vem fan vill inte vara kreativ?***

Läste i går, (DN):Fri kultur ger bättre tillväxt. Den talar om den kreativa klassen, Richard Floridas[$$] begrepp om alla de kreativa som samlas i kluster o som gör platsen bättre rustad. För överlevnad, för framtiden, för marknaden. Man pratar om kreativa människor som en helt egen grupp, en klass, o på frågan om den kreativa klassen inte bara är ett nytt ord för övre medelklass blir svaret att nja många ingår nog i båda, men den kreativa klassen utgörs av ungefär tio procent ur den traditionella arbetarklassen. Tio procent. Det känns marginellt. Försumbart nästan.
Det är nog här mitt problem ligger. I vanliga fall pratar vi om klass som något sedan innan bestämt, som vi gärna vill motverka. Vi pratar breddad rekrytering till högskolor o kvotering på arbetsmarknaden. Vi vet att klasserna finns, men vi vill sudda dem. Men så kommer en ekonom från Amirrikat o säger att hey, here finns en new klass, en exciting kreativ klass som både ökar livskvalitet and is good for marknaden! O alla ropar si si , bravissimo, den skall vi ha! Sen pratar vi bara om marknaden.
O så är vi med o konstruerar ett nytt klassbegrepp, en ny adel om man vill, med marknaden o tillväxtens gyllene drakar på skölden, o vi jublar. Är inte det lite konstigt? I Nätokraterna (shit va ofta jag tänker på den boken, den gjorde verkligen intryck) beskriver Alexander Bard o Jan Söderqvist det framtida nätverks- och informationssamhället med dess nya klasser Nätokraterna o Konsumteriatet. De som kan välja, o vet vad som skall väljas (N) och de som konsumerar, vars val är i en redan färdigställd tablå (K). Så läser man den o tänker att fy fan, är det ett sånt samhälle vi vill ha? Där information o sorterandet av den är det som är det nya kapitalet.
O så mitt när man sitter där o tänker så kommer Florida in o utropar de tre T:en* som framtidens modell o hej vad det går nu skall vi ta hand om de kreativa gullegull (de stackarna, som kämpar så hårt, dessa motgångens offer…) för det är DOM som skall ta oss ur krisen.
O vad händer?
Jag tycker i alla fall att det ser ut som att vi 1. Skapar en ny klass som vi kilar in i samhället utan att någon verkar bry sig. En klass som liksom kan ersätta de gamla nu när pengar inte räcker för att positionera sig gentemot plebejen. 2. Vi utropar kreativiteten o den fria kulturen som något viktigt för Marknaden, för tillväxten. Kulturen blir således inte något i sig, något för samhällskritiken för poesin för de större frågorna för njutningen för att vara det andra.
Är inte detta lite läskigt?
Jag får en bild framför mig av hur det sitter politiker o riktar pengar åt olika håll o stimulerar den fria kulturen o alla tror att vinden har vänt o Sverige skall satsa på ett öppnare kulturlandskap…men egentligen skiter de alla vad som händer (ju konstigare o friare ju bättre, man fattar ju ändå inget, man ser ju för fan inte va de e!) utan de vill bara att de små Kreativa arbetsbina skall befrukta den feta Marknadsdrottningen så att stacken kan växa.

O jag återkommer…det är något djupt oroande med skapandet av en ny klass. Jag gillar fan inte det. En klass som är sådär lagom anpassad, en designer-klass, uttänkt som ett Tolkien-guild, en lång en kort en stark en smart. En klass som alla vill tillhöra. En klass som man lite får skylla sig själv att man inte är del av, en Amerikansk alla-kan-om-dom-vill-klass. Inte en klass man föds in i, med kalender o titel o goda seder, eller inte. Utan en klass som pekar finger o säger viiiiiii är kreeeeeaaatiiiva**, det är inte du. En klasstillhörighet man skapar sig, o också kan klandras för att stå utanför (under).
Eller … så har den alltid funnits, o verkat mer gasaktigt utan givna regler utan tydliga konturer o genom detta också varit helt onåbar, o genom Florida kanske vi kan få fatt i den, o se på den o tillåta en annan insyn. Ge ondskan ett namn, utan namn blir ondskan alla.
Typ.
Då är det kanske inte så dumt ändå.




*Talang, Teknologi, Tolerans
**(vi har en ny kariääääääääääääääääääär!)
[$$] creative class group

sorterar bilder o hittade dessa o jag vet inte varifrån de kommer, men jag skrattade.

Nu är mellan då o sen.

Innehåll
Jag rusar.

Bild: jag springer som när man springer fort, fast inte ger allt man har, och emellanåt tappar man nästan balansen kämpar en sekund för att finna fotfäste ramlar aldrig grusar inga knän, upp igen man får fatt i sig får fart igen inte stanna inta stanna. Vidare vidare inte bort inte till. jag skall springa ikapp horisonten.

Hjärtat slår hål inifrån. Jag sitter stilla. Ett skal.

Tittar i gamla skissböcker. Så mycket ord bilder idéer tankar.
Allt får ny läsning ny mening*. Tiden blir cyklisk händer igen blir till om och om igen.
[jag läser allt samtidigt]

_ _ _ _ _ _ / -ism**

Fragment delar bitar. Små skärvor av tiden.

Jag släpper respekten för det Sparade. Det samlade. Klipper i bilder papper txter ger dem ett [nytt] samanhang. En k o n t e x t***






*igen
**kommer bilderna någonsin att klara sig själva?
***ett fint ord som jag kämpade för att lära mig.

sem este r [reemt ses]

Semester.
Nervös.
Magen gnyr huvudet dunkar. Jag sover/komaterar.
Vegeterar i växelvis katatonisk bottendvala o exploderande drömmar där allt får samband. Tiden upphör alla känner helt plötsligt varandra. När jag vaknade var jag alltid samtidigt. Det var fridfullt.
Det är underligt att känna sig stressad över att ha semester.
Vet inte hur jag skall ställa mig till det.
Hoppas att det går över.
Sovmorgon känns ju just nu som ett hitte-på-ord, som seri (sötningsmedel som man har för att det skall bli mycket godare det man lagar). Men när man får sova länge drömmer man o det var så länge sen.
Man drömmer alltid kommer säkert vän av ordning påpeka, o det är ju sant, man om man inte kommit ihåg an dröm på 8 månader utan alltid vaknat med ett ryck o en bultande känsla av att man är antingen sen, eller döende, så är en dröm som långsamt blandar sig med det vaknande medvetandet så satans välkommen.*
Frukost med varma minibaguetter, ost, parmaskinka, rökt hjortinnanlår, tomat, grapejos, kaffe, pecanfläta, morgontidning.
Efter det – tillbaka till sängen. Svårt att inte gilla sin första riktiga semesterdag.

Läser [om**] D.Couplands Microslavar o den är så fin o enkel, o retro-daterad o det är också skönt att läsa om, hur de trodde att det skulle bli. Den är ju en blogg, för 13 år sen. Kul.
Apropå Microsoft vill jag gärna länka till den här…när förresten sno..bilden (överst...), tack Robban, den har fått mig att skratta många gånger.

*komma ihåg att ha en anteckningsbok vid sängen. Otroliga historier utspelas här.

**första boken jag läser om sen Flugornas Herre på gymnasiet, varför just den kan man verkligen verkligen fråga sig. (jag läser väldigt sällan om böcker, kanske allt för sällan, men jag brukar komma ihåg dem o det känns alltid lite underligt att läsa något där man vet hur det skall gå, jag har väl inte fattat det där med att läsa in flera lager o andra tolkningar…***)

***Kom just på att när jag gick i högstadiet så läste jag en Sci.fi-novellsamling som hette typ Den..xxx..apan****, o i den fanns en fasansfullt spännande Darwinistisk historia om en speciell robotspindel som var konstruerad att leta efter metall o sedan bygga en kopia av sig själv av metallen. Så placerades en sån robot på en öde ö, tillsammans med utplacerat metallskrot ..o några forskare tror jag.. o så fick den gå runt o leta efter skrotet o när den hittade det så svetsades det för fullt, men så hände det som inte skall hända när man räknat på grejer, men som händer i naturen, den muterade, någon bit var annorlunda o successivt så växte en lite större robot fram osv osv o när allt skrot var borta så gav de sig på varann o till slut fanns bara en fett stor rackare o ingen metall o då gick den på forskarna för de hade metall i tänderna… väldigt otäckt. Shit, den morbida historien läste jag om o om igen. Är inte säker på att det känns bra så här i efterhand.

****Om någon vet vilken bok jag pratar om, så vill jag gärna veta, skulle va kul att läsa den idag...

om högsta vinsten var en spark på smalbenet, skulle du spela då?

Liseberg.
Socker-o-galenskaps-mecka.
En plats i samtiden, ett destillat av allt vi är just nu, ett överdåd i overdrive.
Hon är i sena tonåren, kanske sjutton, kanske arton. Hon står i spunnet-socker-kön med en säck chips (4.55kg) över axeln och en kexchoklad-surfbräda under armen. Stjärnvinster på ät-dig-lycklig-hjulen bägge två. Hon är långt förbi lite rund i hörnen, hon är fet o det går inte att sluta stirra.
O jag står där fastnaglad o vill kanske skratta eller gråta o allt stockar sig o det gör bara ont. Jag tänker på hur Liseberg med sina sinnessjuka übervinster på hjulen o sockervadd o läsk o glass o pommes o godis godis godis o clowner o kaniner o hahaha roligt roligt alla har roligt o karuseller o titta här borta här är det ännu ännu roligare snäääääälla mamma bara eeeen till bara bara o hur det hela egentligen är hela vårt samhälle i samma tempo o utbud fast på mindre geografisk yta.
En tid när det är socker socker socker i allt o hej snabbmat hej köttclownen javisst är jag nog lite stressad/ledsen/ensam klart jag vill ha ett Happy Meal, vem vill inte vara fett happy hela jävla tiden?
En tid där kvinnan vi drömmer om har Botox i läpparna o plast i tuttarna o nederkroppen ersatt av en manskropp för att höftformerna är bättre.
En tid där man också kan vinna 7.55 kg fett o socker o det känns som en vinst för det plingade o det var en stjärna.
Det var högsta vinst. O det är man ju glad över.
Man är lycklig.
Man har sett det på TV.
Skrap skrap håll drömmen vid liv plötsligt händer det.
Du kan du kan.
Det är bara du som är i vägen för dina drömmar för dig själv för den perfekta du det fantastiska superlativlivet där allt allt klaffar sitter o palmblad framför fötterna.
Hur skall det går till?

O man går där i ett mikrosystem av allt går att köpa kom kära besökare köp köp gråter ditt barn köp något mer köp en lott en åktur en glass. En ballong för fan vadsomhelst här hos oss.
Alla vinner. O ifall dom inte gör det finns ankdammen fisketuren där är det vinst varje gång. Ingen behöver vara ledsen här.
Lyckliga lyckliga vi.

balanserar

Tystnaden bränner hål i tiden timmarna staplas på varandra blir travar på golvet
blir svårare o svårare.
Blir minfält farligaste orden smärtan tassar på tå på öar av tillåtet på krympande
möte.
Vill sätta foten rakt i glaset glöden
förbjudna platserna
vill riva alla staplade timmar vill vända in o ut slita av mig huden
stå orörlig i elden.


Vill orden tankarna historien lyssnade
Vill öppna skalet alla dörrar på vidaste gavel vill ha största nyckelknippan till alla dörrar samtidigt o om de inte passar vill jag sparka in dörrjävlarna gå med foten rakt igenom
Slita upp.

Vill inte balansera mer.
Växer inuti kraften som är draken den kommer ut genom huden kommer brännande sår.
Jag står på små öarna av tillåtet men går snart över allt genom lava o huden får brinna av mig för jag känner det inte jag står rak.
Under finns ny hud som tål.

Under finns den hud jag saknat så länge saknat men inte vetat.
Den finns o den tål o jag tål o den klär mig.

O nätternas häxor snabbaste hjärta jag ska driva dem framför mig driva över horisontens kant över mina inuti bilders kant för jag kan.

Jag växer ur mig tar första trevande steg tar första trevande ord.
Tar steg för att möta viker inte blick inte minne.

Det kommer en dag.

precis då, kunde jag inte vara utan

Mobilanteckningar [i tid, viktiga**]:

*Alumni: cellmembran
*Det går inte att herda katter, men man kan flytta matskålen.
*Gå inte på lösningen, gå på idén.
*Civil olydnad.
*Axiom
*Inte en ö, ett område i ett område.
*Plats
*Se problemet
*There are ten types of people. Those who understand the term Binary, and those who don’t.
*Där det inte lönar sig att konkurrera där samarbetar man.
*Rita kartan.
*Slum cities
*Tumba paket

**allt har samband utan att det går att läsa i stunden

alla ångrar sig

Jag har just varit på föreläsning med arkitekten Anders Wilhelmsson. En bildodyssé i rasande tempo om projekt o tankar o idéer om världen. Om små saker nära nära o stora saker som megacities o sinnessjuka siffror på hur det ser ut för världens befolkning.
En forskande rockstjärnearkitekt på ett sätt. Han tillåter sig att arbeta systematiskt o intellektuellt, med frågor om alla delar av rum. Skitintressant. Han talar till de redan införstådda, han kastar begrepp o scheman över oss o duschar oss med termer, utan att försvinna o bli på något sätt obegriplig.
Han är kul o en jävel på att tala.
Han visar ett par hus som jag tycker är intressanta (shit, det mesta var intressant, men för denna diskussion…), för att de kräver något, en hel del faktiskt, av de boende. Han verkar utgå från att man vill ha näst intill total möjlighet att påverka sitt hem, sitt boende.
Det är systematiskt genomförda skal, med lite uttag för vatten o el o sånt, där man sedan själv får fixa det bäst man vill.
Jag undrar om man vill.
Samtidigt som jag satt där var Martin Timell på tv o fixade i Äntligen hemma. Han förutsätter också att vi vill. (han förutsätter dessutom att vi kan, vilket flera snickare tackar för nu när de får massor med extra jobb att färdigställa påbörjade hemmaprojekt som inte alls var så enkla som det såg ut på tv…).
Men vill vi?
Det produceras nästan en kokbok om dagen i Sverige, tv-kockar o mattidsskrifter är överallt, men samtidigt äter vi mest halvfabricerad mat per capita i världen (har jag hört…det kan vara illvilliga rykten, men om inte mest, så fett mycket fiskpinnar o Findus oxpytt blir det).
Är hemmafixagrejagöraomandet lika samma? Är vi intresserade av det på ett åskådarplan snarare än i matchen?
Kan det vara så att de flesta egentligen vill ha en färdig lägenhet o så möjligen måla om, o köpa fina designersaker att ställa in för att befästa vilka vi är, o vilka vi inte är.
Ju mer jag tänker på det så tror jag att det är så, vilket givetvis inte innebär att det är en bra sak. Latheten och oviljan* att ta beslut som kräver är väl något att verkligen motverka. Den fågelunge-gapande konsumenten som inte tar egna beslut utan som väljer bland de uppdukade möjligheterna är ju knappast en smickrande bild av oss, men jag vill nog mena att den stämmer i mycket.
Kanske kan Wilhelmssons lägenheter visa en annan väg? För att i hans hus måste man ta så mycket mer ställning, ta så många fler beslut om vad det är man vill o hur man vill ha sitt hem, redan innan man börjar braka in sina mediananpassade möbler. Man måste på riktigt se hur man lever, inte bara hur man tror att man vill leva för det gör andra (mer kända).
I miljonprogrammen fanns möjligheterna att flytta väggar o ändra boendet alltefter att familjen förändrades, växte krympte. Men där förblev nästan alltid väggarna på den plats de började. Varför? Utan att veta tänker jag att det kan ha handlat om att det var en halvväg i arkitekturen som gjorde att väggarna faktiskt inte passade på så värst många olika ställen o att det var klart från början att det skulle vara väggar. Kunde man skippa dem helt?
I SvD idag (12/6) skriver Devrin Mavi om Folkhemmet som en segregerande intolerant idé som förutsatte den heterosexuella arbetande (på jobb utanför hemmet förmodar jag) ursvenska fina familjen. Hon undrar varför vi fortsätter att vilja bygga på denna daterade idé istället för att se hur samtiden ser ut. I detta resonemang passar ju Wilhelmssons bostäder in perfekt. Ett hem som fulländat öppnar för den individuella brukaren o dennes familjesituation. Om hemmet är det rumsliga gränssnittet för vår identitet är det väl rimligt att arbeta för att möjliggöra det. Utöver detta så kan man ju tänka sig att om vi lägger mer eftertanke på hur vi faktiskt vill bo, så kanske vi lättare ser igenom det konstruerade behovet att fylla vår omgivning med prylar som språkrör för våra drömmar. Inte dumt.

*

*Detta leder mig in på en annan sak jag funderat på idag; Fundera på detta: Föräldrars curlingbeteende skapar feta barn. Kan det hålla?
Så här tänker jag, att när man som förälder hela tiden lägger sig i sitt barns handlingar o vad han/hon skall göra, direkt svarar på jag vet inte vad jag skall hitta på, så fråntar man barnet möjligheten att utveckla förmågan att ta sig för. Det är väl inget nytt att man pratar om att barn måste ha tråkigt för att växa o hitta på saker o i detta faktiskt tränas i att välja.
O jag tänker på att om barnen inte lär sig att själva skapa sin tid utan bara blir matade med impulser allt från TV o Playstation till fotbollsträning dans scouter, så kommer de efter sin egen utveckling att välja.
O detta kombinerat med att 1, barn älskar socker o 2, det är socker i mycket man kan äta.
Med en söt start på morgonen (cornflakes tex) så är sockersuget igång o då skulle man kunna tänka sig att barn, precis som vuxna, går på sitt sug o småäter. Kanske ännu mer än vuxna eftersom barn är mer begärsdrivna än vuxna som hunnit socialiseras in i beteenden som håller tillbaka äthandlingen något mer. En massa helt ogrundade påståenden, det vet jag, jag är ju varken barnpsykolog eller dietist. Men min idé är att det är inte dataspelande i sig som gör barn passiva o fetare ( för det kan vi ju ialla fall enas om att de blir) utan bristen på tråkighet. Barn (inte alla såklart…) har för kul helt enkelt. Vi föräldrar är så osannolikt skitnödiga för att våra barn skall ha tråkigt, det värsta straffet, så vi hjälper dem hela tiden med att skapa intressen o få dem att aktivera sig, istället för att lita på barnens egna inneboende vilja att lära sig saker, att göra upptäcka hitta klara av.
Kanske håller det, kanske inte.
Kanske är det inte lösningen på fetmaproblemen, man för det inte en värdelös idé om vilka samhällsmedborgare vi skapar för framtiden. Vill vi verkligen, bara för att vi är så in i helvete rädda för att få höra att våra barn inte hade en kul uppväxt, ha en generation som inte kan ta egna beslut o som inte klarar av att själva hitta på nåt.

längsta natten*

Jonas Hassen Khemiri sätter starkaste megaljus på pappor. Han skriver som en gud o han välter min värld o stenar lyfts o saker rör sig o det är ibland stilla o det är ibland inte.
All tid blir en.
Allt händer samtidigt.

Omöjligt att sova vrider lakan svettas möter maror.

Anteckningar under natten på en tidning (nästan i dröm):

Skriv om barnens obarmhärtiga blodvittring.
Om den som är utanför.
Om den som inte kommer in.

En pojke gråter i Vasaparken, vänner törstar.
En pappa gråter i Vasaparken. Saknar sina vänner.
Såpbubbeltårar rinner över, randar solansikte. De sitter fast så långt inne. i.

*det blir dag igen. det kommer syre i luften.

(!)*

*Det fanns inte syre det fanns inte leende. Bara Fermencas sång o våra sammanlagda drömmars framtider.

jag vill

Fermenca

Ingen tid. Ingen väntan.
Bara aska bara bara.

_ _ _ _

Längtan kanske
Kanske

Det finns inget att hämta här sa du o jag o när jag gick regnade det.
Inuti.
Utanpå.

Trapporna är så långa stegen så höga hon kan inte andas.
Hon vet.
Hon ser dörren vill att det skall vara fler trappsteg fler att gå vill inte vara
Framme
Inte än.
Hon hoppas hoppas att nyckeln inte skall passa att det är fel dörr att det är någon annan som bor här
Någon annan

Några andra.

Hon: Fermenca Bandolin, i klänning.
Han: Jag / Du, nakna.
Morgonsol genom persienner, tidningen på golvet innanför dörren. Ingen sover.

J/D –Det fanns inget att vänta på.
FB –Det har det aldrig gjort.
J/D –Jo, innan regnet. Då fanns det
FB –Det var aldrig på sant. Det var bara något alla sa, något de så gärna vill tro på.
J/D –Det är alltid något alla vill tro på. De måste ha det, de måste.
FB –Ja. Men inte vi, inte nu.

Hur ska vi kunna se om ögonen är stängda?
Hur skall vi våga tro?

bilder av världen

Hela världen tillsammans. Digitalt o i verkliga verkligheten. Det verkar ju enastående, om det funkar, hur det nu skall funka. Det är väl nåt elektriskt. (photosynth)
Han är ju så entusiastisk. Man kan ju fråga sig vad det skall vara bra för, fast det behöver man kanske inte, att det finns o går att genomföra kan ju vara nog.

Det man vill är ju att kunna ha motorn hemma, så att man kan bygga upp modeller av egna bilder. Navigerbara miljöer av fotografier.

Om detta är sant så är det koolt.

detta är oxå koolt.

inuti*

*i

Tillbaka

Två dagar konferens*: Mat sitta sitta sitta mat sitta sitta kaffe sitta sitta mat** vin mat vin vin natt leenden morgon mat sitta sitta sitta kaffe sitta sitta mat sitta sitta sitta hem.
Så många ord o möten.
Så många bilder.
Har tecknat som en idiot. Material för flera veckor. Konferens är bra.
Hotell är bra. Krispiga lakan o frukost serverad.

*Varbergs Stadshotell
**Lax med sallad o laxromsås, Kalvinnanlår med citronrisotto o primörer, vinsås.

överkurs

Det mesta i tillvaron känns ju egentligen som överkurs.

drömmar

K-Special om Jockum Nordström och Karin Mamma Andersson gjorde mig så obeskrivligt inspirerad. Jag ville bara springa ner till teckningarna o pennorna o papprena.
Sommaren lovar för flera dagar i följd.
Sommaren lovar vila.

Det är sol bakom molnen.

utanför bestämmer de andra*

Maj åt mig levande.
Nu är det Juni.
Det är bra.

Det finns små bitar av tid emellan de andra som är svåra att få fatt i, men som är viktiga o de glider så lätt mellan fingrarna som tårar o jag står där.
Tomhänt.

Torraste munnen sand mellan tänderna rakaste ryggen. De andra.
Skrattar hahaha sitter bredvid skrattar med leker avslappnade lugna inuti.

Men det kommer att vända vända uppåt.
Det gör det.
Efter regn kommer fan sol.**


*Jag tittar på, försöker lära mig reglerna. Summan av noll.
**Det gör det, o det gör det på sannaste sant o det kan ta tid, men det blir sol.

repetitionen representationen

Igen
Igen
Igen
Igen*
Igen
Igen

Det fortsätter [undantaget] igen igen igen

Jag [vemsonhelst] tar steg steg ännu ett
långsamt.

i den stora världen*

På TV söker Mel Gibson konspirationer. På TV i Holland skall en dam avgöra vem som skall få hennes i njure, ett lekprogram för de döende. Är det verkligen verkligt? [nej det är det inte, hahaha det var bluff, men fan vet...det dröjer nog inte länge förrän det blir sant...]
I leela.exe skapar Arjun Mehta ett superduper virus som slår ut hela världen o det är sjukt underhållande o txten rasar över bollywood o makt o reklam o hackerkultur o information o billig arbetskraft o globalitet.
Shit va bra!
[o här är det verklige Arjun Mehta, han är industridesigner]




*det är svårt att verkligen se vad som händer, pusslet är för stort.

o utan ord blir samtalet så tyst*

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _, _ _ _ _!


*jag skulle tro på allt de sa, om de sa det.