Det händer saker i mitt arbete som gör mig lycklig. Bilderna kommer fram berättar tar mig med o jag följer lyssnar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
_arkiv
-
▼
07
(241)
-
▼
02
(16)
- tunnaste tommaste
- att samla för att inte dö
- i andras ord blir mina egna tankar tydligare
- avgrund
- nu är de sina egna o det är ju lite läskigt
- Ismael
- Fermenca Bandolin
- långsamma steg genom staden
- jag är inte mina bilder o de är inte jag.
- i en tid av väntan är det svårt att andas
- när jag sätter mig ner o kommer bilderna o tankarna
- teckningar i rummet
- söndag kväll
- ja, solen kommer att gå upp imorgon oxå, det har d...
- ...
- natt
-
▼
02
(16)
8 kommentarer:
Det är jättefint, det är DOCKSKÅP!
ja, ett uppfällbart.
det har legat o grott så länge. o så länge har jag inte kunnat få det att bli till o helt plötsligt vecklades teckningen ut.
upp.
djup.
det gjorde sannerligen mig på gott humör.
Du menar att det är som en sån där bilderbok där nya kulisser stiger upp ur varje sida?
Såna böcker är väldigt fina.
Har aldrig vågat mig på sånt, men idén är bra, det är den.
Och vilken smart utställning du skulle kunna göra, du har säg tjugo små ihopvikta papper, det får plats i fickan.
Sen väl på plats, när du börjar fälla ut dem, ja då tar de HUR STOR PLATS SOKM HELST!
Det är rätt japanskt, som tanke.
Giacometti hede en gång en utställning, med skulpturer så små att de fick plats i fickor o tändsticksaskar, jga tror att det var för att han var politiskt hindrad på nåt sätt att arbeta.
där är ju inte riktigt jag, men det är ju intressant att tänka sig det mobila o det rörliga.
skall försöka utveckla möjligheterna. lite svårt att få ihop rummet, med tak o sånt.
...o jag håller med dej, såna där böcker där hela städer eller inälvor flyger ut i mittuppslaget är fenomenala, mina rör inte på sig. de står still.
men det kanske kommer.
ja, som det är nu är det ju bara väggar, men det skulle vara spännande att bygga rummet ännu mer slutet, ialla fall möjliggöra slutenheten, som under bordet typ, fast större...
mn det är en förskjutning i rummat från teckningarna, så jag har fortfarande svårt att se exakt VAR saker hamnar när jag väl fäller upp dem.
får jobba på det.
Men grejerna som rör på sig tror jag man pillar dit efteråt liksom.
Jag tycker att du ska strunta i tak.
I såna där böcker är det aldrig några tak och det är nog inte någon slump.
men böckerna är ju rörligare. det känns spännande att kunna arbeta med rummet.
särskillt som berättelserna inte sällan talar om mörka rum, så kan det verka rimligt att de uppstår, eller ialla fall kan uppstå.
jag tror jag vet hur jag skall göra, ska prova nästa gång jag sitter med tusch o knivar.
Skicka en kommentar