mänsklig entropi

Kraften som bryter ner. Kampen för att stå upprätt. Jag samlar kraft fokus för att få ihop för att få grepp för att hålla. Ihop. Det går så mycket energi för att stå upprätt. För att ha kollen värsta kollen vara spännande här vara smart där. Säga de rätta sakerna lyssna på andra inte trampa på tårna inte fälla tårarna. Inte väcka draken inte få hål på huden.
Jag vill inte ha hård hud jag vill inte ta ett steg tillbaka.
Jag vill stå med ryggen rak med armarna öppna med hjärtat precis under huden.

Jag blir olevande räddaste lilla mus rädd för att göra fel säga fel.
Munnen går som en ångvält ut kommer osorterade ord kommer på fel ställen jag skrattar på begravning vaknar utan att våga öppna ögonen. Ligger stilla stilla lyssnar efter min andning letar efter spår.

Precis under kanten ligger tårarna rinner över slutar aldrig rinna jag låter dem rinna.
Ligger såpbubbeltårar o andra.

Kanske går energin till bilden kanske går den till finaste polerade legobilden där allt passar allt sitter ihop allt har en plats passar ihop med det andra. Är kompatibelt. Är konformt. Är så där strömlinjeformat färdigtuggat ergonomiskt genomarbetat att det inte lämnar spår. Hyperliv.
Så kan jag stå o säga jag är en sån som o veta att det passar in att det är rätt.
Jag är en sån som ljuger för mig själv.

På sant är jag tröttaste äckel på köpta plats ägda tillvaro. Att njutning av sakerna är lika samma som hud. Vem fan bryr sig om iPod Nano om man aldrig får röra hud precis vid nyckelbenen aldrig får smaka längtan?
Egentligen?

Kanske är det tiden kanske är det mörkret kanske är det bara jag, men jag tänker på hur allt det som betyder när jag ser tillbaka på det gångna året så är det fan inte de saker jag köpt. Mitt barns skratt o tårar o ord o sånger. Mina vänner alla mina älskade nära mina vackraste nära som är i tillvaron o gör den vacker o varm o rolig o som jag får luta mig emot när det kränger.
För det kränger.