En nästan smärtande vardags konturer träder fram när dimman driver bort. En stillhet som lämnar munnen tom torr blicken irrig.Svårt att sitta still o ändå omöjligt att vila.
Det känns som tusentals bollar i luften, men jag vet att de inte är där.
Jag vill nog att de skall vara där. För att vara viktig kanske. Eller, för att ha något att göra. Något som är vuxet. Som är ansvarsfullt.
Är jag ledsen? Inte alls, tvärtom.
Är jag ensam? Nej.
Inuti bor spåren av en helg utan tid. Möte nära nära hetta blickar ord kyssar hud skratt. Natt som var dag som var natt som satt ihop allt var en enda rörelse.
Tystnaden nu är lite ett eko är lite en paus lite en stillhet lite en dröm.
Jag står på tå för att nå upp, jag ser målmedvetenheten undrar hur de gör. Undrar hur de vet.
Väntar på en dag när jag bara vet. Hur man gör.
Det blir svårt att ta vardagen på samma allvar. Med samma fokuserade blick.
Men jag vet att det kommer.
Jag känner det.
Det är ny tid nytt år nya löften nya önskningar.
Det är nu som fan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar