tunnaste tommaste

Månen gråter o alla låtsas som inget.
då o då.
Små tunna linjer leder mig framåt leder mig inåt skiljer oss är tunna tunna gränser är landskap tommaste landskap jag letar så intensivt.

att samla för att inte dö

Det är natt. Jag är trött. Så trött.
Livet rusar pang pang pang. En dålig sak? Nej. Svårt att hinna med? Nej.
Men saker förändras. Jag har så länge varit ett med dokumentationen av tillvaron. Jag har skrivit tusentals sidor dagbok, mer eller mindre varje dag sen den dag jag tog studenten o fick en bok med tomma sidor av pappa. Sida upp o sida ner. O fotot. Det heliga fotografiet dokumentationen samlandet sparandet på minnen. O bloggen. Nästan varje dag i ett o ett halvt år. Bilder o txter. Sparandet samlandet katalogiserandet. En gång sorterade jag alla mina böcker i färgordning i bokhyllan.
Och nu. Inget. Nada.
Jag vill ju gärna säga att det är för att jag är så i fas med nuet o lever så direkt i det att jag inte behöver ta steget tillbaka, men det är nog en alltför skön bild. Lättja är nog mer sant.
Jag ids inte.
O häromdagen hade jag en dröm om att någon satte eld på mitt hem o hela skiten brann upp. Inget fanns kvar.
Men jag fick inte panik. Det kändes ok.
Underligt.
Och jag kom att tänka på att det måste göra något med en att samla all minnen o ha dem nära hela tiden. Att livet blir lite av ett museum. Att bland alla de goda minnena finns också såren o de sparas också o finns tillgängliga lämnar en aldrig ifred.
O då undrar jag om det nödvändigtvis är en bra sak.
Alla saker jag köpt på resor eller tillsammans med olika, föremål som bär min historia, böcker bilder txter.
Saker som får ett värde för att de bär minnen. Rester av ett liv man levt.

Jag tänker på hur dokumentationen blir en flykt från verkligheten. Det blir ett mål i sig medan livet pågår runt omkring. En plats att fly till där man tryggt kan skriva listor över saker att göra, eller genom noggrann reflektion göra små saker stora.
Så sitter man sedan med tusentals fotografier som berättar att man finns o hundratals anteckningsböcker som berättar vad man gjort o undrar vad man kunde gjort istället med den tiden, med de pengarna.

Är det rädslan för livets ovillkorliga ändlighet som skapar behovet att spara bevisa att man funnits.

Förmodligen.

i andras ord blir mina egna tankar tydligare

Hemma. Från jobbet. Hostar upp lungorna i gommen. Snuvar o snörvlar. Dricker thé läser o lyssnar på visor. Lite romantiskt nästan.
Läser vidare i Tröstpriser o Sidovinster o den är så ljuvligt virvlande genom längtan ilska sorg lycka o konsten. Lars o Kerstin är så sköra o de bjuder in att följa deras meandrande vatten som vårflod islossning friskt kallt. Det handlar om vänskap o närhet o om att skrapa sig upp från golvet när man helst vill rinna ner genom golvplankor o aldrig finnas. De bjuder ut sina hjärtan att skåda utan att bli kladdiga eller spekulativa.

O bredvid deras sökande efter mening läser jag Dave Eggers resa-över-världen-för-att-glömma-bok You shall know our velocity! Om att inte vilja acceptera det som hänt o den sorg som ligger i bakhåll hela hela tiden. Som en faust rusar huvudpersonen o hans vän genom världen, vägrar att ta in deras gemensamma bästa väns död o delar ut ett arv till slumpmässigt utvalda fattiga. En västvärldsskuld en ångest över att ha mer än andra att inte vara värdig o i deras rusande ligger flykten från det som hänt. Eggers har ett språk som gör mig mållös o gråtfärdig. Han är så enkel o rak o ändå så stillsamt poetisk över de små sakerna att det nästan gör ont.

The sunlight over the clerk´s shoulders was white and planed, and when he poured us glasses of water it was clearer than any water I´d ever seen. It was the unadulterated soul of the world.

Jag får svårt att andas.

avgrund

Jag tar sats.
Springer emot avgrunden kastar mig ut låter mig falla falla.
Jag vill lita på att det går.
Att jag inte smäller i marken. Hårt.

Jag slutade just röka.






Jag hoppas att det går den här gången.

nu är de sina egna o det är ju lite läskigt

Ja, nu står de för sig själva. Berättelserna.
Det är så nytt.
O spännande.

De klarar sig är vuxna nu.
Det känns lite som att de flyttar hemifrån faktiskt, att de får ta ansvar för sig själva hädanefter.

Jag bara hjälper dem att bli till.

Ismael

Jag heter Ismael. Jag står på kanten till det som varit. Jag står barfota i gräset, det är morgon den morgon jag längtat så efter.
När solen gick ner var jag ensam. Och nu, när den går upp är jag åter ensam.
Jag är Ismael och det är här allting börjar.
Det var när mörkret släckte dagen som hon kom till mig in i mig genom mig. Så hårt så genomskinligt det fanns ingen luft kvar att andas inget ljus inga ljud. Det fanns bara hon. Och jag.

Jag vill inte veta hennes hunger känna hennes hetta jag ligger stilla skriker utan att det hörs. Hennes lukt kvar över mig bränner hål hennes ord rinner ur henne ligger kvar härinne som skräp kletar fast på mig inget går bort inget försvinner kletigaste äckel hennes ord rinner ur henne frustration o rädsla som klibbar. Som ligger kvar överallt.

Jag blundar. Längtar efter morgonen.
Finns ingen luft kvar.
Jag vill att hon skall vara mätt stilla sin hunger.
Jag vill att hon skall gå.

Fermenca Bandolin

långsamma steg genom staden

Jag går långsamt.
Med händerna på ryggen.
Väntar på orden har inte bråttom har tid. Vill ha tid.
För samtalet.

Kanske har alla olika klockor inuti och det svåra blir att hitta de stunder när de visar samma tid.

Min går långsamt.

Jag är en sån som självantänder om det går för fort. Om jag måste ta viktiga beslut om jag måste handla behöver jag tid tid tid att tänka känna väga.

O jag kan önska bilden av den moderna människan som är på gång som tar in väljer sorterar som vill se nytt nya som är trygg i kaos som är stark i förändring.

jag är inte mina bilder o de är inte jag.

Ja, just nu är det bra.
Skall man förändra då? Ligga i framkant vara steget före se vad som kan komma vad som kan hända.
Jag tror inte det. jag tror på nu.
Jag har alltid trott på nu, men levt framför med oro tänk om eller bakom i nostalgi eller självgodhet. Vad var det jag sa?
Jag får påminna mig varje dag att det är nu som är nu, resten vet man inte ett skit om.

Bilderna historierna tar egen form, blir sina egna. De lämnar mig o skapar ett eget liv med egna skeenden. Jag tittar på.
När jag ser tillbaka på mitt bildarbete över en längre tid så har det alltid funnits två spår; ett estetiskt helt frikopplat från känslor, tex akvareller mer eller mindre figurativa, eller designarbete, och det andra har varit mycket nära kopplat till mig o min oro rädsla ilska sorg. Det har varit ett terapeutiskt arbete som alltid utgått från mig, i txt o bild. Inget ont i det.
Men det blir ett väldigt konjunkturberoende arbete. Och det blir lätt så privat att det låser sig. Det blir illustrationer över ett tillstånd snarare än berättelser som kan utvecklas.
Det som håller på att hända nu, som är så spännande, o förmodligen helt självklart för de flesta som arbetar med kreativt uttryck, är att berättelserna separerar sig från mitt ego. De innehåller samma frågor om obesvarad kärlek oro längtan åtrå vilja till något annat, men de tillhör inte bara mig. De tillhör sig själva.
Figurerna får egna liv. Egna berättelser egna öden.
Jag behöver inte längre vara jag, han kan vara en annan han, o hon kan vara en annan hon.

O det är obeskrivligt befriande.
Nina Bondesson har flera gånger talat om för mig att jag är inte mitt verk. Jag är inte de skeenden som blir till i bilderna föremålen txterna. Jag har hört hennes mun säga det o sagt ja så är det, men inte kunnat omsätta det. jag talar om det när jag handleder jag talar om det, men jag har vetat att det inte gäller mig.

Tills nu.
Fermenca Bandolin, välkommen.

i en tid av väntan är det svårt att andas

när jag sätter mig ner o kommer bilderna o tankarna

ok. uppe på new blogger. jag var väl sist ut av alla. väntade tills man var tvungen. if it works dont fix...
men nu är jag här.
det nya.
oj.

dagarna går så fort är så långa händer så intensivt. hela hela tiden saker att känna på undra över ta ställning till.
jag sorterar allt vad jag kan ändå hinner jag int emed, inte med att vila stanna upp.
men det finns tid för det. andra dagar.

älgstek vin vänner teckningar kyssar vin revolution.
drömmar om nya riktningar, nya riktningar som visar sig.

energi som sakta återvänder.
det är bra.

teckningar i rummet

Det händer saker i mitt arbete som gör mig lycklig. Bilderna kommer fram berättar tar mig med o jag följer lyssnar.

söndag kväll

Mina bilder kämpar emot, igen. De vill inte bli till de vill inte berätta. Sitter röker stirrar letar efter fortsättningen, men inget. Svartaste tusch tunnaste linjer som att försöka springa ikapp horisonten som att försöka skriva ner en dröm som var så verklig att jag vaknade med hårdaste kuken eller ansiktet vått av tårar.

Jag är angenämt frånkopplad från det som fyller mina dagar mina tankar, det som är viktigt får ta behaglig plats nu utan att varken kväva eller bränna ut.

O hon konstaterade lakoniskt att jag är en studierektor som leker konstnär. Jag kunde dräpt henne på plats. Min förnedring var så förgörande total att jag endast fann mig i att fortsätta konversera med vinet i handen, tillintetgjord o liten som pojken med för stora fötter. Jag var tio o transparent o hon såg min vånda mitt skakigaste jag.
-eh, ja så kanske det är, svarade jag o ville vara varsomhelst på planeten förutom där.
O jag ville inte att det skulle vara så o jag visste att hon har sanning i sina ord o jag ville så in i helvete gärna ha något cinematiskt att säga.




Min hud brinner efter kyssarna tungan smaken av åtrån efter vinet blicken.

ja, solen kommer att gå upp imorgon oxå, det har den alltid gjort.

vi står stilla efter. vi står o ser hur allt blir till igen o hur allt hittar nya vägar. ingenting kan någonsin bli som det varit o det kan omöjligt vara idén med livet.

...

ensamhet kan se så olika ut kan vara så svart göra så ont att det är svårt att andas.
o den kan vara lugn. stilla.
jag står nog lite mitt emellan.

natt

Jag står kvar.
Tom.
Ensam.
Försöker se in i framtiden men kulan är så dimmig, imma från egna andetag.

Jag vill kräkas.
Eller låta tårarna rinna. Men jag har en öken i ögonen o i munnen. Det är så kallt härinne o jag tar på en tröja till som inte hjälper inte värmer.




Jag står kvar o undrar vad som hände undrar över orden som bara rann undrar så. Att de bara kommer forsar o sen ligger de där o vi plockar upp dem o tittar på dem o passar ihop dem o helt plötsligt blir de nya meningar o betyder nya saker andra saker o jag var så in i helvete oförberedd på vad de också kunde vara.

O kroppen ropar spring spring ta oss härifrån spring men benen är så tunga o magen vänder sig om o om o jag vill ropa men i munnen finns inga ljud, inget kan göra om bara krångla till bara riva riva.


O det gör bara så in i helvete ont.