Det är en paradox i en open ended pedagogik där jag som lärare alltid (elle r illa fall så ofta jag kan) formulerar projekt, workshops och uppgifter som jag själv vill ha svar på. Frågor, material eller ingångar som intresserar mig på riktigt, och där jafg aldrig sitter inne med ett svar som skulle vara mer riktigt än de svar som studenterna kommer fram till.
Studenterna blir mitt konstnärliga material.
Min forskning.
Det är lika spännande att möta dem oc se hur de har angripit uppgiven, vilka vägar de tar, hur de har navigerat.
Jag blir sällan besviken.
Snarare är det lite julafton varje dag.
Men.
-------------------------------------------
Samtidigt som jag inspireras och förundras och gläds oövrer de uttryck och vägrar vägar som projekten tar så öser låser de samtidigt vägarna för mig.
Detta är medaljens mindre glänsande baksida.
När en student väl har visat sina projekt, uttryck, bilder eller vads annat sdet kan vara...s å är det utam räckhåll för mig. Jag kan inte inspireras och härma, hur mycket jag än skulle vilja.
NaAndra konstnärer, designers, arkitekter... javissst, då är det bara att kör a på, men studenter..nej där finns en överenskommelse, ofta outtalad, men dock en överenskommelse, att studenter förväntas visa vad de gör, o åd d å får man inte härma.
-------------------------------------------
Det är inga konstigheter, det är som det är.
Därför jobbar jag inte med teckning med studenterna. Jag vill inte veta.
Jag vill ha det för mig själv.
------------------------------------------
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar