Det är natt. Jag är trött. Så trött.Livet rusar pang pang pang. En dålig sak? Nej. Svårt att hinna med? Nej.
Men saker förändras. Jag har så länge varit ett med dokumentationen av tillvaron. Jag har skrivit tusentals sidor dagbok, mer eller mindre varje dag sen den dag jag tog studenten o fick en bok med tomma sidor av pappa. Sida upp o sida ner. O fotot. Det heliga fotografiet dokumentationen samlandet sparandet på minnen. O bloggen. Nästan varje dag i ett o ett halvt år. Bilder o txter. Sparandet samlandet katalogiserandet. En gång sorterade jag alla mina böcker i färgordning i bokhyllan.
Och nu. Inget. Nada.
Jag vill ju gärna säga att det är för att jag är så i fas med nuet o lever så direkt i det att jag inte behöver ta steget tillbaka, men det är nog en alltför skön bild. Lättja är nog mer sant.
Jag ids inte.
O häromdagen hade jag en dröm om att någon satte eld på mitt hem o hela skiten brann upp. Inget fanns kvar.
Men jag fick inte panik. Det kändes ok.
Underligt.
Och jag kom att tänka på att det måste göra något med en att samla all minnen o ha dem nära hela tiden. Att livet blir lite av ett museum. Att bland alla de goda minnena finns också såren o de sparas också o finns tillgängliga lämnar en aldrig ifred.
O då undrar jag om det nödvändigtvis är en bra sak.
Alla saker jag köpt på resor eller tillsammans med olika, föremål som bär min historia, böcker bilder txter.
Saker som får ett värde för att de bär minnen. Rester av ett liv man levt.
Jag tänker på hur dokumentationen blir en flykt från verkligheten. Det blir ett mål i sig medan livet pågår runt omkring. En plats att fly till där man tryggt kan skriva listor över saker att göra, eller genom noggrann reflektion göra små saker stora.
Så sitter man sedan med tusentals fotografier som berättar att man finns o hundratals anteckningsböcker som berättar vad man gjort o undrar vad man kunde gjort istället med den tiden, med de pengarna.
Är det rädslan för livets ovillkorliga ändlighet som skapar behovet att spara bevisa att man funnits.
Förmodligen.
6 kommentarer:
Jag lever också i nuet nuförtiden. Pendeln har svängt. Tror det är en pendel i alla fall. Men det kan man ju inte veta. Inte förrän efteråt. Frågan är om den i så fall träffar med ett slag i bakhuvudet eller om man kan svinga sig upp i den och svepas med i rörelsen.
Har levt länge nu utan mina lådor med samlingar av saker som inte betyder något för någon annan än för mig. Och det har gått bra. Men att öppna locken och se, känna, lukta, lyssna får hjärtat att slå snabbare. Sätter igång tankar jag inte tänkt på länge.
Saker som får ett värde för att de bär minnen säger du. Känner igen mig så. Men också saker, material, som inte är förknippade med något men som jag kan ge ett innehåll. Tänker också på Sarah Sze som jag såg nyss. Föremål som ges värde. Ett sammanhang. Kanske är det vad jag letat efter. Ett sammanhang där det inte bara är jag. Jag och mina lådor.
/pelja
konstigt att man inbillar sig att man kan leva i något annat än nuet. Kan inte minnena vara en påminnelse om att det inte går? fast det är klart att det kan gå till överdrift, så de är i vägen när man försöker komma fram.
kanske är bevisen för att man har funnits något som andra kan lära av. för även om ens eget liv är ändligt är ju inte Livet det.
pelja, två dagar för sent inser jag att jag missat sarah. fan. så underbart, så precis i diskussionen om samlandet o sparandet o alltihopa. såg igår martin widerberg på stenasalen gbg konstmuseum o han samlar oxå, saker ur livet o det var så fint o det gick förbi alla intellektuella spärrar för mig o rakt in.
ja.
man får ju verkligen hoppas att det inte är en pendel som kommer o dänger en medvetslös när man äntligen börjar hitta rätt i rum-tiden.
jag tänker mig oxå att det kan bli som signe säger, att minnena ligger i drivor i vägen o håller kvar en i tankemönster, som att en lukt öppnar en box av minnen, så öppnar kanske lukten oxå en box av tankebanor o mönster o sätt att reagera förhålla sig osv som man egentligen vill iväg ifrån.
kanske.
Och samtidigt så märker man om man börjar GRÄVA i minnen, tex genom att skriva, att de där fotona och dagboksanteckningarna inte var allt. Något annat och mycket mer kommer tillbaka.
Dom säger ju det att vår tid och kanske vår plats, Europa, mest är ett monument eller museum över oss själva, vi tillåter ingen förändring, eftersom all förändring är farlig - jag tänker på städerna, men gäller det inte allt? Muséerna fylls av föremål som ingen bryr sig om och biblioteken av böcker som ingen läser...
Det finns en sorts idé om att Historien är det det Enda vi har att lära av, och vi får alltså till varje pris inte glömma den.
För annars upprepar vi Misstagen, Europas 1900-talsmisstag.
Det är jätteskönt med de där perioderna när man inte tror att det är så viktigt med den där sabla dokumentationen man ständigt håller på med.
Kanske har den då ändå fyllt en funktion, man befriades litegrann genom att utföra den.
Som om man kunde dö lugnt, liksom.
... lådor och askar, anteckningar och foton, en Kölnerdom i guldmålad plast... vad är de annat än minnen och erfarenheter samlade utanför kropp och själ... och varför inte viktiga på samma sätt som de minnesbilder och erfarenheter från levd tid som vi förvarar inombords, och som vi väl varken kan eller vill göra oss av med...?
/Filosofen
Karin, ja det är sant. föremålen blir bärare av idén, dörrar in till rum där de mer detaljrika minnena bor. Minnet som rum är ju inte en ny idé, jag vill minnas att den man som har mamorerat en sådär 6000 decimaler till PI arbetade just med en spatialt plattform för att kommaihåg allt.
Europa är ett museum. det är en farlig väg att gå i tror jag, att ge historien dignitet a priori att stå som pedagogisk o moralisk vägvisare för kommande generationer. även en samtida person bör väl kunna utveckla en empati som möjliggör insikten om att kampen emot folkmord, förtryck, kolonialism skall bort...o hur går det? heter det inte bara andra saker idag? eller sker i delar av världen som inte täcks av euro-media?
vad är skillnaden på att roffa vaser, krukor, ben o andra intressanta förmål och att låta producera all sin överkonsumtion i löneslav-fabriker?
egentligen.
vi älskar ju det som varit, det autentiska riktiga...lika mycket nu, som under 1800-talets plundringsresor till de mörka kontinenterna.
Filo, det är ett fint tänk. att föremålen enbart är utomkroppsliga bärare av erfarenhet.
problemet uppstår ju egentligen först när samlandet övergår från att vara ett verktyg till att bli ett eget fenomen (som att köa 14 timmar för en spec. utgåva av ngn japanpressad 12.a, en autograf eller lägga en halv årslön på en nästan komplett befälsuniform från slaget vid Verdun).
då skall man passa sig.
Skicka en kommentar