Igår en lång dag med eget arbete. Fick låsa dörren från insidan o gömma nyckeln för mig själv för att inte springa iväg hela tiden.Ibland går det så långsamt o det är så motigt.
Det blev ett rum.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
_arkiv
-
▼
07
(241)
-
▼
01
(29)
- jag talar med mig själv
- natt
- ...
- natten
- nu
- lämna längta
- because Im worth it
- ...
- att leva
- hade behövt en kram
- Gröna Lyktan
- det är verkligen nu
- If Mies van der Rohe was alive I would go to bed w...
- chilenska grönsaker
- åtrå är ett synnerligen vackert ord
- fasetter i formen av att vara
- när man går i regnet ser ingen att man gråter
- va i heeeeeelv..?!
- konkurrenscensur?
- expansion
- dimma
- konst?
- ...
- ja, jag vill
- agera
- mänsklig entropi
- hur det blir
- ...
- 1.a januari
-
▼
01
(29)
4 kommentarer:
Han var visst astrist privat, Mies. Bodde i en totalt ostylad lägenhet och jag undrar om han hade något privatliv. Är inte säker.
Jag tror att han jobbade jämt.
Men bra var hanm, det kommer man inte ifrån.
jag tror att jag håller på att göra upp med arkitekturen. med modernismen. med det uttryck som så starkt präglat min utbildning o mitt seende o smak.
jag har svårt att se storheten i Mies o Corb o de andra, för tiden o smakidealet står i vägen.
o ändå när jag arbetar så kommer det invanda formspråket fram, om o om igen.
jag tänker mig att det kan utvecklas för mig, på nåt sätt. just nu är det BARA yta.
representationen av en verklighet som inte finns o inte kommer att finnas o ändå känns det så verkligt. det har vi lärt oss.
skall utveckla mina tankar om detta.
Tom Sachs är intressant i sammanhanget. hans arbete inger hopp.
Jo, visst har de präglat oss, modernisterna, men om man börjar tänka så är man ju faktiskt präglad av annat också.
Fast... Kanske inte?
Tänker på när jag var på det där muséet i Berlin Mies har gjort, och det var faktiskt STORT på något vis, inte i mått men i tanke. Det där när man slås av något, tänker: det här hade jag ALDRIG kunnat komma på själv...
Kan man göra upp med modernismen? Det är klart att man delvis kan, men samtidigt inte, den är delar av oss, vi är dess skapelse också, folkhemmets barn eller om vi är barnbarn - skit samma. Vi kommer liksom aldrig helt ifrån det.
Ibland kan jag tycka att Sverige är alldeles ovanligt präglat av just modernismen. Den var förstås stark här med, men här har det hela tiden funnits annat samtidigt, ett konservativt och småplottrigt motstånd, som i Tatis "Min Onkel".
Gör det du, återkom med fler tankar.
Karin (om jag glömmer att logga in innan jag skriver så funkar det inte.)
jag tror att det går att göra upp med det. jag upplever att när man är mitt i det så är det en del av ens dna, men vi som kommer så mycket senare, för oss är det snarare ett smakideal.
lite att det är finare med raka saker, strama betonggrejer istället för hantverk o prylar. (se Zandra Ahl 'svensk smak')
jag menar nog att man kan, får, aktivt bryta emot en invand smak, norm.
bland arkitekter upplever jag att det kan finnas en ängslighet, att det är lättare att arbeta med raka strama linjer möten o begränsade färgskalor, just för att det redan är accepterat.
när dessutom museer o stora institutioner har varit hett inom kåren o samhället så kan detta formspråket frodas.
kolla bara alla butiker som lever sin näst intill anoretiska neo-minimalistiska liv. svarta o grå plagg mot en vit fond.
det är skirt o skönt att se på, men föga utvecklande för varken form eller själ.
det finns nog oxå enrenhets-strävan i detta som jag kan uppleva som nästan sjuklig.
så modernism som idé...visst, flera intressanta grejer, men som form...nja.
lite mer mod hade inte skadat.
Skicka en kommentar