Rustan Olsson

Detta kom i mejl till mig idag.
Vad skall man säga?

Från GT:s nätupplaga:

...

Sjömännen på de fartyg som lägger till vid Preemraffs hamn får ta emot besökfrån släkt och vänner. Men prostituerade är inte tillåtna. Om vakterna misstänker sexköp får de hindra gästerna från att komma in. Hittills har ingen portats av det skälet.
- Vakterna gör så gott de kan. Problemet i dag är att man inte ser skillnadpå en syster och en hora, säger Rustan Olsson.

smaka på den ...problemet idag är att man inte ser skillnad...

Att skjuta sig själv i sank får en ny innebörd.

kanske väntar man fär länge med att säga det man verkligen menar

Jag står bredvid fokus utan form du står mitt i tiden fyller blomblad med sand lägger palmblad framför dig framför träd genom ris.
Öppnar hål i öknen springer vatten springer på glas tappar upp i hinkar i flaskor blöder fötter tappar hinkarna på sanden på oss.

efterkonstruktion oxå

Sitter kväll hemma vin. Sitter lugn stearin. Tänker på dagen mycket samtal mycket ord mycket tankar.
Tänker på efterkonstruktionen. På den kraft som bor i potentialen.
Efterkonstruktionen är det undermedvetnas möjlighet att komma till ytan.
Här får den tysta kunskapen formas och verbaliseras.

Jag upplever ett problem i akademin med att ständigt vurma för och kräva det genomtänkta avgränsade resonerade. Att veta innan. Att vetenskapligt belägga vad hur varför. Det är inte svårt att se vikten av detta förhållningssätt i forskningen, i de situationer och undersökningar där ett visst avsnitt utsnitt av tiden verkligheten skall undersökas. Då har det relevans. Det blir en metod för att göra resultaten möjliga att generalisera. Ok.
Men den andra undersökningen. Kanske den som inte har klara svar, som inte ens vet exakt vad den undersöker, den som behöver spelrum. Där har den konstnärliga processen, gestaltningen, en stark möjlig roll. I gestaltningen bor efterkonstruktionen, där bor möjligheten att arbeta till synes förutsättningslöst utan att det någonsin kan vara det. Där finns processer som formas utan mallar undersökning frågeställningar som svarar sig själva med nya frågor och det är först när man tar ett steg tillbaka som det går att urskilja mönster linjer kopplingar. Givetvis är ingen utan tanke, men den estetiska processen möjliggör ett arbete utan krav på förklaring innan arbetet börjar, utan istället måste man lita på att man kommer att se. Lita på att frågor får svar.

Tänker även på OCKSÅ.
Också är ett förbannat fint begrepp. Det inkluderar. Det känns viktigt i en tid när prioriteringar val individ ligger som tunga kladdiga mantran över hela samhällskroppen.
Man måste kunna välja, man måste kunna prioritera, man måste förstå.
Måste man det?
Har kravet på valet, på förmågan att se konsekvenser av sina val (redan i tidiga tonåren) egentligen den relevans som vi får lära oss? Skulle man inte kunna se ett samhälle som inkluderade mer och gjorde det ena och också det andra? Att man sim individ kunde göra fler också.
Valet upplever jag ofta sanktioneras av tidsbristen. Man hinner inte göra allt.
Nähä.
Men om man ändå inte hinner allt, om det finns så mycket att välja på att dygnets timmar för länge sedan tagit slut, varför känner man sig ofta lite skyldig när man inte hunnit? Vad är det i tillvaron som gör att man alltid går med en liten känsla av att damned if you do, damned if you don’t?
Vem vill att vi skall må så? Vem tjänar på det?
Vem har intresse av att jag ständigt känner mig otillräcklig?
Inte fan är det jag ialla fall!

Jag vill slå ett fett slag med trä-femman, smack ut på banan…fore!...för möjligheten att göra lite det ena lite det andra lite undersöka lite prova…och sedan i efterhand konstruera mening.

Dessutom, en fortsättning på jag är en sån som: jag tycker om.

Jag tycker om att ta i tyll. Jag älskar känslan av det totalt syntetiska tyget mellan fingrarna, de små små rutorna som är nästan lite vassa mot fingertopparna.

kill 'em kill 'em

Kill your darlings. Varför säger man det, varför uppmanar uppmanas vi till det? Om det är bra, varför får det inte vara det då? If it works don’t fix, säger andra.
Jag menar att i att killa sina darlings så bor viljan o vägen att utforska utvecklas. I en darling i skapandeprocessen bor självmedvetenheten och den är värsta spöket. Sekunden jag blir medveten om mig i processen är den döende, om den inte skall självdö i sin egen fullkomlighet måste medvetenheten kapas. Inte för att det är bra, inte heller för att det är fint vackert smakfullt harmoniskt eller fult, utan snarare för att den helt sonika står i vägen för viljan att se förbi, se längre. För i sparandet bor också rädslan, rädslan och ängsligheten som är skapandets nemesis.
Alla har hållit tacktal i hemlighet, oscar nobel pulitzer stipendier eller vad det kan vara. Vi har stått i mörkret när ingen hör o verkligen varit där, verkligen slagit igenom.
Man lämnar det fokus som är förutsättningen för att komma vidare.
I studiesituationer är det viktigt att påminna sig om att det är just det – studier – och inte resultat. O i studier måste nyfikenheten modet att prova branden undersökningen bo, och då får inte självmedvetenheten plats. Jag brukar prata om att om du ser resultaten framför dig redan innan du satt igång, välj ett annat projekt. I studiesituation betyder detta en sak, i livet utanför an annan. Men de har båda gemensamt att om det går att se resultatet inuti så vill jag hävda att det är dömt att misslyckas. Inget är så svårt, för att inte våga sig på ett omöjligt, som att återskapa det man ser inuti det som innehar en sådan pondus och skärpa just för att det inte behöver realiseras inte behöver stå i dagsljus. Det blir som att illustrera sina drömmar. Inte lätt.
Om man kan se resultatet så kan man också se reaktionerna och recensionerna o så är man där igen.
Det hade nog varit bra om man såg livet som studier i så mycket man kunde.

Självmedvetenheten är ju värsta fula demonen som gör att vi inte vågar. Vågar säga fel göra fel visa oss bland folk på tvättdag fråga önska. Gör att vi poserar o spelar o låtsas när vi egentligen verkligen vill höra på, verkligen vill prata kyssas dansa.

Idag har jag förresten oxå målat ett berg rosa.
yeah!

att komma vidare

Lars Winnerbäck är ett bra ljudspår till dagar med ont i håret. En lång törstig natt med bästa vänner o skratt o vackra kvinnor som dricker champagne. Avslutar med Crépe på bästa bästa lilla creperiet på Linnegatan som är en oas av längtan sent sent och jag åt bluecheese o skinka o den var precis så salt som en vän sa, så att tungan sitter kvar i hallen när man går o lägger sig, o jag drack hundra liter vatten men vaknade ändå utan ögon utan röst.

Men.
Jag förstörde de inspirerande samlade fina sakerna på hög. Nya dörrar öppnas nya möjligheter. Det gjorde mig på bra humör.

republish

Lägger hela txten om Filippa här, Kristoffer har löpt med orden, beättat, Karin har byggt vidare. Tillsammans blir det mer. Alla får vara med. Alla får göra berättelsen till oxå sin. Nu kör vi!!


Filippa Johansson städar mörka kontor. Hon kommer efter männen i kostym. Hon känner deras parfym i rummen hon tömmer deras papper hon diskar deras koppar. Hon smyger fastän de har gått hem hon smyger i deras lådor hon vet vad de drömmer om. Hon dammsuger och diskar och stryker skjortor de lägger fram hon önskar att det var henne de kom hem till när klockan var åtta. Hon önskar att hon var en av de perfekta fruarna med de perfekta klänningarna och de perfekta frisyrerna och smyckena och handväskorna hon ser på julfesten varje år. Hon önskar att det var dom som dammsög och tömde. Hon önskar att hon också knullade med poolrengöraren som alla de perfekta fruarna på tv.Men allt det där kommer ju att bli annorlunda. Sedan, när han väl fattar, mannen med kontoret längst bort, då kommer allt att ändras. Han jobbar över ibland. Sitter och suckar tungt framför datorn, när hon kommer in och ska tömma. Han tittar alltid upp och ler. Frågar hur det är. Det är alltid bra och ibland säger han något mer. Förra veckan visade han en lapp han skulle sätta på dokumentförstöraren i kopieringsrummet. ”Fax för extra viktiga dokument”. Hon skrattade och kallade honom fåntratt. Han kallar henne för Mrs Robinson. Ibland. Säger att han tycker att hon är lik. Till honom säger hon aldrig något om att papper faktiskt ska läggas i pappersåtervinningen. Hon tar hela korgen och sorterar senare ut papperen bland snus och pappersmuggar. Senare, när han väl fattat, kommer han sluta snusa, men fram till dess gör det inte så mycket, tycker hon. Om han bara inte vore så långsam. Det tar tid, hon förstår det, men ibland känns det som om det aldrig ska hända. Ibland händer det att hon smusslar ned några av sina långa hårstrån i hans portfölj. Så att hon, den blonda tevefrun, kanske märker och hjälper honom lite på traven. Men det är ju bara trams, hon vet det. Tevefrun kommer aldrig att lämna, det är han som måste fatta och lämna. Om det bara inte ville ta sådan tid.Dåliga stunder tänker hon att det är en sådan jävla kliché. Att han aldrig skulle lämna något, än mindre någon, för henne, en vanlig sketen städerska. Vad har hon att erbjuda, som han inte redan har? Sådan jävla kliché att gå här om kvällarna och drömma. Det är sådana kvällar som hon gör något ogenomtänkt. Något hon alltid ångrar efteråt. Som när hon alldeles nyss tömde alla hans pärmar och valde att uppfatta den skämtsamma lappen bokstavligt. När hon lugnat ner sig, tänkte hon att det varit dumt och något hon omöjligen skulle ta sig ur, men i hennes försvar var inte lappen särskilt rolig, den var ju faktiskt inte det.Hon sitter ner. Röker lite fastän man inte får. Ser den överfulla korgen under Rogers jävla Fax för extra viktiga dokument. Hundratusen miljoner smala remsor. Hundratusen miljoner delar av hans skitviktiga jobb skitviktiga liv skitviktiga helvetes förbannade feghet. Hon vill skrika ropa klösa farligaste orden be honom dra åt helvete eller kanske komma hit kanske komma nära nära inte försvinna inte lämna henne här med alla hundratusen miljoners remsor av ett annat liv.Hon tittar på dem och undrar hur långt det skulle bli om man satte ihop dem. Säkert till månen, eller Afghanistan eller Borlänge. Skitlångt.Kanske ångrar hon sig lite nu. Kanske gick hon för långt. Det här var ju inte som att spotta lite i nåns kaffekopp eller så, det här var kanske lite mer. Hon önskar att han var där nu och sa Mrs Robinson det gör inget det var inte viktigt inget är viktigt utan dig utan dig är allt utan.Mening. Hon önskar att han kom tillbaka. Till henne.

Okej, det är bara att inse, detta var förmodligen det allra mest totalkorkade hon någonsin gjort i sitt liv. Hon tar ett par av de smala remsorna, synar dem, funderar på vad man kan göra med dem, om man kan göra något vettigt.Och sen tänker hon att det var inte ens första gången. På ett annat kontor hon jobbade hände samma sak. Den mannen hade nog EGENTLIGEN varit på väg att lämna sin fru, EGENTLIGEN alltså. Men så hade hon tyckt att det gick för sakta. Och så hade hon börjat ett litet försiktigt projekt som gick ut på att hon skickade vykort till hans familj.Det började med att hon åkte till Visby och hon fick sån lust att verkligen dela med sig av staden till mannen hon älskade.Sen gick det av bara farten, hon fick en ny städning i Sumpan, skrev ett par kärvänliga rader därifrån; det blev kanske lite av en mani.Hon skickade alldeles för många vykort, och det fungerade inte som hon hade planerat.Han gjorde slut, pang bom och företaget bytte städfirma.Hon drar fundersamt pappersremsorna mellan fingrarna, tänker på hur lätt det var, trots allt, bara att mata in papprena, hur nästan fridfullt det hela gick till, som att förbereda julen ungefär. Kanske kunde man göra juldekorationer av dem? Änglahår som vajar i granen?Hon vet inte om ska skratta eller gråta, och så rätt som det är kommer hon på det.Hur hon ska rädda hela situationen, eller i alla fall nästan.Hon går bort till hans dator; och den pappskallen hon älskar har inte ens loggat ut.Hon börjar söka i dokumenten, rätt säker på att mycket går att printa ut igen.Men ju mer hon tittar, desto mer förvånad blir hon. Den här killen var inte vad hon trodde. Och han borde verkligen ha loggat ut och skaffat inbrottsskydd.Vem tar han sig för egentligen? och vad tror han om andra? Städbolag och kollegor som jobbar över?Hur kan man lita blint på omvärlden när man sysslar med det han sysslar med?Filippa blir sittande förstummad. Hon läser och tittar och läser.

emballage o ängslan för att inte göra rätt

Kill your darlings säger jag självsäkert till mina studenter, det är bara att göra fler om det inte blir bra. Gör igen o igen...
Men när jag sitter med mitt eget är jag ängsligaste rädda, vågar inte dra ett sketet streck ifall det blir fel. Winnerbäck sjunger om Tvivel, klumpen i magen som man bara vet är där o som är så förbannat svår att få bort. Att tro på det man gör, att inte vara rädd för att det skall bli fel o det är ok att slänga o börja om.
jag samlar på saker äger äger äger sånt som jag gillar o inspirerar mig o jag tänker mig att jag skall använda det i mitt arbete.
men.
istället blir det liggande o jag blir så fasansfullt skitnödig att jag bara har har har på hög.
Sparar o samlar fina emballage o engångsprodukter för att jag tycker att de är laddade med viktig energi, o de säger saker om samtiden o allt sånt shysst.

men så är det där.
på hög.
i en hög.
jag tittar på det med vördnad, lägger ut det i nåt mönster, petar lite...

blir inspirerad.

men sen sitter jag ändå kvar med mina förbannade vattenfärger o tuschgrejer.

imorgon skall jag fanimej ha sönder de där fina rosa grejerna.
jag lovar.
det blir dagens mål.

jävlarrss.

berättelse

Det är kväll, dagarna rusar, skivad brödlimpa-schema ingen tid att tänka ingen tid att andas. Inte nödvändigtvis en dålig sak vissa stunder, skönt att få saker ur händerna.
Sitter hemma nystädat burit upp på vinden diskat (halva stora disken) hamrat upp en trave tavlor o det känns bra. Bra att ta ställning. Inte vänta på en ännu bättre placering.
Äter glass med chokladsås. Det kan ju få vem som helst på bra humör.
Läser med överväldigad glädje Kristoffers utveckling på historien om Filippa. Skall fortsätta oxå…

Filippa Johansson städar mörka kontor. Hon kommer efter männen i kostym. Hon känner deras parfym i rummen hon tömmer deras papper hon diskar deras koppar. Hon smyger fastän de har gått hem hon smyger i deras lådor hon vet vad de drömmer om. Hon dammsuger och diskar och stryker skjortor de lägger fram hon önskar att det var henne de kom hem till när klockan var åtta. Hon önskar att hon var en av de perfekta fruarna med de perfekta klänningarna och de perfekta frisyrerna och smyckena och handväskorna hon ser på julfesten varje år. Hon önskar att det var dom som dammsög och tömde. Hon önskar att hon också knullade med poolrengöraren som alla de perfekta fruarna på tv.

Men allt det där kommer ju att bli annorlunda. Sedan, när han väl fattar, mannen med kontoret längst bort, då kommer allt att ändras. Han jobbar över ibland. Sitter och suckar tungt framför datorn, när hon kommer in och ska tömma. Han tittar alltid upp och ler. Frågar hur det är. Det är alltid bra och ibland säger han något mer. Förra veckan visade han en lapp han skulle sätta på dokumentförstöraren i kopieringsrummet. ”Fax för extra viktiga dokument”. Hon skrattade och kallade honom fåntratt. Han kallar henne för Mrs Robinson. Ibland. Säger att han tycker att hon är lik. Till honom säger hon aldrig något om att papper faktiskt ska läggas i pappersåtervinningen. Hon tar hela korgen och sorterar senare ut papperen bland snus och pappersmuggar. Senare, när han väl fattat, kommer han sluta snusa, men fram till dess gör det inte så mycket, tycker hon. Om han bara inte vore så långsam. Det tar tid, hon förstår det, men ibland känns det som om det aldrig ska hända. Ibland händer det att hon smusslar ned några av sina långa hårstrån i hans portfölj. Så att hon, den blonda tevefrun, kanske märker och hjälper honom lite på traven. Men det är ju bara trams, hon vet det. Tevefrun kommer aldrig att lämna, det är han som måste fatta och lämna. Om det bara inte ville ta sådan tid.Dåliga stunder tänker hon att det är en sådan jävla kliché. Att han aldrig skulle lämna något, än mindre någon, för henne, en vanlig sketen städerska. Vad har hon att erbjuda, som han inte redan har? Sådan jävla kliché att gå här om kvällarna och drömma. Det är sådana kvällar som hon gör något ogenomtänkt. Något hon alltid ångrar efteråt. Som när hon alldeles nyss tömde alla hans pärmar och valde att uppfatta den skämtsamma lappen bokstavligt. När hon lugnat ner sig, tänkte hon att det varit dumt och något hon omöjligen skulle ta sig ur, men i hennes försvar var inte lappen särskilt rolig, den var ju faktiskt inte det.


Hon sitter ner. Röker lite fastän man inte får. Ser den överfulla korgen under Rogers jävla Fax för extra viktiga dokument. Hundratusen miljoner smala remsor. Hundratusen miljoner delar av hans skitviktiga jobb skitviktiga liv skitviktiga helvetes förbannade feghet. Hon vill skrika ropa klösa farligaste orden be honom dra åt helvete eller kanske komma hit kanske komma nära nära inte försvinna inte lämna henne här med alla hundratusen miljoners remsor av ett annat liv.
Hon tittar på dem och undrar hur långt det skulle bli om man satte ihop dem. Säkert till månen, eller Afghanistan eller Borlänge. Skitlångt.

Kanske ångrar hon sig lite nu. Kanske gick hon för långt. Det här var ju inte som att spotta lite i nåns kaffekopp eller så, det här var kanske lite mer. Hon önskar att han var där nu och sa Mrs Robinson det gör inget det var inte viktigt inget är viktigt utan dig utan dig är allt utan.
Mening.
Hon önskar att han kom tillbaka. Till henne.

skriver brev som förklarar allt

Jag skriver ett brev. till dig. till mig. till oss kanske.
sitter o väljer ord funderar tänker räknar ut finaste vackraste formuleringen.
minns allt som hände minns allt som fanns.
minns.

...

kom vi gör tillsammans...fortsätt...ta inledningar kopiera stryk ändra gör berätta

Filippa Johansson städar mörka kontor. Hon kommer efter männen i kostym. Hon känner deras parfym i rummen hon tömmer deras papper hon diskar deras koppar. Hon smyger fastän de har gått hem hon smyger i deras lådor hon vet vad de drömmer om. Hon dammsuger och diskar och stryker skjortor de lägger fram hon önskar att det var henne de kom hem till när klockan var åtta. Hon önskar att hon var en av de perfekta fruarna med de perfekta klänningarna och de perfekta frisyrerna och smyckena och handväskorna hon ser på julfesten varje år. Hon önskar att det var dom som dammsög och tömde. Hon önskar att hon också knullade med poolrengöraren som alla de perfekta fruarna på tv.


Bergmund Axelstjerna har ansvar och tjänstebil och avdragsgilla utlandsresor. Han har ett stort kontor som är ensamt även på dagarna. Han tar beslut och pekar med hela handen och har basröst och 12 i handikapp. Han kör fort och har älskarinna och en svindyr klocka som han inte riktigt vet hur den uttalas. Ibland stannar han kvar i stan bara för att slippa åka hem för att slippa se sin fru i ögonen för att slippa känna att deras hus är för stort för att slippa känna att han ångrar sig. Han går på vernissager och teateröppningar fast hans fru tror att han jobbar. Eller knullar med den där tjejen i receptionen. Hon tror att han tömmer sig för att orka, men han lever. Han rör sig bland dem han inte känner och lyssnar på invigningstal och samtal, han köper kataloger och program. Han gömmer dem på kontoret. Vet inte hur han skall säga det till Britt-Marie, är rädd för att hon inte skall förstå, inte vilja förstå. Hemma låtsas han läsa sporten med kulturdelen inne bakom och med gubbarna på jobbet säger han jävla kludd, man ser ju fan inte vad det är, min morsa kan bättre men inuti lagrar han för att minnas. Han vill men står i regnet och letar efter nycklen.

tillsammans...ensamhet...drömmar

Astrid van Lyck äter gärna ripa. Det är ingen överdrift att säga att hon är galen i just ripa. Inte kyckling eller anka, inte gås och absolut inte den vulgära kalkonen. Nej det skall vara ripa, med sin skörhet och sin oåtkomliga egenhet. Ripan som är både en gastronomisk upplevelse och en tydlig skiljelinje. Mellan Astrid och dom andra. Hon säger riiipa som de på finare tillställningar, hon äter ripa glupskt ändå återhållet. Hon har sett hur man gör och hon vet. Det känns bra att veta.


Fermenca Bandolin heter Viola i mellannamn och avskyr båda. Som liten drömde hon om att heta Samantha eller Patricia, men nu är hon gammal och änka och hon bär sitt tilltal med pinat högmod, som ett skavsår redan vid första dansen. Fermenca Viola har aldrig haft något val. När de andra flickorna fick heta Stephanie och ha utsläppt hår och kyssa pojkar bakom kastanjen, hette hon Fermenca Viola och hade hårda flätor som gjorde huvudet ömt på kvällen och hon övade skalor på pianot och mamma lyssnade och pappa lyssnade och alla de andra lyssnade och de applåderade och sa att hon var så begåvad. De sa sååå begåvad och hon längtade ut till det okända bakom kastanjen, hon längtade efter pojkarna och utsläppt hår.

hjälp, jag måste tänka

Karin skrev om det, Marcus skrev om det, Skugge o DN o massa andra. Om den fria eller ofria kulturen. Om den stöttade eller självbärande kulturen. Kanske om en nedmontering av en fri kultur eller ett självsanneringsfilter för allt det som ingen ändå vill ha.

Jättekonstigt egentligen tycker jag.

Det är väl självklart att vi skall ha ett kulturstöd i Sverige, eller? Det är väl självklart att om konsten skall kunna växa att den behöver stöd? Att det måste finnas plantskola för det konstnärliga uttrycket. Skugge brakar på med värsta nid-resonemanget om en författare och hennes skrivarlya...som att det var det som var problemet, det skall väl Linda skita i vart folk sitter när de skriver...men att skattemedel inte skall betala för denna lyx det innebär att arbeta med konst. Att den konst som inte kan sälja sig själv och klara sig själv är inte ok. vaffan!? kan någon med handen på hjärtat säga att den konst som inspirerat dem mest, som utvecklat dem, som ställt frågor och problematiserat tillvaron livet och att vara människa är den som bär. Dan Brun? Eller de gamla lirarna Picasso Monet o såna? De bär ju nu, men de var väl knappast odödliga när de utvecklades, när de utforskade, bröt mönster. Vad mer? Hollywood? ja det är sannerligen fin konst som klarar sig själv, här har vi något som problematiserar. Men måste det problematisera? Måste det vara svårt och konstigt och inte likna och vara äckligt? Måste det se ut som fan o ändå fattar man inte o ens farmor hade gjort det bättre?

JA.

Det måste det. Det måste måste måste finnas konst i alla former som ifrågasätter, som inte är redan färdigtuggat redigerat flimmerproducerat ergonomiskt utformat för minsta möjliga motstånd. Det måste det, och det är fan ta mig vårt samhälles förbannade skyldighet att se till så att det finns kvar.

Det enda positiva jag kan se med att sluta kultursponsra är förstås att då ryker äntligen operorna, vuxenkulturens högborg. Och sluta gnälla yap yap yap om att jaha skall det går pengar till sånt här skit när vårdköerna o barngrupperna växer...men att tusentals grönklädda ynglingar skjuter kanon o kör stridsvagn o gräver gropar som nästa gäng fyller igen för en runda slängar 300 miljarder eller vad det kan va om året är det ingen som undrar över. Nä, vi ställer konst mot gamla, det är en retorik man fattar.

tid att äta scones med marmelad

Dötid slötid fritid övertid ställtid tid att minnas tid att vara finnas undra undersöka vila sova tänka kontemplera tid att längta älska tid för kärlek jag vet att den här världen är alldeles utstuderat rutten skriver Lundell nödvändigheten att inte följa sin tid säger Owe Wikström.

När tiden är ostrukturerad fingrarna i allas gröt hundra bollar i luften post-it som höstlöv över alla skrivbord tusen miljoner små noteringar och skall bör borde rosetter på varje finger blir dagarna utan promenader utan läsa skriva tänka reflektera blir göra utföra lösa.

Men det kommer en dag snart snart som är vakna utan måste som är regn o vind o mörker o thé o promenera göra långsamt bada äta scones med smör o marmelad läsa tidningen tända ljus.

...

karta

När man drömmer kan det vara svårt att hitta ut. Man skulle behöva en karta.

...

bilderna av ett liv

Sitter med bilder. Bilderna i berättelsen om mitt liv. Alla samlade frusna tillfällen alla saker som hänt alla. Alla. Inte alla förstås, men nedslag i tiden. Tänker på mängden. På alla alla hundratals faktiskt tusentals bilder som sammanfogar mitt vuxna liv. För det är framförallt det det handlar om. Från min barndom, ytterst sporadiskt. Från det jag köpte min första riktiga kamera, då var jag 18, mycket mycket. Bilderna av det som händer har varit en nästan tvångsmässig del av mig. Minst en rulle i månaden. Av vackra saker eller fula eller vänner eller platser. Resor och fester många fler. Jag har aldrig sett en konflikt i att se saker delvis genom linsen. Jag har snarare stärkt i mitt sökande i mitt liv i min upplevelse genom att se på det som händer som möjliga motiv. Sökt bilderna minnena i realtid.
Ibland har det tett sig underligt att dra fram en kamera, eller nästan lite fånigt. Men nu. Nu ser jag människorna platserna o allt vecklar ut sig. Jag ser bilder av födelsedagar och minns det som hände runtomkring, minns de som var där, minns.
O jag tänker på bilders värde. På hur mycket som kan laddas in i ett enda foto. En enda bild av en person. För några år sedan hittade jag ett fotoalbum från 1920-talet på en loppis i Tanumshede. 20 spänn för en unik berättelse. Små svartvita fotografier av människor kläder miljöer. Där finns ett foto av två kvinnor framför portarna till Världsutställningen i Göteborg 1923, den port på Götaplatsen som sedan blev Lisebergs entré. För de människorna berättar ett album historien om en hel familj, en generation. Idag har vi tusentals bilder av varje barn. Tittade på bilder från lilla m’s första halvår häromdagen, över 400 bilder. Jag undrar hur det kommer att påverka den uppväxande generationen, att deras minnen i så enormt stor utsträckning kommer att finnas på bild, de kommer aldrig att behöva undra, allt finns på bild, på sant. Vad gör det för den egna upplevelsen? Hur blir det möjligt att typ komma ihåg hur ett hem eller en bil eller en mormor såg ut kändes hur det var? De där man mött som man aldrig glömmer o alla de andra. Vad händer när alla finns med? När allt blir lika mycket med, när man inte kan vara selektiv.

...

hon

länkupplägg..

några saker att förgylla sin kalla kalla helg med

Rubber Johnny - otäck filmrackare. är det på sant?

Wholphin - bra filmsite (se gräns-volleyboll...enastående)

Sao Paulo Biennal - Artkrush yeah!

Anders Ruhwald - form

Free press - dela dela dela

det var det bästa jag kunde göra innan jag lämnar kontoret för att ge mig ut i den mörka natten. ok klockan är halv sex, men det är ju mörkt som i graven o kallt som i densamma.
fiiiiii fan!
bara 6 månader kvar.

NÄMEN

titta, nu fanns det där igen...fast ingen rss-ikon...jaja..detta med data.

H J Ä Ä Ä Ä L P !

ok. någon som kan sånt här får gärna hjälpa mig...jag satt o fixade med en satans rss feed kod för att få upp en sån där fin liten logga...tre timmar...o nu har allt försvunnit som ni ser...alla länkar o allt o jag vet inte hur det skall se ut efter länkarna för att det skall komma tillbaka...lite kod någon? hjääääääääälp.

fan att det skall vara så förbannat svårt att fatta hur man gör sånt här.

hjälp mig hjälp mig snääääälla någon.

...

...

avfall

Först var det ett program på tv om shopping. Först ut Moskva, nästa vecka Sthlm. Köp köp äg äg äg.

Sen handlade det om avfallsprocessande i Bombay. Om de högre kasterna som sopsorterar och har komposter, och de låga kasterna sitter i containrar och sorterar. Folk slänger skräpet ut genom fönstret och avfallshanteringen är helt marknadsberoende. Varje led i hanteringen hålls av samlare som sedan säljer det vidare och vidare till det når en fabrik där det blir återvunnet. När vårt västerländska papper kommer för återvinning tar fabrikerna det istället och stora kedjor i hanteringen blir utan jobb.
Den globala ekonomin.
Den tredje världen är verkligen västvärldens soptipp.

Sluta förbruka. Sluta köpa. Laga och återbruka och måla om o köp second hand och bryt mönstret. Lär nästa generation.

Det är otäckt.

Men Kunskapskanalen är skön. Den är precis sådär gott öppna-kanalen-LoTek. Ett sketet bord på ett kafé och lite lirare som snackar återanvändning. Så långsamt, så oklippt, så oproducerat. Jag älskar det.

jag är en sån som

Idag hade vi ett workshopmoment med några studenter, det handlar om jaget och identitet. Det var en skrivuppgift, 30min, jag är en sån som…
Efter att de skrivit läste de upp sina txter, till alla i rummets stora lycka. Så enastående och nära och sant.
Därför tänker jag plocka upp stafetten (och lämna den vidare…plocka upp den om du vill)

Jag är en sån som… älskar ost och hatar fusk. Jag är ingen vinnarskalle ingen killer kan inte hitta allvaret i tävling. Jag tappar intresset när resultatet blir viktigare än vägen dit, och jag kan inte få nog av gorgonzola mozzarella haloumi feta morbier stilton cheddar chévre grevé parmesan.
Jag är en sån som promenerar. Jag går långsammare än alla jag känner och jag kan inte koncentrera mig på att prata om jag måste gå fort. Jag vill gå långsamt långsamt med händerna på ryggen och undra över livets verkliga innebörd hur gud ser ut universums slut och vad barbapappa är gjord av.
Jag är en sån som kan bli rörd över min egen godhet när jag hjälper gamla tanter över gatan. Jag gråter när jag läser. Framförallt när jag läser högt.
Jag är en sån som kan se mer stressad ut än vad jag är för att känna mig duktig och tillräcklig.
Jag är en sån som älskar min dotter gränslöst och är rädd för att hon inte skall veta det. Jag är en ganska tråkig pappa som gör samma sak varje dag o inte tillåter tv på morgonen eller middag framför bolibompa o tjatar om städning.
Jag är en sån som tvivlar.
Jag är en sån som inte omvärderar så ofta. Jag har luddiga kanter och jag kan anpassa dem till de flesta ramar så länge som de inte ändras, då självantänder jag.
Jag är en sån som verkligen behöver rutiner, ju mindre yttre faktorer som står still desto friare är jag, även om ramen är trång. Jag vill veta.
Jag är en sån som undrar, min pappa brukade prata om att vara intresserad av att vara intresserad och det tycker jag är bra. Jag vill veta allt.
Jag är en sån som somnar om jag inte får vara med o prata. Jag har ett fullmatat ordbatteri i alla frågor och jag älskar att få vara med i samtalet, men bara så länge det är ett samtal där allas ord är lika samma i den delade resan framåt. Blir det debatt o åsiktspositionering tappar jag fokus.
Jag är en sån som älskar ord. Jag porrar på språket och jag ryser av välanvända formuleringar och metaforer. Jag avgudar blandningar av slang och fackspråk, högt och lågt och generella liknelser tillsammans med xtremt platsspecifika.
Jag är en sån som vill mer än jag kan och jag blir besviken o slagen av att inte klara av.
Jag är en sån som ser allt i bild, och jag behöver ofta både rita det och säga det högt för att fatta.
Jag är en sån som pratar med mig själv, jag har långa långa dialoger om allt möjligt och jag testar möjliga utvägar ur saker jag är frustrerad över eller situationer som kan komma att uppstå. Jag vet att jag kan hantera det nu, men förmodligen kommer vara ett åtlöje när jag blir gammal o inte själv hör hur högt jag pratar.
När jag blir gammal skall jag dricka portvin och spela backgammon hela dagarna med mina kompisar som också kommer att vara gubbar o gummor o vi skall aldrig sluta leka.
Ping pong royale!