Ja, nu står de för sig själva. Berättelserna.
Det är så nytt.
O spännande.
De klarar sig är vuxna nu.
Det känns lite som att de flyttar hemifrån faktiskt, att de får ta ansvar för sig själva hädanefter.
Jag bara hjälper dem att bli till.
Det är så nytt.
O spännande.
De klarar sig är vuxna nu.
Det känns lite som att de flyttar hemifrån faktiskt, att de får ta ansvar för sig själva hädanefter.
Jag bara hjälper dem att bli till.
4 kommentarer:
Sådär brukar jag också känna, när det är klart. De har liksom lite berättat sig själva, de blev lite större än jag hade kunnat göra dem.
Märkligt.
Men rätt skönt.
ja karin, det är besynnerligt, men kul. så länge har de varit illustrationer av mitt eget tillstånd, i en eller annan form, men nu får de vara sina egna.
de är inte längre jag.
Jag är inte Fermenca, Ismael eller kaninen.
o det
är fett stort.
Blev inspirerad av ditt bildflöde och berättelserna om dem. Tack
signe, tack själv.
värmande att vara inspiratör.
Skicka en kommentar