höja straffen

Läser idag i GP om Fort Europas drömmar om att höja straffet för tillverkning, import och försäljning av pirattillverkade märkeskläder. Marknadens advokater jobbar övertid för att befästa överprisernas, de starka varumärkenas, relevans. Uppenbarligen är det inte tillverkning som kostar. Fundamenten luckras upp.

sprida, inte begränsa

Varför bloggar man? Vid fenomenets första anblick ser det ut som en massa människors önskan att synas, att få finnas i ett större sammanhang, bli lite kända kanske. Drömmen om att bli sedd. Kanske upptäckt. Men jag tror snarare att det handlar om många, kanske fler än man först kunde väntat, människors vilja att dela med sig. Jag vill tro det i alla fall. Vissa vill skriva om små saker och upptäckter de gör i sin vardag, andra om politiska spörsmål eller smala ämnen. Och jag tror att de flesta gör det ur just viljan att dela. Att inte sitta och hålla inne. Jag vill så gärna tro att bloggandet är kusin med fildelningsnätverk och andra grupperingar som arbetar för att sprida, inte begränsa, kunskap. Tänk bara på den enorma mängd fantastiska inlägg, åsikter, specialkunskaper, kontakter, bilder, länkar och vackra ord som ligger på alla bloggar. Fria att länka vidare till och från, att kapa, citera, tänka vidare på, argumentera för eller emot, lyfta eller glömma. Jag vill så gärna tro att bloggandet handlar om idén att information inte är bunden. Information och tankar ryms inte inom marknadsstyrda lagar om upphov, de kan inte bindas, utan måste istället vidare, ut och ständigt vara i förändring och ge bränsle åt nya idéer. Bloggandet bidrar till detta i sin snabba och intrikata nätverksform. Avsändare och mottagare tappar betydelse. Alla är båda. Det är ju så outgrundligt vackert när man ser på det så, alla får vara med. Allas berättelse får plats. När jag talar om alla blir det givetvis löjligt ur ett Nord – Syd-perspektiv, eller I-värld – dom andra-dito, men om vi tänker oss att detta är början, och nätverken bygger sig större och starkare och i takt med att fler och fler blir uppkopplade så får fler och fler på planeten en kanal ut. I det perspektivet känns det nästan andligt, samtidigt som det blir lättare att förstå de stora bolagselefanternas förtvivlan över omöjligheten att kontrollera detta. Så jag hoppas att bloggandet härstammar ur detta och inte ur mångas vilja att bli kända.

trygghet i sömnen

Satt kvar en stund efter att hon hade somnat. Tysta snarkningar redan efter halva Emma Dammsuger. Hennes uppenbara trygghet i sömnen gör mig stolt som pappa. Hon vet att hon kan somna och vi går ingenstans. Vi är här när hon vaknar. Att veta att hon vet är obeskrivligt. Jag älskar henne så att det gör ont ibland.

Dior kids

Små snor-rika överklassflickor på TV. Deras liv består i manikyr, tennis, modellfotosessioner, partymingel och Chanel. Jag spyr. Och gråter. Stackars jävlar. De är hemmafrumaskotar åt lyfta söndermejkade socitetskärringar, något att berätta om på ännu en thébjudning. En tio-åring som uteslutande pratar om kändisar och sitt utseende och naglar känns mycket störande.

kreativ process

Två barn, min dotter och hennes kusin, sitter framför ett stort ritblock som står i vardagsrummet och målar till Trazan och Banarne. Dom är drygt två och orden bubblar ur dem och bilderna finns i deras ögon. För oss andra är det lite svårt att skilja den ena samlingen streck (Trazan) ifrån den andra (Djungelmums), men för dem är det glasklart. Rita, berätta, byta färg, måla över, sjunga. Allt får plats.
Igår satt jag i intressanta diskussioner med en kollega om Estetisk process. Vad är det, vad kan det vara, hur arbetar man med det i skolan och kan det göras annorlunda? Hur ser jag på estetisk process och vad betyder det för mig? Vad kan det betyda för lärande i allmänhet eller för den egna identitetsutvecklingen. Att kunna lyfta frågor om den egna existensen med hjälp av kreativa uttryck, och i detta ge sig möjligheten att utforska ämnet med andra förutsättningar. Förhoppningsvis ställer arbetet andra frågor och ger därför oväntade svar.
Se bara på den fantastiska möjlighet som kreativt arbete erbjuder att under en process vara någon annan. Att försätta sig i någon annans situation och utgå frågeställningar ifrån detta. För författaren är detta i stort sett en förutsättning, men i andra uttryck är det mindre tydligt, kanske svårare. Kanske för att det inte finns samma tradition av att skapa alterego i bildkonsten. En som gör det mycket framgångsrikt är Nina Bondeson, i hennes bilder och objekt finns flera personligheter som spelar ut sina olika roller. Några har funnits med länge och andra kommer och går. Styrkan i detta, som jag ser det, är att hon tillåter sig att arbeta med många olika, om än liknande, uttryck och berättelser samtidigt. Historier kan finnas på många plan samtidigt, både i en bild eller i en utställning.
Det är detta förhållningssätt jag tror bäst belyser min syn på estetisk process. Parantes: jag vill gärna byta ut begreppet Estetik emot kreativitet, eftersom estetik är ett i allmänt tal värdeladdat ord som beskriver snyggt. En väldigt estetisk inredning eller målning ser vi gärna som en som är tilltalande. Och det är inte det jag syftar till i begreppet Estetisk Process. Där handlar det om processen av kreativt (konstnärligt) arbete.
Att kunna stiga utanför sitt ego och arbeta utan att hela tiden känna att man måste stå för det som kommer upp, och i detta självcencurera, är en förutsättning för en fri kreativ process. Om man dessutom arbetar med frågeställningar som kan upplevas som provokativa eller alltför privata, där svaren på frågorna; de bilder som blir, kan vara svåra ibland att stå för, så är förflyttningen i personligt fokus en enorm tillgång.
Barnen i mitt vardagsrum skapar med hjälp av bilder egna berättelser utifrån intryck och tankar om sin omgivning och blir en direkt sinnebild av mina tankar. Deras figurer pratar med varandra medan de växer fram och miljöerna de finns i är i ständig förändring. Här är de alla samtidigt utan varken konflikt eller samvete. Hunden bajsar på honom betyder bara just det, det finns ingen värdering i att han bajsar på Banarne. När Nationalteatern sjunger om de elaka kungarna från Västerlandet är vips djungeln en grotta fylld av ledsna barn.
Det är bara att njuta och kanske avundas lite deras framfart över pappret och historien och livet. Inget är förbjudet här, inga vuxenlåsningar om skala och avbildning och likhet och grundade åsikter. Bara rent utforskande.
Jag vill gärna tro att det går att lära mycket av arbetsgången i kreativ process och överföra den till andra lärandesituationer. Det förutsättningslösa sökande som ibland kan uppstå i konstnärligt arbete där bilderna skapar sig själva, utvecklar berättelsen framför ens ögon, borde kunna fungera i andra sammanhang. Det är inte många områden i vår tid som saknar rätt och fel ur en klinisk bemärkelse. Ryckt ur sitt sammanhang finns inte bra bild och dålig bild. Smak finns alltid, och inom kulturen finns en hård smakpolis, oh ja, men utanför den så finns inte rätt och fel utan snarare mer eller mindre intressanta frågeställningar. Tänk er att överföra detta till andra ämnesområden som tex. skolan. Inte rätt och fel, utan mer eller mindre relevant och intressant undersökt, placerat i kontext eller bra diskuterat.Jag läser bra skrivet om manér och om att få en stil på konstskola och hur man skall förvalta den efteråt på reflektioner (där jag för övrigt också snott denna länk som är underbar).

anonym

Funderar på vad anonymitet på nätet betyder för kommunikationen, kanske för Internet som helhet. Jag har de senast två dagarna fått två svar, som i sig givetvis har varit som vilka svar som helst i det att de reagerat på något jag skrivit, men som bägge har hållit en kanske för ämnet onödigt hård ton. Det är nog inte så att det stör mig mer än någon annan att folk höjer rösten, eller tycker olika, men jag kan undra vad det kommer sig av? Kanske provocerar det jag säger så att någon blir extra arg, men jag har svårt att tro det. Jag tror snarare att det handlar om att man kan ta i extra när man argumenterar utan ansiktskontakt. Kanske måste man öka trycket för att höras i floderna av txt, bilder och åsikter på nätet, eller så gör man det just för att man kan. Man vet att man inte kommer att ses för att fortsätta dialogen, inte heller behöver man stå till svars om man kränker någon. Därför går det bra att ösa på. Ungefär som man kan be en telefonförsäljare att dra åt helvete kan man be någon på en chat eller blogg dito.
I ett större, över hela nätet, perspektiv så kan man tänka sig att anonymiteten är en av de saker som verkligen lockar. Både för att man kan utforska sin identitet och testa möjligheten att vara någon annan, och för att man kan göra saker man aldrig skulle ifall det innebar ögonkontakt eller igenkänning. Som jag ser det ligger det ett problem i att inte ta kommunikation på allvar, oavsett om den är över lina eller cafébord. Eller så är det bara jag som måste fatta att på nätet får man fan ha lite jävla överseende.

bildminnen

fett är snyggt

Jag har inte riktigt kunnat sluta röka, gör nytt försök första september. Min trimmer är trasig så jag ser ut som Monchichi. Är otränad också. Shit. Som bildkommentar till igår hittade jag denna bild, Saatchi & Saatchi härmar kidsens språk och spraymallar ut sitt köpbudskap i målgruppens (inte pensionärer) egna miljöer. Bra eller dåligt?

Kom även över denna stol. Fett är snyggt.

Utöver detta vill jag visa Jill Bliss’ arbete med blommor o böcker o annat. Galet hemtrevligt och fint. Och Jefrey Lacson, som illustrerade senaste flavorpill, bra web minsann.

vi kan välja annat

Läser i Journalisten (#20. 16-22/8 2005) om skrämsellournalistik. Hur främst lösnummermedia kastar dubbel-ordslöpsedlar i ansiktet på oss vareviga dag. Svullen mage kan vara svamp, datavirus, banksvindel, akrylamid, näringsbrist, inbrottsrisk, våldtäktsstråk, se om du är drabbad. Allt som skrämmer oss till att köpa lösnummer får plats. Att tidningarna spelar större intressen gratis rakt i handen verkar inte vara ett problem. De som vill att vi skall vara rädda för livet, för oss själva, för världen och det okända. Framförallt för det okända, det andra, det osäkra skall vi verkligen passa oss för. Stora läkemedelsföretag som gärna ser att vi är rädda och osäkra och mottagliga för färgglada preparat. En marknad som önskar oss osäkra på oss själva och vår förmåga och plats på jorden så att vi skall döva oss med inköp. Konsumera dig lycklig kräker löpen bredvid kvällspacket. Kom å köp! Kom å köp! Allt går att sälja med mördande reklam. En stor fet stråle med Lumor skulle dom ha!
Detta leder mig osökt in på reklam. På livsstilspredikanter och luftslottsmäklares våld på vårt innersta privata. Jag hatar dem! Jag hatar hur de vrider och vänder kappan så att det alltid är vi som står i snålblåsten med våra märkespåsar och undrar hur fan det gick till. Jag hatar hur vi alla står med mössan i hand och jublar med confetti åt deras pengar som åker gräddfil rakt förbi näsan på önskan om ett reklamfritt stadsrum, TV-rum, barnrum. Reklamen är livsfarlig skrev Sven Lindqvist på 50-talet. Det kostade honom anställningen på en ledande tidning och det är sant även idag. Reklamen äter upp våra näthinnor och gör oss blinda för andra möjligheter.
Vad kan vi göra, vad skall vi göra?
Vi kan sluta handla av dem som pissar oss i ansiktet med sin konsumtionsbulimi. Vi kan stödja projekt som adbusters eller reklamsabbotage.org. Vi kan betala Tv-licensen och bara kolla reklamfritt. Vi kan bojkotta Disney som gör sina filmer och TV-program till reklam för att sälja miljoner små löneslavsproducerade plastgrejer som gör att våra barn tänker på Disney 18 gånger i timmen. Vi kan själva riva ner skiten. Vi kan sabotera dom, som dom saboterar oss.Och vi kan vara givmilda istället för giriga och dela med oss av det vi har och det vi kan och det vi vet. Vi kan välja produkter och tjänster som står på annan grund, som inte har råd att slänga ett BNP på marknadsföring och livsstilsprofilering.
Vi kan lyssna på Svenska Akademin.

skall du verkligen äta det där?

I Det bästa som kan hända en croissant rör sig Pablo Miralles genom Barcelona som en direkt antites till den moderna lyckade människan. Han är fet, dricker alldeles för mycket, röker gräs, äter fet mat, duschar inte, har gamla fula kläder och tar inte ansvar. Han bor i en lägenhet den förmögna familjen betalar och han knullar med gift kvinna. Det är en god blandning (såhär efter 46 sidor) mellan Paul Austers dimmiga New York Trilogi och Bukowski-burlesk. Och Pablo är sinnebilden av den tv3 skrämmer oss att vi kanske blir. Som den livsstilsanorektiker jag är förfäras jag över hans vanor. Lider själv i hans grötiga bakfylla och vånda över den gassande solen i smala ögon. Och jag hör mig nästan säga högt skall du verkligen äta det där…en joint till?! Hur kan du inte duscha när du stinker och skall till jobbet?
För i min värld, där man har bestämt sig för den man vill vara så passar inte sånt in. För den man vill vara finns en rad av koder och göra/inte göra som man följer. Man kanske försöker intala sig att man minsann inte följer någon mall eller utifrån påklistrad roll, men man är fett fast i bilden av sig själv skapad av andra. Man konsumerar och väljer fritt ifrån ett färdigt och märkesbegränsat urval av produkter. Men om det är så vi lever nu; endast fria som konsumenter och de val vi är tillåtna är de en marknad erbjuder, hur i helvete skall vi då kunna kallas oss egna? Vad kan vi påverka? Vad kan vi göra som är vårt eget? Rösta vart fjärde år på samma parti med olika namn? I Karim Rashid’s superblob med snutte-dosan i hand blir ingen revolution. Hur tar man kontrollen tillbaka? När kan man säga att man har bestämt själv? Kanske ligger den möjliga revolutionen i skapande? Jag vill gärna tro på det. Konstens läkande inverkan på samhällskroppen (Göran Vogel-Rödin). I allt skapande, i de konstnärliga uttryckens möjlighet att ställa andra frågor. Frågor som inte kräver andra svar än nya frågor. Frågor eller påståenden som står varje människa fritt att tolka och agera utifrån. Det vill jag fan tro på!

jobbtid levnadstid

Funderade vidare på karriär. Att karriär inte längre skall ses som enbart det man utvecklar i sin arbetssituation, utan även det som handlar om den personliga utvecklingen. Och jag läser idag i GP att Ibas Laboratories erbjuder att gå igenom företagsdatorer i jakt på otillåten datatrafik (av anställda).
Detta handlar ju om kontroll. Kontroll av den enskilde personen på ett företag, som inte tillåts att själv avgöra vad som är viktigast för stunden. Självklart kan man inte bryta mot lagen på en dator som man själv inte är ansvarig för, men utöver det så upplever jag det som mycket trångsint och kortsiktigt att inte tillåta anställda själva avgöra vad de behöver göra på sin arbetstid. Att företag inte accepterar att man läser eller mejlar eller talar privat i telefon innebär på ett sätt att man inte tillåter utveckling för sina anställda. Att någon tänker på jobb på fritiden är det ju knappast någon arbetsgivare som sätter sig emot. Att man läser tidningen lite xtra på morgonen om det står om saker som berör en i jobb är heller inget som upprör, men om man läste tidningen på nätet på jobbet så är det inte ok..?
Detta är ett föråldrat sätt att se på tid och individens möjligheter att utvecklas.
Att söka information, blogga för att utveckla tankar och resonemang, utforska möjligheter till ny kunskap eller helt enkelt koppla av en stund när tid finns borde ligga i arbetsgivarens intresse att stödja.
Jag tror tex. att bloggande är ett mycket bra sätt för människor att verbalisera sina tankar och idéer. Att lära sig att få ord på resonemang om saker de funderar över. Om man dessutom blir läst och kommenterad tränas man i att bli mer precis i sitt språk. I en så ord och textbaserad kultur som vår kan detta omöjligt vara en nackdel, både för anställda och arbetsgivare. När tiden blir mindre och mindre delad mellan fritid och arbetstid så måste också kontrollbehovet minska.
I och med etta så är jag inte säker på att jag tycker att det är ok att en arbetsgivare söker igenom ens dator ’ i jakt på otillåten datatrafik’ om det inte handlar om direkta misstankar om lagbrott. Det är ett intrång på tilliten för den anställde och en markering att inte bestämmer över sig själv, och det tror jag skapar onödig negativ stress och misstro emot det företag man arbetar för.Misstag, fel och dåligt omdöme kan ofta, som historien uppvisar oräkneliga exempel på, visa sig vara det som utvecklar. Detta måste man ta hänsyn till även på arbetsplatsen.

Millimeterrättvisa

Vi pratade hemma idag om millimeterrättvisa i hemmet. Om att oavsett vad man gör på dagarna så är det båda föräldrarnas ansvar att hämta, lämna, handla, städa. Någon hade pratat om det, kanske var det Linda Skugge, kanske någon annan. Jag tror på det. Millimeterrättvisa. Kanske inte varje dag resten av livet, men som grundläggande förhållningssätt för en fungerande familj. Etablerar man inte det så får den med flyt för tillfället monopol på tid utanför hemmet, där ju livet som bekant också pågår och där möjligheterna för ny energi till personen och familjen finns. Det är lätt att säga att min inspiration i livet är familjen. Det är klart att det är en viktig del, men inte om familjen och hemmet är det enda man ser. Det kan driva vem som helst till desperationens brant.Kanske vill man säga Kvinnofälla, och det är det ju i stor mån om man talar om året efter att man fått barn då ju den mesta hemmatiden tas ut av kvinnor och detta gör att de står tillbaka i karriären ett tag, men det handlar inte bara om det. Det handlar även om arbetslöshet, tillfällig eller längre, studier och alla andra situationer där den ene i familjen har mer tid att disponera fritt. Det är lätt att den då tar eller får mer ansvar för själva hemmet. Rimligt kan det tyckas, på kort sikt, att den som har mer tid också gör mer. Men i ett längre perspektiv så försätter man den parten i ett beroendeförhållande som jag tror är mycket svårt att bryta. Eftersom man är inom hemmets väggar mer, och alltså inte kommer ut på alla tusentals möjliga informella möten och nätverksmöjligheter, så utvecklar man heller inte potentialen för att växa och ta tillbaka positioner när tids-och-ansvars-situationen ändras. Om vi nu dessutom skall tro på diskussioner om att vi går emot ett samhälle som mer och mer bygger på nätverk, formella och informella, så är det ju direkt osunt att hållas, hålla sig, utanför möjligheten till möte med andra människor. Begreppet karriär är i denna sorts samhälle mycket vidare än vad jag jobbar med. Det handlar om livet utanför hemmet. Den tid och de möjligheter man har att växa som egen individ och samtidigt samla stoff för vidare fördjupning hemma. Karriär handlar inte om pengar, eller ära, eller kändisskap. Det handlar om vem man vill vara och möjligheterna att vara den.
Från den vinkeln blir millimeterrättvisa en självklarhet.

springa ifrån medelåldern

Svetten rinner. Benen är stockar och jag har blodsmak i munnen. Jag har joggat med min sambo i 30 minuter. Hon gör Pilates nu medan jag försöker fokusera blicken. Promoe droppade Long Distance Runner i mitt huvud och jag försökte se oberörd ut. Solen slog ner på Slottskogen, älskade Slottskogen, och allt jag kunde tänka på var att komma hem igen.
Man vet att man är medelålders när man tycker att man har tränat lite ändå när man promenerat till jobbet och hem. (jag har en stegräknare…)
Men jag vill inte vara medelålders. Inte för att det representerar en ålder, utan ett förhållningssätt.
Medelålders är trygghet. Medelålders är att alltid tänka efter före man talar eller handlar. Medelålders är att alltid välja förnuftet.
Shit, på flera punkter är jag redan där, har säkert varit länge. Därför protesterar min kropp. Måste ha hängbak på brallerna och säga fitta ibland. Måste spela dataspel och förbereda föreläsningar natten innan. Inte för att det är smart eller förnuftigt, utan för att jag ändå står halvt fastväxt i medelklassparketten redan. Passar man sig inte reduceras man till en sambo-möbler i bostadsrätten, med rutiner och scheman och fasta värderingar och semester och man skall inte klaga. För att se på det digitalt kan man säg att ju mer man har sparat och låst på hårddisken, istället för att ha rörligt i RAM (Rapid Access Memory), desto mer medelålders.
Bättre då att aktivt arbeta på att utveckla sitt RAM.

nya kanaler

Aftonbladet Kultur skriver idag om en japansk musiker, Motoharu Sano, som väljer bort mellanhänderna och slutar att marknadsföra sin musik genom Sony och säljer istället direkt till iTunes. Nya kanaler för kreativiteten öppnas.

slak kuk ger säkrare samhälle

Läser i dagens Metro, Göteborg, att den moderata politikern och ordföranden i polisstyrelsen Kristina Axén Olin säger att våldtäktsmän borde kemiskt tvångssteriliseras. Jaha. Ett piller som mannen i fråga skall ta varje dag, självmant, som gör att han inte kan få erektion. Det låter för mig så förbluffande dumt att jag inte vet hur jag skall ta in det. Självklart behöver samhället hitta vägar att motverka våldtäkt och isär återfallsförbrytare. Självklart skall man ta frågan om människors, och i detta fall kvinnors, säkerhet på allvar. Men våldtäkt är inte sex. Våld emot kvinnor beror väl knappast på erektion utan på en rad andra faktorer i dessa mäns tillvaro, liv och psyke. Det känns för mig som att det skall handla om känsla av ofullkomlighet, rädsla, osäkerhet, brist på empati och i detta en (neurologisk?) koppling mellan ilska, frustration och sexualitet. Våld, i alla former, kan fungera som en maktfaktor och när målet är kvinnor (av vad anledning de nu må vara) kan maktutövandet resultera i våldtäkt. Att frånta dessa män deras erektion, och då även möjligheten till respektfylld och kärleksfull sexuell kontakt låter mycket kortsiktigt och något trångsynt. Dessa män, i sin frustration, svaga självförtroende och stukade självbild som män behöver inte en slak kuk, de behöver ordentlig vård.
När det dessutom handlar om ett piller som personen själv skall ta under eget ansvar så låter det som att den som gör detta redan har fått vård och vill ha vidare hjälp att hitta andra kanaler för sin frustration. Något liknande antabus för att komma ur ett alkoholmissbruk. Men ingenstans i artikeln behandlas denna aspekt av piller och vård som ett samspel utan istället ligger frågan om huruvida det är moraliskt försvarbart att fiddla med någons kropp (som hundratusentals kvinnor gör dagligen utan att någon diskuterar moralen i detta). Det låter farligt likt rasbiologiska institutets fascistoida framfart i mitten av förra seklet.
Kastrera för ett säkrare samhälle, herregud.

konst och kropp

Vanessa Beecroft arbetar med kvinnokroppen, ständigt återkommande. Kanske diskuterar hon alla kvinnors vardag och vårt samhälles kroppsfixering. Kanske behandlar hon sin egen kamp emot bulimi. Eller båda. Hon går också nära det spekulativa och genom det pekar hon på ett sätt på att det gör vi hela tiden, men låtsas inte se.
Ögnade ett par gamla artkrush och archidose idag och kom över detta, PS1, New Cantina Antinori, Stephen Friedman Gallery, James Cohan Gallery, håll till godo.

material som tillåter flöde

Är helt slut i ögonen. Har spelat i tre timmar utan att blinka. Har ett trevligt litet hus i slutet av en gata. Inte ett väldigt fint område, men det kommer nog att bli bättre. Mina vänner bor nära och jag har en ny bil, igen.

Funderar på Orakelnatten. Den behandlade skapandeprocessen på ett väldigt bra sätt. Om hur det är att arbeta kreativt. Det fanns något viktigt i hur huvudpersonen, Sidney Orr, öppnar hela sig i just den speciella skrivbok han just köpt. Hur just den får honom att helt försvinna in i sin berättelse. Här växer historier fram för honom om saker han inte visste att han visste. Sammanhang i tillvaron han helt plötsligt kan se. Hans undermedvetna jobbar åt honom, pennan flyter fram över sidorna nästan utan att han själv är med. Orden kommer av sig själv. Det är spännande tycker jag, tanken på att det för varje människa finns material som kan locka fram det innersta. Kanske en viss penna, eller ett papper, ett piano eller en kamera. Att det går att hitta sina bundsförvanter bland materialen för uttryck, och att de ibland kanske inte är dem man trodde. Material som tillåter att man slutar styra och bara följer med. Material som gör precis så mycket motstånd att man tvingas arbeta, men tillräckligt lite för att aldrig hämma flödet.

överslätande småprat

Han steg ut ur en taxi på Nordenskiöldsgatan. 60+ och proper. Vitt hår och ansat skägg.
Aprak.
Karln var mycket berusad. Han tog några staplande steg på gatan, för att sedan tappa kontrollen och tjurrusa in i en bil. Balansen låg kvar i glasets botten.
Vi hjälpte honom till dörren. En i var arm förde vi honom till porten, småpratande. Då säger han att det värsta med Taxin var ju att föraren var muslim, och så kom det någon floskel. Vi log överslätande och lämnade honom i porten. Efteråt kände jag att vi borde släppt gubbfan mitt på gatan.
Det är i alla de små situationerna som de överslätande leendena gör att rasismen och småsintheten, inskränktheten och dumheten kan få fortsätta. För att vi inte är ärliga utan istället låtsas för att inte stöta oss, för att inte göra en scen, för att vi inte ids, för att det inte går att lära gamla hundar sitta. Men kanske lär sig hundarna själva om deras ord resulterar i att de blir liggande.
Att vända andra kinden till, att försöka första var andra kommer ifrån, att behandla andra som man finner rätt oavsett hur de i sin tur behandlar sina medmänniskor.
Det låter bra, och lätt. Men samtidigt så undrar jag ibland hur mycket sånna är dom-skit man skall behöva lyssna på.
Jag är verkligen trött på att höra det.

på en annan plats

Fick Grand Theft Auto – San Andreas i present idag. Den underbara omoralen.
Skrupelfriheten och flykten från helylle-pappa-medelålders-ansvar och jobb.
Skall läsa för min dotter, sen skall jag sno en bil o köra från Los Santos till San Fierro på fel sida av vägen och lyssna på NWA.
F**k the Police

oftast lite arg

Jag ritar en glad pappa här, fast oftast är han lite arg på mig.
Shit. Hur ställer man sig till det?
Är det så?
Upplever hon mig oftast lite arg, eller var det för att hon tänkte på att jag just lyft ut henne ur en mataffär för att hon rev saker?
Jag vill inte vara oftast lite arg. Jag vill vara oftast glad.
Jag kommer inte ligga sömnlös, men jag skall tänka på det.

mellanchefer i läskigaste grottan

Låg hemma på soffan idag och gnolade framför lite dagTV i regnet. Kände att jag blev matt, illamående och ilsk. Ärligt: vem i helvete bryr sig om Paris Hiltons liv, egentligen? Vad är det för en tillvaro som byggs upp av att sitta hemma o smygrunka (eller gnugga) över alla kändisar, deras hitte-på vardag och deras garderober? Först, den inre cirkeln av kända rika anorektiker, sen ringar på vattnet av halvkändisar och önskekändisar och såpabimbos, och längst ner i Se&Hör-infernot stryker kändispressen runt och tycker. På allt för bra mediaplats sitter de och pratar om kungligheter och kända från TV med förnamn, och de lägger timmar att diskutera håruppsättningar, urringningar, eventuella relationsuppbrott och juvelval. Om och om och om igen. Vem kan må bra av att ta del av detta? Vems liv kan detta möjligen berika!?

Första gången jag verkligen stötte på det var när en tjej jag var kär i pratade på om Majkel, och jag lyssnade och det tog mej en god halvtimma innan jag fattade att det var wacko jacko hon pratade om. För henne var han inte Michael Jackson, utan Majkel och det var fullständigt obegripligt för mig. Inte att hon dyrkade honom, men för att hon såg honom som en vän, som en man med självklarhet kallar Majkel. Shit va knäppt det var. För mig var det som Alfons Åbergs Molgam; på låtsas.
Hon hette Linda och var 15. Journalisterna, eller ja, dom i skvallerindustrin är vuxna, men har fortfarande Molgams som de envisas med att rapportera om.
Jag tycker att det är läskigt. Det är läskigt att så mycket av media fylls av såpor, dokutvål, förnedring och relationsdissekerande.

-då sa han o då sa jag o vi typ, sen typ han o hon o jag tänkte shit typ.
-Hur kändes det då? På riktigt?
-Det var typ stort, men ändå eh typ ensamt.
-Och hur känner du nu?
-Ja känner liksom eh typ det är svårt, du vet, typ.

Dag ut och dag in.

Och idag såg jag reklamen för ett nytt förnedringprogram, Biggest Looser, där rejält överviktiga människor skall gå ner i vikt och minsann klara av att avstå från berg av onyttigheter som alltid finns till hands, och när de smyger upp på nätterna för att panikäta så skall vi sitta i Tvsoffan med våra jävla Lightchips och se dem i nattkameran och le i mjugg. Titta på den dåliga tjockisen, hahaha, måste äta fastän hon väger över 150 hahaha.
Och i min fantasi gjorde vi revolt och låste in de ansvariga för programmet i hemskaste grottan fylld med grisigaste insekterna som var deras mat och vatten fick de slicka från väggarna och så satt vi mellan reklampauserna och skrattade hahaha, se på den löjliga mellanchefen, han kräktes upp middagen igen hahaha.
Fy fan!
Kanal 5 borde förbjudas och de ansvariga landsförvisas i tre generationer framåt.

Schwitters stuga

Idag var jag o min kompis på galleri Mors Mössa och såg Annette Sletnes utställning Schwitters hut. Det var en serie bilder från ett av Schwitters Merzbaus som han har i en liten stuga uppe i Norge. Det enda av hans original-Merzbau som finns kvar, det i Storbritanien brann och det i Tyskland bombades.
Det intressanta är att Annette har fotograferat inne i hans vanligtvis igenbommade lilla hytte och med kameran både dokumenterat Schwitters installationsliknande interiör, och dess långsamma förfall eftersom den norska kommun vari denna hytte ligger inte vet att försöka bevara verket av en av 1900-talets intressanta konstnärer. Hon har också skapat nya bilder genom att välja utsnitt ur hans virrvarr av koder och tecken och lager-på-lager.
Men exakt vad är hennes konstnärliga handling?
Vackra fotografier? Bron i historien, genom att arbeta vidare med nya ögon och media på en annan konstnärs verk? Att hon hittat honom?
Jag upplever att hennes dokumentära drag inte är helt självklart, utan at det finns en liten fara i att hon rider på att det är just Schwitters stuga hon fotograferat och inte fiskare-Enoks som ligger brevid.
Detta kanske är helt självklart för andra, men för mig känns det på ett sätt tunt.
Men visst fan är det vackert! Och för mig hade bilderna klarat sig utan Schwitters ande.
Sen köpte jag Lotta Külhorns fina skrivböcker på pocketshop och log hela vägen hem.

att äga tankar och ädelost med äpple

Läser i dagens GP (sid.71) om två böcker som verkar intressanta; 404-Utflykter i glömskans landskap och Copy me. De tar upp fildelning och rätten eller orätten till att kopiera annans upphovsrättsliga egendom. Spörsmålet om huruvida man stjäl från någon när man kopierar, och om man anser att man gör det att det inte drabbar någon fattig. Att man bryter mot lagen, men vems lag. Vem kan egentligen patentera idéer, tänk om de föds samtidigt på flera ställen samtidigt? Och om vi kan ta patent på idéer, kan vi även upphovsskydda tankar då, eller fantasier?
du, det kostar 17 öre i minuten att dagdrömma om den här skärgården, 23 öre om du vill ha en lycklig familj med dig
i ett kortsiktigt resonemang så känns det lätt att skriva under på att fildelare snattar andras grejer, de hämtar något de inte har betalt för. Och det är också lätt att föreställa sig att fildelare är bortskämda spolingar, i Europa och USA.
Men är det så? Egentligen?

Jag älskar Internet.
Dels om man ser Internet som en egen företeelse, som en egen (astral) kropp, ett medvetande, så upplever jag det som det mänskliga medvetandet. Som alla människors medvetande. Här finns alla drömmar, saker vi tänker på, saker vi vill. Här finns alla våra mörka sidor, allt det vi har inom oss, men sällan pratar om.
Jag skulle aldrig någonsin försvara mycket av det äckel och vansinne som finns att hämta till sin näthinna, men att det finns ger en bild av människan som varelse. Vilka är vi och va fan håller vi på med?
Dels, förmodligen mer intressant, Internet som möjlighet för kommunikation och gränsöppnande. Att identitet inte längre begränsas till en nationalitet utan kan istället få byggas på saker individen själv väljer. Detta är ju givetvis inte nytt, men tidigare genom decennier så har grupperna fortfarande varit beroende av lokalsamhället och den direkta omgivningen. Nu finns alla direkt nära.

Det finns ju något intressant med förhållningssättet till oss och vår närmiljö, när vi samtidigt har hela världen nära. Vad behöver vi i närheten? Bo Dahlbom, professor vid IT-universitetet i Göteborg, talar om den nya människan, som är ständigt uppkopplad och jobbar flexibelt i tid och fritt geografiskt. Den som är lika hemma i Paris och Barcelona som i Göteborg eller Falsterbo, den som sköter jobbet överallt men som behöver mötas. Denna person behöver mötesplatser och lokalsamhället. Grannar och det lokala bageriet både hemma och borta blir viktiga noder och trygghetspunkter som inte fylls av kollegor och 37 års trogen tjänst.
Kan man tänka sig att man utvecklar några olika nivåer, där det finns en djup i vilken man samlar sin familj och sina närmaste vänner. Dessa träffar man. Man har mycket ansiktstid och man håller sig uppdaterad om varandra. Nästa nivå är lokalsamhället; dem man fysiskt ser ofta, men inte känner. Trots detta hälsar man och kanske utbyter en fras eller två. Dessa är utbytbara. Om man tex. skulle flytta så skaffar man nya stamkrogar, mataffärer, servicebutiker grannar etc.
Jaha, och på vilket sätt skiljer detta sig från tidigare? Det är just det jag funderar på nu. Kanske är det just avstånden som kortats, man kan få in mer av världen i sitt medvetande än tidigare och då kommer ju givetvis frågan om vi verkligen får in mer, eller om vi bara prioriterar annorlunda nu.
Känner att jag snurrar in mig nu. Jag kommer att återkomma till dessa spörsmål.
Har inte rökt på två dagar och min tunga är torr och jag irriterad.
Skall äta ost o äpple istället.
O kolla tv.

motstånd i rum för konst

Just nu har jag inte rökt på ett dygn och jag är verkligen inte på något bra humör.
Det blir ädelelost och äpple istället.
Såg Ola Åstrands utställning Vit Limousin på Göteborgs Konsthall. Jag tycker om den. Denna gången. Jag såg utställningen i början av sommaren och hade mycket svårare att ta in den, se den. Utställningen kräver av mig ett engagemang. Och det hade jag på inget sätt lugn eller tid för i juni, men idag efter semestern kändes det väldigt bra. Ett mindre rum med teckningar och en hög med högtalare var väldigt vackert. Bilderna är som stora serierutor, med skiftande mening och skala, och de träffar mig rakt pang på. Det finns en ful-estetik som ibland går till överdrift och ibland är bländande.
En serie korta animationer av Sadie Benning som berättar en historia om en tjej i tillvaron är helt enastående.
Jag är verkligen glad att jag tog mig tid.
Vi pratade om konst idag, min vän och jag, om huruvida konsten är forskning eller inte, skillnad mellan konst och konsthantverk, varför visa den i speciella rum? Behöver vi konstinstitutioner och vad skall de vara bra för? Vem ser konst?
Ganska slitna ämnen så här lite drygt halvvägs in på året. Diskussionerna har ju vänts på ganska mycket det senaste året. Ändå tycker jag att det är värt att fundera på. Tex. vem som ser konst, hur, var och varför?
Jag tror på rum för konst. Jag tror att det kan behövas några spelregler för mötet mellan konstverk och upplevare. Att ett galleri eller institution som en konsthall kan fungera som ett mentalt viktigt sammanhang, att vetskapen om rummets ändamål gör att man som besökare ställer in rätt fokus. Det finns också något bra i att man förflyttar sig och tar plats i ett rum där en händelse står i centrum; mötet mellan mig som besökare och konsten. Det mötet måste få uppmärksamhet. Väljer man istället att ta konsten ut till folket som ju varit populärt ett tag ger man sig ut på rejält hal is. Dels finns det ju rena elitistiska koloniala frälsartendenser i att en liten grupp som fattar skall ut och visa dem som uppenbart inte har fattat eftersom de inte kommer till de avsedda rummen, dels säger man ju rakt ut att konsten inte är värd att söka upp.
Jag tycker att konst skall få ta tid, den måste få kräva saker av den som upplever, det får göra lite ont. Givetvis skall det inte handla om ett rebuslösande utan om att mötet verkligen kan få vara på allvar. Att ett verk eller en utställning kan ha en dialog med mig, inte med mig och konstnären och hmm, vad menar hon eller han här, utan med mig. Var i min historia placeras detta? Hur står mina erfarenheter och upplevelser i relation till detta? Då blir det ok att upplevelsen innebär ett motstånd.
Viktigare än att ge upp konstens rum tycker jag är att ställa frågan får det inte finnas ett motstånd?

hemma borta

Jag läser Paul Austers Orakelnatten och den frammanar en våg av minnen från New York. Han rör sig på gatorna där jag bodde och jag känner lukten. Morgonen på väg till jobbet, rutin, en kaffe med mjölk och en ost-croisant på Mazola´s Bakery, en cigg innan nedgången till tunnelbanan på Bergen street. Tätt tätt med kaffet och en vikt tidning vikt på tåget, F, till Manhattan 14th street. Luften är klar och intensiv samtidigt. Går längs betongtrottoaren och hör staden. Luktar den. Kvällar på café med rörelse runtomkring, så många olika tidszoner samtidigt, så många ständigt på väg.
När jag kom tillbaka till Carroll Gardens, Bklyn, efter att ha varit hemma i Sverige så var det som att börja andas efter att man har hållit andan. Jag kan inte minnas att jag någon gång känt mig mer hemma än i sekunden jag kom upp från tåget direkt från flygplatsen.
Jag föddes i New York. Jag blev 28 och ny. Här passade bitarna ihop.
Jag var hemma från första dagen. Jag var ikapp mig själv, bilden av mig och jag var samma.
Michael Stipe sjunger för mig Leaving New York never easy, I saw the lights fading out.

lokaldiskussion om stadsrummet

Jag läser idag i GP en debattartikel om stadsbyggande av Bernt Finnskog (s.43) och ställer mig frågande. Han är kritisk till förslaget att bygga bostäder (studentbostäder?) på ena sidan av Skansberget vid Haga och menar att Skansen Kronan ett minnesmärke i Göteborg och att det vore bättre att bygga vidare ut bakom Centralstationen för att minska avståndet till Angered.
Jag tycker att en stad behöver utvecklas. Vårt liv i staden förändras och staden bör följa denna förändring. Det minnesmärke av ett annat Göteborg som Kronan utgör står för en tid när stora delar av dess omgivningar var landet. Så är det inte nu. Nu bor det människor här, som äter och sover och går på bio och till jobbet, som äter frukost ute på helgen för att det är möjligt och som köper en tidning och mjölk klockan 22:48. För att staden skall kunna leva så många timmar som möjligt så krävs det att det bor många människor där, med olika tidsrytmer. Både de som jobbar 8 – 17, och de som jobbar flextid eller hemifrån. Det är lätt att se hur ’café-staden Göteborg’ har blomstrat upp sedan Göteborg Universitet blev ett cityuniversitet. Studenterna gör det möjligt.
Dessutom så är det en omöjlig väg ur hållbarhetssynpunkt att breda ut staden på platten istället för att pressa ihop och upp den på höjden. Ju tätare vi lever desto kortare avstånd och i det färre transporter, färre avlopps- och kabelmetrar.
Det är givetvis sant att Göteborg behöver fler torg eller liknande mötesplatser, andningspauser i stadsrummet, men jag tror inte att Skansberget är en av dem. Då skulle jag nog hellre se parkeringen på skanstorget och parkeringen vid Hagabion som platser där mindre parker/torg kunde få växa fram och mer naturligt bli en del av livet i området.
Eller så skulle man anamma Anders Wilhelmssons Stockholm 2030 vision även för Göteborg, med punktvisa mycket höga hus med litet fotavtryck som rymmer massor av bostäder för alla dem som vill ha möjlighet att bo inne i staden.
Kanske handlar det om att definiera vilken typ av stad Göteborg skall vara. Vill vi att det skall vara en lite större stad, eller en liten storstad?
En god vän till mig som bor i Stockholm sa till mig häromdagen att Göteborg är en småstad, eftersom i en storstad går inte män med bar överkropp och klappar sig på magen inne i centrum. Det var en bra iakttagelse tyckte jag.
Jag älskar att bo i en stad och jag blir provocerad av idén att den skall stänga tidigt och öppna sent bara för att det inte finns tillräckligt med människor som behöver att det är öppet. Då behövs det fler människor. Bygg för dom. Göteborg kommer aldrig att bli såhär, men lite högre och lite tätare skall vi väl klara av.

jag och Mats Wilander

Min sambo ler och säger att jag är Mats Wilander. (Jag förmodar att hon syftar på ’Droppen’ hos Belfrage eftersom min backhand-cross inte är nå´t vidare)
Jag skrattar he he he, och arbetar med självdistansen. Hon vet att den inte är min främsta egenskap och fortsätter du är sådär lite xtra allvarlig, därför tycker du inte att det var så där jättekul (100 höjdare) när Mats sjöng och ville vara Lundell. Är det för att hon är kvinna tänker jag mellan tänderna, att hon aldrig ens en stund har velat vara Lundell?
Hahaha, säger jag, du har nog rätt (det är bara ord som munnen säger), lite i alla fall. (och det vet jag ju att hon har, jag älskar sinnebilden av mig som ordens herre, kung över sköna skrifter och kloka ord.) Skit också.
Jag läste på en blogg för ett tag sen en tjej som spydde galla över alla låtsasförfattare och hitte-på-poeter, hon rå-dissade alla som trodde att de hade nå´t. Jag tänkte på det i flera dagar. Va fan är det för tönt-ironisk von Ober stil?! Är inte detta, av alla förbannade medier, ett ställe där man kan få vara allt man vill?! Man sitter ju för fan hemma och skriver utan att veta om någon någonsin kommer att läsa. Skall man ändå censurera sig innan man skrivit det? Jag upplever att det största hotet mot kreativitet är allmänt okunnigt gnäll och självcencur. Det senare kommer ofta ur rädslan för det första. Det är alltid lättare att vara halvrolig och sarkastisk än att verkligen mena det man säger, och säga det man menar. När det kommer till kreativt arbete, i alla former, så är enda vägen till utveckling allvar. Även om man är en rolig typ. Det går inte att göra något på riktigt om man inte vågar tro på det man gör. I processen att nå dit är man alltid sårbar. Då tål man inte minsta sneda blick eller antydan till drag på munnen. Där måste man få göra alla fel utan att någon baksätesförare med taskigt självförtroende sitter och kommenterar.
Sen kan man ju alltid fundera över om det kan räknas till kreativt arbete att skriva en blogg (som nästan ingen läser).
Fan vet.
Fick nu, i skrivande stund, boken 100 Höjdare (Filip Hammar och Fredrik Wikingsson) i present. Läser Droppen och det är fantastiskt roligt. Och visst fan har man skrivit så. Alla har det. Man skrattar och minns sina egna jag är en båt på havet med segel du har trasat. Du var orkanen och hamnen samtidigt och jag driver nu utan mål. Ibland gör man sån´t och det är ju sant att det är ohyggligt roligt senare. Men pinsamt också. Inte lätt att släppa en bild av sig själv man haft. Det var ju blodigaste allvaret då, och när Hon gjorde slut så fanns fan inte resten av livet. Jag var verkligen alla de där skeppen och blommorna utan vatten och orden ingen hörde, det var på riktigt! Och jag läste dem långsamt med den där lite dova stämman och ibland kom det tårar och allt var överväldigande. Ibland skrev jag dem i brev också. Aj.
Tur att man inte har vunnit Wimbledon.

arga gamla män

detta är förbannat roligt! gamla gubbar som slåss!

minnen man kan ta i

Vi har haft en regnig innedag idag. Lagat mat. Biff á la Lindström på viltfärs med keso och garam masala och kryddig kall tomatsås.
Pappa, får jag smaka? Frågar hon oavbrutet, och jag vill inte hämma hennes nyfikenhet och ser på när hon äter rå lök, senap, tomatpuré, rått ägg och fänkål. Allt skall in. Allt skall testas. Inte allt är gott.
Men vi gör det tillsammans och det regerar.
Hennes biffar blev små och hon åt dem med uppenbar stolthet.

När jag rotade ibland mina lådor efter målarfärger idag hittade jag en bit av Berlinmuren. Jag kastades tio år tillbaka i tiden till en annan plats, ett annat jag. Jag blev överväldigad och grävde fram en hel hög med obetydliga betydliga saker. Föremål utan värde som är fulladdade med information just för mig. En del är vackra eller kul att se på, andra känns bra att hålla i. Några är direkt fula. Alla är ryckta ur sitt tidigare sammanhang och det de nu har gemensamt är mig. Alla är sparade av mig, de betyder något för mig. Jag har lådvis av dessa oavslutade berättelser och jag älskar dom.
Jag avgudar lösryckta saker i en hög, eller i en låda. Det handlar inte om ett medvetet samlande av en speciell typ av föremål, utan bara om slumpmässiga ting. De sitter alla på en del av min historia. De kan också sättas samman i nya konstellationer som får egen betydelse. De berättar historier som kan vävas och växa och få eget liv. Varje gång något nytt sparas och införlivas i samlingen så förändras den; varje litet föremål påverkar hela högen av saker.
Det går givetvis att katalogisera dem på tusen olika sätt, med olika utgångspunkt där inget är mer rätt. Minnet är ju inte linjärt utan frammanas av olika saker som en lukt, en bild, ett ljud. Samlingen av saker är på samma sätt icke-linjär i ständig, ibland slumpartad förändring.
Ibland på loppis, i prylaffärer eller på resa kan jag få ett oemotståndligt habegär över små saker. Bara vissa, och det går sällan att avgöra varför just ett föremål skulle vara viktigare än ett annat, men jag vet direkt. Jag vill inte titta på det och minnas det. Jag vill inte hålla det och lämna tillbaka. Jag vill ha. Jag vill äga just den. Jag vill att den skall ligga i en av lådorna.
Jag önskar att jag hade plats att ha alla sakerna framme.


en bit av Berlinmuren, en liten hund från Japan, ett tygmärke från Serre Chevalier, Roy Rogers, tändstickor från New York, min farfars visitkort och handtaget från ett salldsbestick i elfenben.

en häst bajsar på en häst

Pappa, nallen har tappat munnen. Han kan inte äta.
Hon ser allvarligt på mig och nickar samtidigt som hon pratar och det känns som att hon har levt i tusen år.
Vi står på lekplatsen. Hon pekar och jag letar febrilt efter en munlös nalle.
Till sist ser jag. Där står den, en stor björn av trä som mycket riktigt har tappat nos och mun. Hur såg hon det genom hela lekplatsen?

Hon växer, min allra älskade dotter, och orden strömmar som en flodvåg. Ibland i perfekt ordning med klara resonemang, ibland bajsar en häst på en häst.
Med orden kommer den egna personen och integriteten får en möjlighet att artikuleras. Det blir tydligt vilken roll språket har för individens utsikt att ta del av och uttrycka sig i det sociala sammanhanget.
Nu jävlar skall här läsas!

alltid samma

Jag utbringade ett fyrfaldigt hurra i dag, tyst för mig själv. På Linnégatan har både MacDonalds och 7-11 slagit igen. Det gjorde mig glad. En mikroseger.
Folk vill äta frukost på små lokala caféer eller köpa mjölk och cigaretter av någon de kan känner igen, som känner igen dem. De vill känna att de är hemma, inte bara någonstans i en stad. Kanske är det början till slutet för köttclownen och hans likriktande, sockertillsatta dygnet-runt glufsande likar.
Jag hatar gyllene röven. Inte för maten, den är säkert inte sämre än annan snabbmat, utan för att det finns överallt. För att dess mål är att sudda ut alla olikheter. För att jag som konsument aldrig skall behöva tänka, bara köpa och känna igen mig, vart jag än befinner mig. För att de vill att jag skall känna mig global och hemma överallt, aldrig borta.
Den västerländska kärnfamiljsvurmande medelklassnormen sprids med meals och ballonger till barnen. Olika göre sig ej besvär.
Det är olustigt.

en japansk penna

Idag en ny dag.

Jag köpte en ny skrivbok och en dyr japansk penna och hade författardrömmar.
Och jag köpte nya dyra papper och färger och hade konstnärsdrömmar.

Sen lade jag mig på soffan och drömde.
Igen.

Själva införskaffandet, ägandet av möjligheten, är bränsle för drömmar. Där just i det ögonblicket när man går hem med en påse i handen, fylld med framtiden, så är man verkligen den som just skall börja. Som snart skall göra.
Ingenting ligger i vägen. Aldrig är man så nära den man vill vara. Man är alla bilder samtidigt.

Men kanske kommer något i vägen.
Eller så sitter man och stirrar på pappret utan att se det och letar efter en inledning.
En öppning.
Den hemliga dörren i trädgården.

Och kanske nöjer man sig där.
Kanske väljer man bilden före verkligheten.

Kanske har man konsumerat sönder sin möjlighet att åstadkomma. Kanske har man gått händelserna i förväg och låtit känslan av odödlighet uppstå redan när man gick med påsen i handen. Man köpte sig bilden av sig själv och avsade möjligheten att ge bilden innehåll.

dag1

I lördags knöt jag min egen slips för första gången i mitt liv. Idag skulle jag ha slutat röka. Jag fyller 33 om en vecka och jag har semester.