag, du har nog rätt (det är bara ord som munnen säger), lite i alla fall. (och det vet jag ju att hon har, jag älskar sinnebilden av mig som ordens herre, kung över sköna skrifter och kloka ord.) Skit också.
Jag läste på en blogg för ett tag sen en tjej som spydde galla över alla låtsasförfattare och hitte-på-poeter, hon rå-dissade alla som trodde att de hade nå´t. Jag tänkte på det i flera dagar. Va fan är det för tönt-ironisk von Ober stil?! Är inte detta, av alla förbannade medier, ett ställe där man kan få vara allt man vill?! Man sitter ju för fan hemma och skriver utan att veta om någon någonsin kommer att läsa. Skall man ändå censurera sig innan man skrivit det? Jag upplever att det största hotet mot kreativitet är allmänt okunnigt gnäll och självcencur. Det senare kommer ofta ur rädslan för det första. Det är alltid lättare att vara halvrolig och sarkastisk än att verkligen mena det man säger, och säga det man menar. När det kommer till kreativt arbete, i alla former, så är enda vägen till utveckling allvar. Även om man är en rolig typ. Det går inte att göra något på riktigt om man inte vågar tro på det man gör. I processen att nå dit är man alltid sårbar. Då tål man inte minsta sneda blick eller antydan till drag på munnen. Där måste man få göra alla fel utan att någon baksätesförare med taskigt självförtroende sitter och kommenterar.
Sen kan man ju alltid fundera över om det kan räknas till kreativt arbete att skriva en blogg (som nästan ingen läser).
Fan vet.
Fick nu, i skrivande stund, boken 100 Höjdare (Filip Hammar och Fredrik Wikingsson) i present. Läser Droppen och det är fantastiskt roligt. Och visst fan har man skrivit så. Alla har det. Man skrattar och minns sina egna jag är en båt på havet med segel du har trasat. Du var orkanen och hamnen samtidigt och jag driver nu utan mål. Ibland gör man sån´t och det är ju sant att det är ohyggligt roligt senare. Men pinsamt också. Inte lätt att släppa en bild av sig själv man haft. Det var ju blodigaste allvaret då, och när Hon gjorde slut så fanns fan inte resten av livet. Jag var verkligen alla de där skeppen och blommorna utan vatten och orden ingen hörde, det var på riktigt! Och jag läste dem långsamt med den där lite dova stämman och ibland kom det tårar och allt var överväldigande. Ibland skrev jag dem i brev också. Aj.
Tur att man inte har vunnit Wimbledon.