Ja, just nu är det bra.Skall man förändra då? Ligga i framkant vara steget före se vad som kan komma vad som kan hända.
Jag tror inte det. jag tror på nu.
Jag har alltid trott på nu, men levt framför med oro tänk om eller bakom i nostalgi eller självgodhet. Vad var det jag sa?
Jag får påminna mig varje dag att det är nu som är nu, resten vet man inte ett skit om.
Bilderna historierna tar egen form, blir sina egna. De lämnar mig o skapar ett eget liv med egna skeenden. Jag tittar på.
När jag ser tillbaka på mitt bildarbete över en längre tid så har det alltid funnits två spår; ett estetiskt helt frikopplat från känslor, tex akvareller mer eller mindre figurativa, eller designarbete, och det andra har varit mycket nära kopplat till mig o min oro rädsla ilska sorg. Det har varit ett terapeutiskt arbete som alltid utgått från mig, i txt o bild. Inget ont i det.
Men det blir ett väldigt konjunkturberoende arbete. Och det blir lätt så privat att det låser sig. Det blir illustrationer över ett tillstånd snarare än berättelser som kan utvecklas.
Det som håller på att hända nu, som är så spännande, o förmodligen helt självklart för de flesta som arbetar med kreativt uttryck, är att berättelserna separerar sig från mitt ego. De innehåller samma frågor om obesvarad kärlek oro längtan åtrå vilja till något annat, men de tillhör inte bara mig. De tillhör sig själva.
Figurerna får egna liv. Egna berättelser egna öden.
Jag behöver inte längre vara jag, han kan vara en annan han, o hon kan vara en annan hon.
O det är obeskrivligt befriande.
Nina Bondesson har flera gånger talat om för mig att jag är inte mitt verk. Jag är inte de skeenden som blir till i bilderna föremålen txterna. Jag har hört hennes mun säga det o sagt ja så är det, men inte kunnat omsätta det. jag talar om det när jag handleder jag talar om det, men jag har vetat att det inte gäller mig.
Tills nu.
Fermenca Bandolin, välkommen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar