grattis 100 inlägg!!

Frestande att säga hundra höjdare, men någon form av självkritik är nog aktuell.
Idag fyller alltså denna blogg 100 inlägg, o det är ju värt att fira. skål!
Målare rollar vår lägenhet, vi bor i högar av kläder o annat.
Jag har just börjat läsa Carl Hamiltons Det infantila samhället... och jag tycker den är mycket intressant. jag är inte säker på att jag osynat sväljer allt, ännu, men det är gott brännstoff till diskussion för mig om hur det är att växa upp idag och hur jag vill forma min föräldraroll. Både mot bakgrund av min egen uppväxt och mot det samhälle vi befinner oss i.
Jag tycker att såna här txter behövs, inte som sanning utan som möjliga vägar i debatten.

en av de bästa smaker jag vet är färskpressad apelsinjos

Idag har jag trotsat no-shopping-dagen och köpt böcker som jag vet att jag inte har tid att läsa, men kommer att läsa ändå. Har under dagen börjat på Mons Kallentoft’s Food Noir i de små pauserna i matlagning. Köpte en KRAV-kyckling och gjorde i lergryta. Arbetade med såsen på avkoket, i med Martini. Råris och gröna bönor till.
Kallentoft skriver om mat o resor. Om mat och smaker som bärande för tillvaron, han går så långt att han säger att det är det som gör livet värt att leva.
Och jag tänker på hur rätt han har i att resa och äta är ihop.

Min mun vattnas igen när jag tänker på det tunt skurna rökta valköttet med parmesan jag åt i Lofoten, antipasta med parmaskinka och gorgonzola i Venedig och totala tapas på en liten bakgata i Bilbao där man åt o slängde servetter och askade på golvet och lysrören gjorde oss alla ovackra.
I Japan, åt vi kycklingspett på ett litet yakitori. Ett spett med allt inuti kycklingen, hjärta, lever, njure och ett ovärpt ägg. Och på samma resa åt vi grillat o nudlar o sashimi som smälte i munnen.

En del som reser vill shoppa och ta med sig kläder o skor hem. Jag vill äta. Äta smaka känna lukta. Ännu så länge har jag aldrig haft ekonomin för att verkligen äta, uppleva på de bästa restaurangerna, men jag är säker på att det kommer.

Om en knapp månad åker vi till Egypten. Över jul. Då jävlar!

Kanske är det inte Mons sätt att skriva som fångar mig mest, han skriver kortfattat och beskrivande. Ibland väver han mer komplexa bilder och då försvinner tiden. Jag önskar mig mer om själva maten. Jag vill veta vad han äter och vad som är i och vilka smaker som trumfar. Jag vill veta i vilken ordning rätterna kommer och hur de presenteras. Jag vill gärna placera Food Noir bredvid Anthony Bourdains Kitchen Confidential som är en av mina absoluta läsupplevelser de senaste åren. Bourdain tar med mer, gör det hela mer personligt och han förmedlar köket på ett sätt som är svindlande. Är man bara det minsta jävla lilla intresserad av mat och restaurangbesök o smaker så skall man läsa hans bok.
Men, Noir, Mons, hans liv, på det sätt han har världen som sin smakpalett är enastående. Hissnande avundsvärt. Jag älskar drömmen om ett parallellt liv i vilket jag också lät mig styras och hänges åt smaker som han gör.
Jag älskar mat. Mat är livets nav. Få saker kan tvärvända mitt humör som mat. Men jag är inte redo att släppa allt annat. Ännu.

Nu har jag läst färdigt. Ser fram emot att äta riktig middag på 28+ med mina bästa vänner. Dags att plocka upp den bok jag egentligen skulle läst ikväll: På egna vilkor – En strategi för handledning. Yes!

självförverkligande

Det är inte alltid lätt att veta varför man gör saker.
Man kanske inte måste veta det heller.
Inte alltid.
Men ibland kan det kännas bra att veta hur det kommer sig att man gör de val man gör.
Jobb.
Inte jobb.
Karriär.
Inte karriär.
Lyckas.
Inte lyckas.
Det är en väsentlig skillnad att göra saker för att man tycker om det, till skillnad på att göra det för att bevisa.
Bevisa vad?
För vem?
Jag tänker mycket på det. Att jobb o karriär handlar om att lyckas. Om att vara.
Någon.
Att vara bra.
Överst på Maslows behovstrappa finns självförverkligande, kunskap för kunskapens skull. Jag har länge tyckt att det är där jag är, men nu är jag inte så säker. Ibland känns det som att jag står på is. Det är fast att gå på, men man kan aldrig vara helt säker.

Å så övar jag mig på att säga ifrån.

livet efter duvan

Finns det en duv-himmel?
Och är den då ett oändligt stort torg med tusentals tanter med brödpåsar som aldrig tar slut?
Eller blir det bara mörkt, även för duvorna?

att vissla o leta efter sig

Igår morse lärde sig lilla m att vissla. Helt plötsligt kom det vissel. Hon som har övat så länge och hon är så stolt att hon lyser. Hör här…allt annat blir tyst o vi lyssnar.
Det är så vackert.
När man får vara med precis när det händer.
Första ordet.
Första steget.
Det är så jävla stort att man baxnar!

I en tid när man försöker reda ut vad som är viktigt och i vilken ordning så kommer detta som ett trumf i omkörningsfil rakt in.

För att hitta rätt ordning på saker är inte det lättaste.
Inte heller rätt ordning på sig själv.

Hur är jag?
Vem är jag?
Vem är jag nu, när jag är vuxen och har vuxna relationer och är pappa och sambo och har ett jobb och ett hem.
Vilken riktning är rimlig nu?

du skall icke vila

Vi behöver komma bort. Vi behöver en plats som är vår egen. Någonstans att ta vägen när omvärlden kommer för nära. Kanske måste denna plats vara fysisk, även om vi reser dit oftare i tanken än med hela kroppen.
Båda dessa presenterar drömmen om någonannanstans.

Simons Sauna
Micro compact home

Är längtan bort från staden och rörelsen och tempot en sann drivkraft eller är det ett konsumtionsskapat behov för att vi hela tiden skall vilja mer?
Så länge vi vill mer och något annat är vi otillfredsställda och i detta osäkra och mer benägna att försöka köpa oss lugn och säkerhet.
En trygg befolkning shoppar inte lika mycket.

vissa dagar tar man en sak i taget

vintermarknad

Har varit ute vid Kviberg idag. En annan värld. Jag kände mig utanför och delaktig på samma gång. I de gamla stallarna och mellan trängs försäljning av allt. Mössor kebab batterier frukt böcker paraboler schampo nytt eller använt elektronik leksaker kläder kött prydnadssaker plast glitter alltihopa i värsta galna röran. Skulle jag vilja ha en badrumsmatta med en motivvävd moské är det hit jag skall åka. (eller en med Pamela Andersson utan topp)
Vi letade efter lite billiga barnkläder för vintern, men kom hem med annat.
Jag vill åka dit varje helg.
Jag vill köpa min mat där.
Jag vill stå å hänga med min falaffel o bara se alla hundratals människor i deras jakt på just deras val. Å det finns något så satans mänskligt över denna plats, något i luften som aldrig någonsin går att återskapa i köpcenterkommersen inne i stan. Här finns ingen hets. Här finns inte stress. Här är man för att man vill, inte för att man måste.
O alla får vara med.

Fru T och månen

Ligger på sängen i mitt rum på Fru T i Växjö. Ute är det kallt och snö har fallit o töat. Fullmånen lyser upp himlen. Molnen. En lång dag med undervisning o handledning. Har just avslutat Det blod som spillts. Har inte kunnat lägga den ifrån mig. Fick den i Fars dag present. Min första. -Öppna öppna det är en bok pappa. Mina ögon fick tårar. Åsa Larsson skriver om mord i Kiruna. Om kvinnor i ett manssamhälle. Om en kvinlig präst o hennes vänner o fiender. Hon skriver om varghonan o hon ger det irrationella logik. Hon berättar något om den tid vi lever i o jag tänker på deckargenrens självklara sätt att behandla samtiden. Det är betraktande, pådrivet av en saga som vill framåt. Otillfredställelsen o vanmakten o klyftorna o ensammheten o längtan finns där, utan att de fördjupas. De behöver inte fördjupas, inte här. Andra txter gör det.
Jag tror att det är nyttigt att läsa deckare ibland.

jag är aldrig rädd

Jag.
Jag balanserar på kanten av det som är verkligt och jag ramlar aldrig ner.
Jag leker med elden och jag är gräset på andra sidan.

Jag har alla svar och jag står rak när alla andra fallit.
Utan att blinka dyker jag i lejonens gap och jag sover utan att vara rädd.
Jag tar sjumilakliv över menande blickar i ögonvrån.
Ord rinner av mig och jag skrattar ha ha ha åt svarta djup.

Jag är solen som aldrig slocknar. Jag är ren energi.

Och när jag öppnar ögonen har tiden stått stilla.

ljuset i tunneln är troligtvis tåget

Hon sitter och lockar håret. Väljer kläder och är vacker och skall gå på fest. Själv. För jag är sjuk o har legat i sängen en avsevärd del av dagen o jag känner mig som världens tråkigaste människa. I självömkans paradis finns inget så miserabelt som att hasa ut till kiosken o hyra film till sig själv o veta att dom andra kommer att skratta o skoja o dansa.
Drämt in en stressmage o i morse trodde jag att jag skulle dö av smärta. Jag var övertygad om att det vilken sekund som helst skulle braka ut en alien under tröjan och jag tänkte att det är lika bra det.

Läge att se över hur man lägger sin tid o på vad. Märker av ett ofokuserat tunnelseende emellanåt som är förbannat frustrarande. När allt omkring en känns lite fel, saker blir bara svårlösta, inga bitar passar. Som ett 1000 bitars pussel där man ser bilden men bitarna inte stämmer.

Nu skall jag ialla fall se 'En långvarig förlovning' med den undersköna Audrey Tautou. Det blir bra.

ofas

Mörk dag. Regn. Vaknar med bomull inne i huvudet. Svårt att hitta fokus. Har en rusande känsla av att jag ligger efter. Med allt.
Härom natten drömde jag oavbrutet om att jag missade bussar flygplan tåg dagishämtning inlämningar. Det är otroligt provocerande att känna att man ligger precis lite steget efter, att omgivningen går lite snabbare än en själv.
Man vill upp på vågjäveln men hur mycket man än padlar så kommer man inte ifatt.

mormor o ett land i brand

Vi var o hälsade på min mormor idag på sjukhuset. Hon har brutit lårbenet och är mycket mycket gammal. Hon känner inte igen oss och hennes blick letar efter tecken. Det är smärtsamt att se någon nära förloras in i sig själv. Jag vill så gärna behålla bilden av mormor som den handlingskraftiga o uppkäftiga, som jag bodde mycket hos när jag var liten. Hon som diskade så att jag skulle somna o som bodde i radhusområde där jag hade kompisar o hon som aldrig kryddade maten ordentligt, men som var en jävel på att laga fisk.
Jag hälsar nästan aldrig på hos henne på hemmet och ibland känns det jobbigt, men samtidigt är det värre att träffa henne och inte få kontakt. Att veta att när jag har gått går hon ut i köket och sen har hon glömt besöket. Att berätta samma sak tolv gånger i rad med tre minuters mellanrum och se på henne att hon saknar sitt tidigare liv.


Och de franska miljonprojekten brinner. De som står utanför i samhället tar plats i centrum. Frågorna ställs med molotow-soundsystem och ingen kan låta bli att lyssna. Makten håller för öronen och rostar kastanjer i lågorna. Gäller utegångsförbud även den som inte har någon bostad?
Är det rätt att ställa sina intressen över demokratin? Är revolutionen ok?
Jag tycker att det är ett svårt dilemma. Jag förstår att den som inte kommer in i det offentliga samtalet, rummet, debatten till slut tröttnar på att stå utanför o knacka och sparkar in dörrjäveln. Jag kan inte hur jag än försöker sätta mig in i deras situation. Men frågan kvarstår. Kan man ställa sig vid sidan av demokratin när den inte uppfyller idén om det man själv tror på?
Problemet känns det som är att det förmodade demokratiska samhället inte uppfyller visionen för hela befolkningen, utan bara för den elit som ändå alltid klarar sig.
Nu dessutom kablar nyheterna ut att 120 (hittills) av de arresterade franska ungdomarna är invandrare och de är nu dömda och skall utvisas…utvisas, trots att de flesta har uppehållstillstånd!
Det är ju fan skandal.
Efter den fullkomligt rättsvidriga handlingen hoppas jag att de som är kvar trotsar utegångsförbudet och bränner varenda en av frankrikes återstående bilar och maktsymboler till grunden.

nostalgi

Karin Stensdotter berättar poetiskt om konstskola och bilden av det tungsinta skapandet i Arnes Kiosk. En god nostalgiresa för alla som gått på konstskola o brottats med idéerna om sig själva i början på tjugo. Oxå ett mycket vackert beskrivet möte med konsten, i detta fall mjölkstenen. Jag känner igen mig i just det mötet.

Greklands Venedigbidrag George Hadjimichalis är min nya idol.
Tillsammans med Olafur Eliasson som ställer ut nu i Lund o Malmö. Den som missat denna enastående ljuspoet gör bäst i att kasta sig på nästa tåg söderöver (eller norröver om man bor i Ystad).
Missa inte!!

Läste Två nötcréme och en moviebox av Hammar och Wikingsson i hopp om att de återigen skulle berika mig med stora insikter om livet, men det faller inte riktigt ut. De skriver inte riktigt lika bra i sin första bok. Men en sak är fantastiskt...hur mycket de kommer ihåg av 70 o 80-talen! Hur i helvete kan de komma ihåg att när vi växte upp så fanns det en liten pil upp i högra hörnet på TV:n som visade att det började ett program på den andra kanalen!?
Det är värt att läsa denna bok om inte annat så för att bli påminnd om alla små detaljer man glömt av sin barndom.

venedig

Måste konst beröra?
Är det viktigt att en konstnärlig upplevelse går att förstå? Nej det är klart att det inte är, förstå är ju ett väldigt vagt begrepp. Förstå som i vad har konstnären menat och om jag bara klurar ut det så har jag sett rätt, eller förstå som i vad betyder det för mig med mina erfarenheter och mina referenser?
Jag var i Venedig förra veckan och besökte den 51:a Konst Biennalen. För mig var det den första.
Första gången i Venedig också.
Venedig infriar allt man kunde vänta sig. Staden är perfekt i bilden av sig själv. Den sjunker och turisterna ringlar överallt, men ändå tror jag på det. På det romantiska på vattnet på smakerna på det gamla. Venedig är primadonnan i sagan om sig och sydlandet.
Jag köpte en liten Italia-fotbollströja och Gondoler i plast att ta med hem.

Spridda tankar under resans gång Dag 1:

En serie bilder berättar om vardagen för en maktman. En ung man står på händer i Louvren.

Danska skuggor av träd. Över varandra.
Transparenta som att de nästan inte var där.

En rysk vindtunnel. Upplevelse. Hud och ljud primärt.
Den nordiska paviljongen är så vacker att det gör ont i min kropp. Aldrig har jag upplevt ett så betagande rum. Rakt. Hårt. Träd växer genom taket.

Illy på en vikpall.

Tyskland kan inte vara politiska. Hur skall de göra upp med sitt arv?

Den franska paviljongen: en enorm våg av tunnaste siden (ballongtyg?) får mitt hjärta att stanna, jag vill aldrig gå. Hon bygger ett drömlandskap där våg efter våg sköljer emot mig. Ett skådespel. Överdåd.

I mötet med konsten är man alltid ensam.

Hospital. Grekland.
Så enkelt och tydligt. Så in i helvete vackert! Det går rakt in i mig, jag kan inte värja mig. Sjukhuset, ändå var det inte obehagligt, bara vackert. Bara lugnt. Små figurer som väntar o kanske samtalar i långa korridorer. Vi tittar på dem. Dom står. Jag vill vara här för alltid.

Perception requires involvement. Spanien.

Paviljongerna ligger sida vid sida i en park. Det är så lugnt överallt. Alla går långsamt, det går inte att stressa. Vernissage-snittarna är för länge sedan slut o alla kritiker och professionella åsiktsbärare har åkt. Det är bara vi. Vi som kom sist och vi behöver inte ha bråttom.
Så många rum som jag kommer att minnas.
Det går säkert att ha många åsikter om Biennaler och den västliga överrepresentationen, om det merkantila jippo som det blir när alla skall visa vad de går för. Konst-Eurovision. Men va fan! Jag älskade det. Man behöver inte konsumera, man behöver inte teoretisera. Man kan bara var där och få många bra och fina möten.

Korea visade klotter-skisser som löpte i taket, som övergick i mer figurativa bilder som liknade gatukonsten och de fortsatte ut och blandades till slut med tidigare tags på ett elskåp.
Österrike hade byggt över hela sin paviljong med ett gigantiskt berg. Ett joddel-berg i en träkonstruktion med trapplabyrinter inne i så att man kunde komma högst upp o se allt.
Belgien hade verkstad med ett galet överdåd av plaströr och photoshop in progress o video och ölflaskor och allt hände nu och inget hade ordning, en ny ordning? Allt var illusion och spektakel.
Holland satsade kompromisslöst allt på ett kort o gav filmvisning. En otäck film om cyniska relationer i en kommersiell galleri-interiör. Språket var såpa-artat och dialogen framfördes på porrfilmsnivå. Men det var bra. Den kröp under min hud och de fejkade gapskratten isade.
William Kentridge fick stort utrymme i stora hallen med sina animationer. Sina rörliga stop-motion-berättelser om skapandet. De var surrealistiska och kunde kommit från en annan tid.
Och Serbien-Montenegro, med en film om ett kärlektsmöte och teckningar. Teckningar så vackra och samtidigt så våldsamma att det var svårt att titta.

Dag 2:

Arsenale. Gigantiska lagerutrymmen. Intensivt oavbrutet intrycksbombardemang.

Gorilla Girls gör en enorm kristallkrona av tamponger. En kvinna piskar sig. Lökskalstårar på marmorgolv. Urbana uttråkade kvinnor ber över tabletter. Buss i Istanbul.

Rum för rörelse upplevelse intresse.
Rum som rör sig jag rör mig.
Verk som äter upp rummet, verk som är rummet.
Spatioemotionell upplevelse.

Konstens inverkan på min hjärtrytm.
Sekventiell tempoväxling.

Bilden av dom andra.
Kulturella förväntningar och koloniala fördomar.
Första världens ultrapanoptiska konstuppfattning.

Vad gör alla andra?
Vem bygger kulturell identitet? (och vem infriar den?)
Att handla som dom andra förväntar sig.
Att vara den de andra förväntar sig.

Vem bestämmer utvecklingens reella möjligheter?

Konsten blir etnoturism.

Rem Koolhaas ifrågasätter det heliga konstrummet.
Cubanska stadsfragment projiceras på golvet och mig.
Avfall rusar rusar under våra fötter och städer någonannastans finns på film.

En vision om den framtid vi kollektivt kommit överens om?
En film från Afghanistan där en kvinna omsorgsfullt målade ruinerna av ett hus. Den var inte storslagen eller raffinerad, men en vacker bild o en påminnelse om den frihet de nu fått.
McFreedom.

idén

Bilden av. Idén. drömmen fantasin. Det overkligt momentana.
Det interaktiva ögonblicket.
Mötet.
Är konsten bara det?
Är livet bara det?

Finns inte behovet av att röra?

Det taktila knivsegg
mossa
vatten
hud

Det smaksensibla tårar
bröd
sötma
fitta

Jag vill ha det som går att ta i smaka på känna


Annars är det inte på riktigt.
Att tänka räcker inte. Idén är inte nog.