Svetten rinner. Benen är stockar och jag har blodsmak i munnen. Jag har joggat med min sambo i 30 minuter. Hon gör Pilates nu medan jag försöker fokusera blicken. Promoe droppade Long Distance Runner i mitt huvud och jag försökte se oberörd ut. Solen slog ner på Slottskogen, älskade Slottskogen, och allt jag kunde tänka på var att komma hem igen.Man vet att man är medelålders när man tycker att man har tränat lite ändå när man promenerat till jobbet och hem. (jag har en stegräknare…)
Men jag vill inte vara medelålders. Inte för att det representerar en ålder, utan ett förhållningssätt.
Medelålders är trygghet. Medelålders är att alltid tänka efter före man talar eller handlar. Medelålders är att alltid välja förnuftet.
Shit, på flera punkter är jag redan där, har säkert varit länge. Därför protesterar min kropp. Måste ha hängbak på brallerna och säga fitta ibland. Måste spela dataspel och förbereda föreläsningar natten innan. Inte för att det är smart eller förnuftigt, utan för att jag ändå står halvt fastväxt i medelklassparketten redan. Passar man sig inte reduceras man till en sambo-möbler i bostadsrätten, med rutiner och scheman och fasta värderingar och semester och man skall inte klaga. För att se på det digitalt kan man säg att ju mer man har sparat och låst på hårddisken, istället för att ha rörligt i RAM (Rapid Access Memory), desto mer medelålders.
Bättre då att aktivt arbeta på att utveckla sitt RAM.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar