Ismael

Jag heter Ismael. Jag står på kanten till det som varit. Jag står barfota i gräset, det är morgon den morgon jag längtat så efter.
När solen gick ner var jag ensam. Och nu, när den går upp är jag åter ensam.
Jag är Ismael och det är här allting börjar.
Det var när mörkret släckte dagen som hon kom till mig in i mig genom mig. Så hårt så genomskinligt det fanns ingen luft kvar att andas inget ljus inga ljud. Det fanns bara hon. Och jag.

Jag vill inte veta hennes hunger känna hennes hetta jag ligger stilla skriker utan att det hörs. Hennes lukt kvar över mig bränner hål hennes ord rinner ur henne ligger kvar härinne som skräp kletar fast på mig inget går bort inget försvinner kletigaste äckel hennes ord rinner ur henne frustration o rädsla som klibbar. Som ligger kvar överallt.

Jag blundar. Längtar efter morgonen.
Finns ingen luft kvar.
Jag vill att hon skall vara mätt stilla sin hunger.
Jag vill att hon skall gå.