jag talar med mig själv

I varje bild, berättelser. Mina dina någon annans. De kan vara nära levande minnen drömmar o de kan vara så privata privata att jag nästan inte vågar titta på dem. Oftast rinner de ur mig utan tanke utan plan, berättar något för mig. Senare kan jag titta tillbaka o se hur de fylls av ny mening, nya läsningar.
Allt hör ihop. Allt är mitt. O ditt. Alla är jag du han hon.

natt

Tystnad.
Röstlösa viskningar igenom.
Mig.
Lyssnar efter tecken i min röst letar.

...

natten

Det kan vara så tyst.
Så tyst att man hör varje hjärtslag.
Varje andetag.
Blir medveten om sin andning o sen går det inte att släppa den för då slutar man andas o man ligger där hela natten o
andas
om o om
igen.



Det krävs övning för att hålla sig på rätt avstånd från elden. Värmas utan att brännas.

nu

Min kropp brinner. Huden är elekrisk jag känner smaken av allt jag hör allt jag ser allt. Jag ser rakt igenom står rak kan inte ramla.
Draken sover tårarna är ute borta.
Kvar finns hettan.

lämna längta

Din oro din rädsla förvirring ilska fortplantar sig genom mig kropp genom ben o hud o hjärta. Jag håller om dig o du ber mig att stanna o jag leker stark leker stor leker vet hur man gör inuti rasar draken o havet o blodet rusar jag håller dig i famnen jag kämpar för att mina tårar inte skall synas.
Inte skall rinna över.
Jag stryker dig över håret säger ihåliga ord om vuxna måsten o det enda jag vill är att hålla dig.

Utanför dörren kan jag inte andas.
Gatan kränger utanför allt en kuliss allt på låtsas jag leker stor o leker vet hur man gör.

O saknaden trasar mina ord mina skratt. Min hud kommer ihåg dina händer som håller så hårt så hårt jag önskar att det var blåmärken nu finns de inuti.

Jag håller leendet på läpparna. Skrattar hahaha o leker jobb. Leker ansvar o förnuftighet.

Inuti känns det som att jag har svalt glas.

because Im worth it

Tystnad. Stilla.
Förväntan.
Hur vet man vad man vill?
Hur får man reda på det?

Kan man sätta sig o tänka ut hur man vill ha sitt liv, vilka kompromisser man inte vill göra vilka drömmar man har vilken riktning man vill ha var man vill bli kysst.

Är det sånt som alla kan?

Jag står så naken inför mina möjligheter alla val alla tänkbara riktningar. Jag vill så gärna kunna säga vad jag vill, jag vill så gärna kunna peka ut en riktning en önskan en hetta. Jag vill så gärna ha ett mål. Eller flera.
Jag vill så hemskt gärna se vilka möjligheter som är relevanta jag vill peka med hela handen jag vill kunna ställa mig upp o säga ja. Ja, jag vet.
Jag vill ha modet att välja.

Jag vill vara säker på min sak. Jag vill vara sexigaste rakaste svar.
Jag vill inte vara rädd för konsekvenser.

När hela tillvaron blir en reklamslogan o en värld av möjligheter.

Möjligheter är bara bra för den som har förmågan att välja.


Har haft en nostalgisk helg. Inte sentimental. Men historien har fått en plats. Jag har pendlat mellan lycka över alla minnen o avsky inför sparandet o samlandet. Har hällt ut lådvis med fotografier på golvet o börjat sortera. Mitt liv. Alla möten o platser o situationer. De får en ordning de får en kronologi o mönster börjar framträda. Mina tankar vandrar över landskap av det som varit o det som kunde blivit om mötena blivit annorlunda.
Det blir ett bokslut över livet så här långt.
Halvlek.
O en förberedelse för det som komma skall.
Spännande o besynnerligt.
O vackert.

...

att leva

Idag har jag tänkt på: Om det går att vara individuell, om det är för oss biologiskt socialt möjligt. Om det är intressant.
Diskussionen tog start i Voluntary Simplicity…som jag läser det ett (urbant?) fenomen där man självmant väljer ett enklare liv. Man väljer bort prylar för att inte stressa sig själv o miljön o kraven på uppdateringar o allt ordnande med de saker man har alla larm o lås o förvaringsboxar. O vi talade om huruvida det är möjligt att faktiskt leva så eller om det egentligen mest är ett koketterande i att veta vilka saker som gäller o inte, det som inte sällan händer i designens heliga namn att man talar om kvalitet när man egentligen bara motiverar varför man köper det dyraste o flådigaste.
Jag tror att risken finns. Att VS blir ännu en av de möjliga self-branding-vägarna i önskan om att vara verklig o intressant o speciell.
Jag tänker mig att, som språkforskaren sa häromdagen, vi har i vårt språk, vår kommunikation, den unika förmågan att tala om abstrakta saker, att kommunicera om saker som inte finns i vår närhet, tid eller alls.
O om det nu är så att vi har utvecklat denna speciella förmåga, borde inte det betyda att vi har det för att vi kommunicerar? Att vi kommunicerar därför finns vi. Vi är sociala. Vi är ett gruppdjur. Vi har behov av andra.
Det verkar rimligt. Knappast nobelpris-tankar.
Men om det är så…varför är det individuella så otroligt viktigt för oss? Är det bara för att få para sig? är det nån form av biologi här också? Kanske är det så? Flockhierarki. Alfa-hane alfa-hona. Såna grejer.
Eller är det för att det finns ekonomiska intressen i att vi skall vilja vara speciella (för att få göka) o etablera oss i uppåtsträvan på den stora sociala spanska trappan? Det tror jag snarare.
Jag tror att det är precis så det är…vi pressas konstant i att inte vara nöjda, med oss själva med det vi äger med de vi känner med det vi gör. Allt allt allt är utbytbart, allt. O vi hamnar mittemellan eftersom vi är sociala i grunden, vi har behovsomfan av närhet ömhet hetta, så kan vi bara dra en liten bit från kollektivet. Vi vill vara speciella, because we´re worth it, men bara tillräckligt för att inte sticka ut för mycket o tappa kontakten med helheten. Att vara individuell blir reducerat till färg på en iPod.
Att vara individ är något man konsumerar sig till.
O individualiteten konsumeras. Jag. Se på mig. Spännande intressanta läckra jag. Välj mig. Klicka på min bild läs min txt mina svar på standard-enkäten.
’-Hej där, jag är en kille som gillar att…’ ..klick bort ’-Tja, en ömsint tjej, med hjärtat på rä…’ klick bort…
Klick bort.


Klick.

Helt plötsligt är att träffa nån något man gör hemma i soffan, man bläddrar i en Mc-värld av möjligheter, sida upp o sida ner med tjejer o killar som vill träffa nån, tusentals som man kan bläddra igenom gallra matcha … ta reda på om…innan, man liksom …ses.

Jag blir fan rädd.
Inte för att det finns dejting.
Men för att det bor en bråttom bråttom-by-pass-nerv i hela titta välja klicka chatta kanske träffas.
Vad händer med doft o röst o blick o kropp? All den överfeta bandbredd vi har till förfogande för att mötas, för att kommunicera. Actual-reality-dejting där man kan ta i varann o där skrattet spelar roll direkt, där man lirar live utan omtagning o man konstant har domarnas betygsbarometer i ögonvrån?
Där. Underbara hemska värld.
Där man är verklig hela tiden.
Istället blir det visuellt, yta, o intellektuellt, genomtänkt energisnålt strömlinjeformat.

Kasta dig ut, sa en vän. Jag smygprovade. På natten. Blädder blädder oj kolla kolla alla söta sexiga vackra spännande möjligheter.
Jaha.
O nu?

Skicka en blinkning?
Till en? Till flera?

Det kändes bara så tafatt.
Jag kände mig gammal.
Utdaterad istället för uppdaterad.

Det kändes som postordershopping, inte som möte.
Jag tror att jag tror på möte. På direktheten. På det läskiga i att gå över dansgolvet o det fantastiska i att få dansa.

Jag vill vara en del av.

hade behövt en kram

Idag är en sån dag.
En kram.
Lite komplimanger.
Lite nedförsbacke, kanske lite medvind till o med.

Haft en givande morgondiskussion om individualitet och spegeln i kollektivet.
Skall fundera genom.
Kan kanske vara nåt.

Nu skall jag komma ikapp. Det finns ett krön på alla backar.

Gröna Lyktan

Idag, på det här superhero-quizet blev jag GreenLantern.
underbart. den koolaste av dom alla. viljestyrkans mästare. hela knattetidens seriedrömmar på dass svepte förbi.
det gjorde mig på gott humör.
imorgon skall jag axla mitt kall.
jag skall köpa en sån där tuff ring oxå.

det är verkligen nu

En nästan smärtande vardags konturer träder fram när dimman driver bort. En stillhet som lämnar munnen tom torr blicken irrig.
Svårt att sitta still o ändå omöjligt att vila.
Det känns som tusentals bollar i luften, men jag vet att de inte är där.
Jag vill nog att de skall vara där. För att vara viktig kanske. Eller, för att ha något att göra. Något som är vuxet. Som är ansvarsfullt.
Är jag ledsen? Inte alls, tvärtom.
Är jag ensam? Nej.
Inuti bor spåren av en helg utan tid. Möte nära nära hetta blickar ord kyssar hud skratt. Natt som var dag som var natt som satt ihop allt var en enda rörelse.
Tystnaden nu är lite ett eko är lite en paus lite en stillhet lite en dröm.

Jag står på tå för att nå upp, jag ser målmedvetenheten undrar hur de gör. Undrar hur de vet.
Väntar på en dag när jag bara vet. Hur man gör.
Det blir svårt att ta vardagen på samma allvar. Med samma fokuserade blick.

Men jag vet att det kommer.
Jag känner det.
Det är ny tid nytt år nya löften nya önskningar.
Det är nu som fan.

If Mies van der Rohe was alive I would go to bed with him.

Igår en lång dag med eget arbete. Fick låsa dörren från insidan o gömma nyckeln för mig själv för att inte springa iväg hela tiden.
Ibland går det så långsamt o det är så motigt.
Det blev ett rum.

chilenska grönsaker

åtrå är ett synnerligen vackert ord

Lyssnade på radio. Filosofiska rummet. Såna som kunde pratade om ord. Om ordens betydelse, och hur vi förstår dem. Semantik? (jag har aldrig riktigt fattat vad det betyder, men det är ett vackert ord).
De talade om att barn lär sig innebörden av ett nytt ord varje 90 minuter. !
De talade om hur vi använder ord, om huruvida orden finns inne i huvudet eller ute i världen. Om språkets möjlighet att beskriva det som inte finns, antingen inte alls eller ialla fall i vår närhet. Vi kan tala om en banan även om vi ätit upp den. Typ.
De talade om sammanhangets betydelse för förståelsen av orden, av språket. Om metaforen.
Det var så jävla fint. Jag blev på så gott humör.
Jag älskar ord.
Jag är en sån som älskar ord. Språk. Hur de används hur de uttalas hur de bär tankarna o resonemangen o hur de berättar om idéer o längtan o det allra innersta rummen.
Jag tänder på ord. På samtalet på förmågan att navigera i det språkliga landskapet.

Ofta dyker rädsla för att snacka sönder analysera sönder upp i diskussioner. Jag vet inte vad det betyder. Jag tycker inte att det går. Samtalet i sig är, när det fungerar som samtal utan behov att mästra eller kväva, yttersta närhet. I orden finns erotiken.

Radiofilosoferna talade om det ständigt fortlöpande omförhandlandet av ordens innebörd och mening som pågår i dialog, om hur vi hela tiden skapar ny mening ny passning av begreppen tillsammans med de vi talar med. Så förbannat vackert.
Det är ju lätt att se hur man kan utveckla ett internt språk tillsammans med en älskande eller vänner, på mycket kort tid. Nya begrepp eller innebörder kan uppstå under en kväll på krogen o betyda något ytterst speciellt just då, ibland i ett samtal. En metafor som lägger plats för att det fortsatta samtalet använder sig av samma metaforfamilj. Jag blir fan kåt när jag tänker på hur fantastiskt detta är!
Den enastående platsspecifika mening som något kan få och som kanske löses upp när just det samtalet är över, eller lever kvar enkom för just den sammansättningen av samtalare tills nästa gång möte sker.

Kanske är det samtalets speciella styrka o spänning, att det krävs minst två aktiva talare och lyssnare. Det handlar om närvaro. Förhandling av innebörd. Vilja att driva resonemanget framåt bortåt inåt. Det går inte att sätta sin egen agenda före mötets, då rasar det omedelbart. Det är lagsport. Tillsammans.

Tillsammans är kanske inte så vackert ord när man säger det, men innebörden i hela sin storhet är ett av språkets vackraste ord.
Tillsammans.

fasetter i formen av att vara

Jag skrev just något hos karin, o insåg att det är vad jag gör. Fasetter o flera o flera vinklar på den pågående undersökningen i vad det är att vara människa. barasådär.
Att det är konstens uppgift, i konstens vidaste vidaste mening, att undersöka o problematisera o gestalta vad det innebär. Att finnas.
Att leva.
Att känna.
Mina berg blir mer o mer detaljerade för varje gång, de får fler o fler sidor av formen, fler delar som bildar helheten. kanske kan man välja ut just några, eller en, eller så ser man hela formen o den ändras hela tiden.
som allas bilder ord omformar o omformulerar varandet.

när man går i regnet ser ingen att man gråter

upp o ner...ner o upp. mitt hjärta åker bergodalbana jag skrattar o gråter samtidigt jag står när ni faller jag rasar bland er jag är hela världen o ingen.
tomheten ropar skrattar mig i ansiktet hahaha där ligger du haha dina tårar är bara ljug haha

jag går genom eld utan att bränna mig jag är i rörelse stannar inte behöver aldrig vila.
jag är händerna är huden är hettan precis mellan är ytan.

jag tittar på utan att se jag lyssnar utan att höra jag går runt o samlar ihop.
min längtan.

Karin berättar för mig om allt som finns o jag tror henne.
Det finns.
det finns de som aldrig set havet o det finns de som aldrig lämnat det.
det finns någonting mellan sekunderna som man kan ta på känna uppleva om man är där om man lyssnar om man finns.
det finns.

jag finns.
jag finns i min kropp inuti o utanpå o jag kryper ut genom min hud lämnar mig ensam kvar på marken.

jag är en sån som dricker espresso utan socker.
Jag är en sån som knarkar på att vara behövd.
jag är en sån som älskar så in i helvete innerligt mycket men inte vet hur man uttrycker det.
jag är en sån som tror att jag är rörlig, men har bott i samma postnummer hela livet.
jag är en sån som kan tycka så synd om mig själv att jag knappt kan andas.
jag är en sån som är så stolt över mina vänner o önskar att deras glitter skall fastna lite på mig om jag står tillräckligt nära.
jag är en sån som rörs till tårar av vänskap.

o jag har tusentals bilder inuti o jag har levt i tusen år o jag är nyfödd.

jag är en sån som tycker om att gråta, men har svårt att göra det när någon ser på.

payback.

va i heeeeeelv..?!

kolla denna adressen: http://bilderna.webblogg.se/

om jag lägger den som en länk i mitt post så försvinner valda (inte av mig) delar av resten. RANDOM.

jaja.

det är en ny blogg i alla fall som min man Erik fixat.
tack.

konkurrenscensur?

ok.

detta är en

expansion

familjen växer bloggosfären erövras.

vaffan...jag har skrivit en massa txt här nu tre ggr, men det vägrar att publiceras...

ok.
en ny blogg.
Babblianen

En dag snart skall jag göra som Karin o strukturera lite, få dit lite nya bloggar, uppdatera länkar o sånt.
det är nu man gör det.
i början av året.

jag har haft sinnessjuka träffsiffror under helgerna, för att jag hade skrivit om Charader. jag skrattade. ingen ville läsa resten, de ville bara ha Charadtips. jag grät.

glitter o liv.

dimma

När staden ser ut så här på morgonen är det svårt att inte gråta.

konst?

Så här ser min skärm ut på jobbet numera. Fullständigt obrukbart, men jag tycker det är så fint, o den skiftar hela tiden i ränder o ljus, att jag inte kan komma mig för att skicka datorn på reparation, utan har kopplat till en xtra skärm. Så nu ser jag dels mitt jobb, o dels detta.
Fint

...

ja, jag vill

Jag vill ha fjärilar i magen.
Jag vill ha hud mot hud.
Jag vill ha nu, men inte sen.

Jag vill treva leta undra jag vill känna smaka vara. i.

agera

Bredbandsbolagsteknikern var här idag. Det funkar inte riktigt som det skall. Det skall vara en sisådär 20.000kb hastighet. Jag har 356.12kb...

Det borde alltså gå typ 50ggr fortare! Det känns ju lite trist. Kunde suttit på 56/6-ringaupp-modem.

Men det betyder att det bara kan bli bättre.

Har funderat på senaste dagarnas samtal. tar vi det hela på för stort allvar, eller är det så att det som egentligen är allvar är så satans stort o abstrakt o svårt att ta in så vi gör det lilla stort istället? När jag skriver det kändes det löjligt med ett frågetecken. Men allt det där som är stort o vackert o nära o hett o hemskt o sorgligt kanske inte behöver vara så allvarligt, kanske kan det få bara vara. Att det är så lätt att fastna i tidigare diskuterade bilden av, mallen för hur man upplever att ens liv skall vara o arta sig. vaffan?! Går det egentligen att bestämma det o hur många av de beslut man tar fattar man på grunden av att man verkligen känner? Är det inte snarare så att det mesta går på jag är en sån som-rutin, eller ännu värre, jag vill vara en sån som o de andra tycker att jag är... Klassisk Romeo o Julia-problematik antar jag. Går det att vara ärlig emot sig själv? Det är oxå kanske för mycket begärt att man skall kunna förhålla sig på både makro o mikro-plan samtidigt. Lenn Johnnons think global act local funkar väl ok i förenkling i typ energidebatten, men om man breddar det o tänker på hur vi våldtar planeten, krossar stora delar av världen i det Stora MarknadsKorståget, profiterar på missären o tittar bort, o samtidigt skall man känna hur det känns i en relation. eh...? Hur? En skojteckning som sitter på jobbet visar två gubbar som pratar, -Nu har man ju precis vant sig vid källsortering så skall man tänka på jämställdhet oxå. (typ) haha, men visst finns det en poäng. Inte i sak, men i att i den upplysta informationsförstoppade tiden förväntas man hålla sig uppdaterad o insatt o vaken på allt som händer. Så långt ok. Men hur lever man med sig själv som människa när man vet att så många lider, så många hungrar, så många slavar, för att min iPod-tillvaro skall kunna fortsätta finnas? Däri finns ett glapp. Att vara med, uppkopplad uppdaterad ha hungrigaste kollen, o samtidigt kunna titta bort, kunna se o veta o ändå zappa till 5-an. I-landsproblem, ja i allra högsta grad. Vad gör det med kollektivet när alla vet allt, men inte bryr sig? Homo zappiens skriver Owe Wikström. Det är ju precis sant. O i ett längre perspektiv måste det ju göra något med självkänslan, att hela tiden vara medveten om att man aktivt skiter i levande människors hälsa när man står i provrummet.

Kanske borde man uppdatera Lennons ord: Think global, act.

mänsklig entropi

Kraften som bryter ner. Kampen för att stå upprätt. Jag samlar kraft fokus för att få ihop för att få grepp för att hålla. Ihop. Det går så mycket energi för att stå upprätt. För att ha kollen värsta kollen vara spännande här vara smart där. Säga de rätta sakerna lyssna på andra inte trampa på tårna inte fälla tårarna. Inte väcka draken inte få hål på huden.
Jag vill inte ha hård hud jag vill inte ta ett steg tillbaka.
Jag vill stå med ryggen rak med armarna öppna med hjärtat precis under huden.

Jag blir olevande räddaste lilla mus rädd för att göra fel säga fel.
Munnen går som en ångvält ut kommer osorterade ord kommer på fel ställen jag skrattar på begravning vaknar utan att våga öppna ögonen. Ligger stilla stilla lyssnar efter min andning letar efter spår.

Precis under kanten ligger tårarna rinner över slutar aldrig rinna jag låter dem rinna.
Ligger såpbubbeltårar o andra.

Kanske går energin till bilden kanske går den till finaste polerade legobilden där allt passar allt sitter ihop allt har en plats passar ihop med det andra. Är kompatibelt. Är konformt. Är så där strömlinjeformat färdigtuggat ergonomiskt genomarbetat att det inte lämnar spår. Hyperliv.
Så kan jag stå o säga jag är en sån som o veta att det passar in att det är rätt.
Jag är en sån som ljuger för mig själv.

På sant är jag tröttaste äckel på köpta plats ägda tillvaro. Att njutning av sakerna är lika samma som hud. Vem fan bryr sig om iPod Nano om man aldrig får röra hud precis vid nyckelbenen aldrig får smaka längtan?
Egentligen?

Kanske är det tiden kanske är det mörkret kanske är det bara jag, men jag tänker på hur allt det som betyder när jag ser tillbaka på det gångna året så är det fan inte de saker jag köpt. Mitt barns skratt o tårar o ord o sånger. Mina vänner alla mina älskade nära mina vackraste nära som är i tillvaron o gör den vacker o varm o rolig o som jag får luta mig emot när det kränger.
För det kränger.

hur det blir

I korridorerna på kontoren runt de viktiga borden de riktiga mötena där saker beslutas där man får sitta med o lyssna får sitta med vara alibi. Leker på riktigt leker jobb leker ansvar. Alla skuggor bakom dörrarna bakom dig bakom mig, viskande tisslande om gåvor o vägar förbi. Runt runt bärande bjälkar bärande tak, förbi förbi alla dom som väntar som köar som frågar. Tisslande tasslande i trappor i snabba möten blickar hela ryggen full med knivar.
Inbjuden välkommen snittar konfetti klappa ryggen var med säg ja.
Jag bländas så lätt förförs så lätt tindrigaste fåfängan spegel spegel o jag är den vackraste jag sett.
Jag klappar ryggen hejar med smickras o vill vara på sant. Vill leka med dom stora vill vara som dom andra o jag tittar inte ner tittar inte blundar skrattar säger papegojan samma samma.
Leker ansvar leker jobb leker gemenskap.

Men egentligen vill jag bara vakna med någon annans doft i mina kläder, igen.
Vill spara smaken av hud vill vara smaken.

...

1.a januari

När jag vaknade kändes det som att jag vaknat innan jag gått o lagt mig.
Jag var helt säker på att jag var i helvetet.
Jag var 80 o lovade att aldrig aldrig.

men jag brinner.
oxå.
jag skrattar o känner som Allan Edwall livet i mig.

Det kommer att bli ett skitbra år!
nu kör vi!