söndag kväll

Mina bilder kämpar emot, igen. De vill inte bli till de vill inte berätta. Sitter röker stirrar letar efter fortsättningen, men inget. Svartaste tusch tunnaste linjer som att försöka springa ikapp horisonten som att försöka skriva ner en dröm som var så verklig att jag vaknade med hårdaste kuken eller ansiktet vått av tårar.

Jag är angenämt frånkopplad från det som fyller mina dagar mina tankar, det som är viktigt får ta behaglig plats nu utan att varken kväva eller bränna ut.

O hon konstaterade lakoniskt att jag är en studierektor som leker konstnär. Jag kunde dräpt henne på plats. Min förnedring var så förgörande total att jag endast fann mig i att fortsätta konversera med vinet i handen, tillintetgjord o liten som pojken med för stora fötter. Jag var tio o transparent o hon såg min vånda mitt skakigaste jag.
-eh, ja så kanske det är, svarade jag o ville vara varsomhelst på planeten förutom där.
O jag ville inte att det skulle vara så o jag visste att hon har sanning i sina ord o jag ville så in i helvete gärna ha något cinematiskt att säga.




Min hud brinner efter kyssarna tungan smaken av åtrån efter vinet blicken.