tombola

Har just läst ut Camus Främlingen. Det är ju en stillsam, men mycket hård berättelse om att dömas retrospektivt för sitt livs val. Om omvärldens blytunga dom över den som inte förmår att kommunicera sina känslor. Det utanförskap Mersault befinner sig i är han inte ensam om. Han tar inte ställning, han flyter med händelsernas ström, han är utan att ifrågasätta varför. En Tombola-man säger vi skämtsamt, en som drar en riktning ur hatten och gläder sig åt utfallet ett tag, tills det är tid att dra igen. Han kräver inte ständigt mer av sitt liv, han måste inte sätta spår i sin tid, han önskar inte att uttrycka sig offentligt. Han dömer heller inte andra. Och det är i detta han faller. Han borde ta ställning, och det är klart att jag som läsare önskar att han gör det istället för att se på när grannen slår sin flickvän, men vem är jag att döma honom för att han inte dömer?
Det ligger ett djupt socialt spel i detta, ett samhälle som bygger på grupptillhörighet och en väg. En moral och en rätt. Den som inte spottar på den vi spottar på blir själv bespottad.
Vi och dom.
Rätt och fel.
Han gråter inte när hans mor dör. Detta blir senare bevis på hans känslokyla eftersom vi gråter på våra mödrars begravningar.
Det är onekligen lite läskigt det där.

Imorgon åker jag till Venedig. Yeah.

att lägga färg på papper

Bland det vackraste jag vet är akvarellfärg som just lagts på papper. Den innehar ett skimmer och en öppenhet och ett pågående. Det ger mig lugn och jag vill bara titta. Jag vill se när den övergår från öppen till fast, från tillgänglig till sluten. Hela upplevelsen med att måla är just detta skeende. Hela berättelsen ligger i mötet mellan färgen, vattnet och pappret.
När färgen torkar sluter sig bilden och tappar en stor del av sin styrka, och det är lite sorgligt varje gång.
Att lägga färg på papper är en obeskrivlig resa. I handlingen, i mötet, finns allt på en gång.
Då finns hela jag på en gång.

andas under vattnet

Vi såg just life aquatic.
En förbannat bra film. Så vacker.
Jag önskar oxå att jag kunde andas under vattnet.

samhällskritikpornografi

Orvar sa att den var gubbsjuk smörja. Vi lyssnade inte. Vi hyrde i alla fall. Sin City. Det var sant, fy fan vilken skit! Den är ju såklart en visuell resa med ett fenomenalt bildspråk. Så satans väl överfört från serieberättelsen i tempo och bild, så underbart i kontraster och surrealism, så slitz-töntigt i karaktärer med avklädda kvinnor och psykopatiska män. Har en känsla av att serien på papper har en stark inneboende ironi och svart samhällskritik inte olika Karin Boyes Kallocain, eller Ray Bradburys Farenheit 451, att den handlar om ett parallellt universum som finns bland oss överallt som vi bara väljer att se förbi. En plats bland bakgator o gränder där ingen går säker och ingen blir tröstad.
Den finns nog där i serien, i det tysta bildflödet. Men i filmen finns bara de hjälplösa hororna och de mordfokuserade männen och den grafiska porren kvar.
Sen pratade vi om varför man fortsätter att hyra latjolajbanvåldet och bara låta det duscha en om o om igen. Svårt att riktigt se varför. Underhållningsvåld är ju ett ganska vrickat begrepp egentligen. Läser i dagens GP om firmorna som följer fotbollslagen, men som egentligen bara vill slåss. Kan inte undgå att tänka att det finns en koppling. Tänk om man var 17 och bara såg våld o våld o våld på film o TV.
Hur blir det inuti då?

innedag

Storstädardag. Idag har vi flyttstädat utan att flytta. Det är som att få en ny lägenhet.
fantastiskt.
Igår såg jag Broken Flowers och den var mycket bra. Jag tycker verkligen om Bill Murray.
Lugn o stilla om att söka sin historia.

verkställa

Vissa perioder kommer intrycken strömmande. man vågar knappt blinka och man är som ett flugpapper för att inte missa något. Allt går in. Allt behandlas och allt är länkat till annat. Inget känns som slump och det är som att leva i bullet-time.
Andra perioder är verkställande. Då producerar man och släpper ifrån sig lösningar och ser till att allt passar. Då fastnar ingenting nytt. Oavsett hur spännande eller nytt eller inspirerande det är. Då är man hal.
Jag har varit av tefflon ett tag nu o allt glider av. Jag noterar, men inga nya kopplingar dras, inga samband ses. Jag utför.
Jag tycker alltid att det är svårt att befinna sig i utförandefasen. Känner mig okreativ, oavsett hur mycket jag åstadkommer.

egen process

Har dragit de första darrande strecken idag. Börjat utforska de inre bilder jag har av arbetet. En animation. Ett samarbete med en god vän.
Det är spännande, det är oxå en avgrund.
Har nästan uteslutande undervisat bild och visualisering i tre år. Arbetat väldigt lite själv. Nu är det dax igen.
Nu sitter jag på andra sidan.
Det är nu det börjar.
Förarbete under hösten.
Produktion under våren.

Nu jävlar!

idag har jag köpt en ny cykel

seriemagi = skaparmagi

Jag har just sträckläst Gunnar Krantz Seriemagi och jublat inombords! Fy fan så bra! Så enkelt, så klart, så tydligt och så vansinnigt inspirerande.
Det är en kort liten bok, i pocketformat dessutom så den är ett klockrent inköp även för den med begränsad kassa, som är laddad med vilja. När jag läser den vill jag oxå bli serietecknare eller tecknare eller konstnär eller va fan som helst! Det riktigt stora med denna bok som jag ser det är att även om den handlar om att bli serietecknare, så kan serie bytas ut emot nästan vad som helst inom kreativt arbete. Det är en ekvation där lösningen uppenbaras o jag vill bara sätta igång som fan.
Inget svårmod, inget överflöd för att fylla fler sidor, inget stilande i teckning eller txt som modfäller de flesta av oss, utan bara ren energi o ett stort utropande DU KAN, KÖR SÅ DET RYKER!
Detta är årets julklapp.
En hjälp till (kreativ) självhjälp så det stänker.
Var jag rik skulle jag köpa hela upplagan o flygbomba den över stan.
Gunnar regerar. yeah!

nu skall jag dra ett par streck. hej hej.

hösthelg yeah!

Familjedag. Sol som gnistrar o hela alltet blir så vansinnigt vackert. Vi cyklade alla tre till Pannhuset/Röda Sten o åt köttbullar o macka o kaffe o kollade när några målade.
På väggen. Det tyckte hon var spännande.
En vägg, bajsar på en tavla!
Shit tjejen, vilken dag som helst.
Pappa mamma jag vill också o hur kan dom vara där uppe var har dom sina färger har alla sprej varför det titta det blir en fågel o där är en trappa med en dörr jag går upp o ni stannar här o räknar.

Sen målade vi på Ateljé Korvfabriken.
Med roller o penslar o citron-tryck o färgade papper o det tog aldrig slut.

En dag att ha kvar nära till hands när det ruttna vintervädret drar igång på allvar.

lövblåsen borde förbjudas och tillverkaren straffas!

En dag utomhus. Sol o höst o så in i helvetes vackert.
Har inte tecknat ute på evigheter, befriande.

o snart kommer lövblåsarna igång.
de motordrivna lövblåsarna.
med risk att vara en gubbe: jag hatar de motordrivna lövbåsarna så mycket att det gör ont i mig. vad är det för ett jävla påhitt!

nu är det kväll o jag skall laga god middag med ostar till.
fy fan va gott.

en höna, en ko, en hund, en tag

Idag var det en ny insändare som ondgjorde sig över graffiti och klotter. Det är så fult så fult och det förstör allmän och privat egendom och med hårdare straff, denna ständiga resonansbotten från höger, skall ynglingarna verkligen fatta. Lagstifta. Straffa. Mer polis (den som själv har nå’t att dölja ropar på förstärkt polis…).
Samma dag har en annan replikerat på samma insändare och med säker smakpolisiär hand guidat oss genom vandaliseringsträsket. …98 procent av det som sprejas på väggar i Göteborg är ’tags’, små krumelurer som används för att markera ett territorium – ungefär som hundpiss, men mer vanprydande och kostsamt.
Här vill jag gärna flika in, värre än hundpiss är ingen dålig anklagelse. Hundar som går och skvätter överallt är ju fullkomligt vedervärdigt, det om något borde väl vara något att bekämpa. Hundägarna kunde väl låta Karo pissa inne om de tycker att det är så mysigt.
Jag fortsätter, detta är för bra för att bara passeras, de övriga procenten består mestadels av namn och figurer som målats på ett mer genomarbetat sätt, om än sällan med någon särskild talang. Här har vi klart en som vet vad talang, konst och estetik är! Att det som en tycker är vackert och spännande är något annat för någon annan verkar inte vara aktuellt i detta resonemang. Jag undrar oxå, hade det inte varit skadegörelse om det varit talangfullt? Vad har det med saken att göra egentligen?
Jag känner att jag verkligen börjar tröttna på dessa sur-gubbe-fasoner som man stöter på nästan dagligen som ekar papegoja-artat om vandalisering o lagen o egendom o egendom o mitt o inte ditt. Det är på en liten smal väg som denna procession av aldrig sinande oförståelse haltar fram. Varför skall just dom få bestämma vad stadsrummet skall innehålla, och vem gör egentligen något för att hitta en dialog med de unga och deras vilja till en plats i det medelålders offentliga rummet? Är det fria målarväggar och fler skejtramper de vill ha, eller är det ett samtal i samma ögonhöjd? Det är väl klart att det är bra med insatser, men om de levereras i kolonial anda som en gåva avsändaren tycker behövs kommer det inte att ändra något. Ingen vill bli tillsagd.
Bara några får bestämma. Inte alla. Tänk allt man kan störa sig på i en stad, allt man kan vara oförstående inför och då välja bort. Stadsjeepar, hundar, golf, motorcyklar.
Men så länge det bara är ungdomar, kvinnor, invandrare, bögar som råkar illa ut i stadsrummet så är det väl inte egentligen så värst viktigt att försöka förändra, bättre då att sitta i sitt trygga o ropa på polis.
Jaja, det blev kanske lite disparat och överreagerat, men va fan.

Herregud…just nu på tv sa en Skansen-chef, efter att ha ingående beskrivit Babianens man-kvinna-förhållande där hannen misshandlar, äger och sätter på honan helt efter egen lust, att ja är vi män djur så skulle jag inte ha något emot att leva som Babianhannen här.
Å..oj, titta här står jag med klaver upp till knäna.

Dagens roligaste: direktreklamen från ett nyöppnat frukost/brunch/lunch-hak nära oss föreställer en höna som sitter uppe på en kossa. Lite lagom grafiskt snitt. Snygg. Den som har läst den här bloggen ett tag vet vad min dotter sa…EN HÖNA, SOM BAJSAR PÅ EN KO!

Hon kommer att bli estradpoet.

En höna…(paus) sooooooom ….(paus igen) bajsar.
Bajsar bajsar bajsar
Pååååeeeeen (paaauuus) KO! Kosomfan!

Hej.

vem?

animals with killer dreams

gp

ja! insändaren kom in på Fria ord i dagens gp!

Insändaren jag svarade på

ett annat språk

Jag skrev en insändare till GP häromdagen, den blev inte publicerad, här är den:

Jag läser Marie-Louise Granaths insändare om barn som målar på en gångväg i en park. Hon ifrågasätter det pedagogiska i att barn får måla på allmän plats och drar parallellen till klotter som hon upplever som ett stort problem på sin arbetsplats och i samhället.
Jag tycker att det är beklagligt att vi vuxna, och lärare i sär, intar en så snäv hållning till barn och ungas kreativitet och behov av att uttrycka sig. Var finns barnens plats i det offentliga rummet?
Hon avslutar sin text med ”Vilka signaler sänder detta till den uppväxande generationen?”
Jag vill hävda att om vi vill uppfostra den uppväxande generationen till uttrycksfulla individer som känner att de har en självklar position i samhället och som är vana vid att ta plats i det offentliga rummet så måste vi tillåta dem att utveckla ett språk för det.
Inte vårt språk, utan deras eget.
Varje generation behöver ett eget språk för kommunikation, både inom gruppen och utåt.
Naturligt så är det vi vuxna som sätter spelreglerna för samhället och det offentliga rummet. Det är vi som bestämmer vad man skall lära sig i skolan, hur man skall tala och skriva, vilka bilder som är konst och vilka som är skadegörelse. Det är vi som tillåter marknaden att klottra fritt i alla rum, både offentliga, privata, tryckta och sända. Det är vi som väljer skattefinansierad nolltolerans för att hävda suveräniteten i vårt sätt att uttrycka sig.
Det är givetvis beklagligt att Marie-Louise och hennes kollegor fick färg på kläderna, det hade vem som helst blivit förbannad över, men jag undrar ändå varför de inte gick en annan väg? Varför gick de inte runt?
Jag tror att det handlar om samma problematik; i vår vuxna normbildning ingår inte att gå ur vägen för barn. Stadsrummet är av vuxna för vuxna och för barnen finns speciella, pedagogiskt utformade platser.
När barn och unga kliver in på vår arena, med de medel de har, och vill vara med så bryter de emot reglerna.
Det är ju som att säga att vuxna inte skulle få föra intellektuella samtal i gungorna på en lekpark.
Jag tycker att vi skall uppmuntra barns vilja till en plats i det gemensamma rummet.
Det sista vi vill, som jag ser det, är att kuva och beröva de kommande generationernas möjlighet och vilja att ta del av och påverka det samhälle vi lever i.

Mattias Gunnarsson
Bildlärarutbildare, Göteborg.

springa hoppa leka

Jag blinkade inte på flera minuter. Det är fan inte sant!
Jag såg en video med David Belle som hoppar över kanten på ett hus o klättrar och svingar och hänger och springer och hoppar mer och det tar fan aldrig slut. Blir han aldrig trött tänker jag hur sitter han fast hur gjorde han det där går det?
Le Parkour. Skeppsbrott I stan, allt är en lekplats.
Ett alternativt sätt att bruka staden. Homo Ludens, den lekande människan, som avkodar stadsrummet på ett eget sätt där leken står i centrum.
Urban freeflow.
Skejtarna o In-lineåkarna o cyklisterna o joggarna o dansarna har gjort det länge och Parkouristerna samlar o samplar alla genrer och tar det bästa. Inga gear, bara kroppen o ett eget uttryck, en egen dans.
Det är fan så vackert att tiden står still.
Kolla detta.
Njut.
Ett fyrfaldigt leve för staden, den leve, Hurra Hurra Hurra Hurra!

livet: ett glas vatten

Alltså: jag tror att när man är trettio har man redan haft dom flesta av sina viktigaste minnen. Efter det blir minnet som det vatten som rinner över kanten på ett redan fullt glas. Nya erfarenheter registreras helt enkelt inte på samma sätt eller med samma eftertryck. Jag skulle kunna skjuta heroin med prinsessan Diana, naken i ett störtande jetplan, och upplevelsen skulle fortfarande inte kunna mäta sig med den gången snuten jagade oss efter att vi hade kastat Taylors verandamöbler i poolen när jag gick i nian. Du vet vad jag menar.

Douglas Coupland Livet efter Gud


Idag såg jag en kort stund på filmen Dödligt vapen på TV. Jag slets tillbaka och kände den överväldigande lyckan. 80-talet och när Magnus och jag hade sett den var vi gudar och inget kunde stoppa oss. Vi cyklade hem genom staden som galningar och vi ägde varje kvadratmeter. Då var Mel Gibson allt och det vi just erfarit var över allt vi tidigare upplevt på bio. Inget kunde mäta sig med den bioupplevelsen, varken innan eller efter.
Kanske är det som Coupland skriver. Kanske mattas upplevelsen efter trettio.
Kanske är upplevelsen så stark när man är femton för att man hänger sig totalt utan att någonsin, en enda gång, tänka att detta måste jag komma ihåg, detta är ju en fantastisk upplevelse (att fotografera och minnas). Man är femton och sjutton och tjugo och hormoner och kärlek och helvete och livet och allt är fullt upp hela tiden och det handlar inte om att minnas det handlar bara om att leva och vara och allt är nytt och när man kysser någon på riktigt inte en torr långtradare på party i sexan utan på riktigt så finns ingenting utom just det och mina läppar och hennes läppar och inte fan tänker man att detta måste jag komma ihåg. Ingenting förutom nu är viktigt.
Man tillåter kroppen att minnas åt en.
Man planerar inte sitt liv. Man har inte kontrollen och man behöver inte den kontrollen och man har inga lån och inget lägenhetskontrakt och inga gifta vänner.
Man har bara nu och kanske nån gång.

och jag

dalarna och kungstorget

Läser Göran Greiders Fucking Sverige och får känslan av ett dolt försvarstal. Han talar om storstadsfördomar emot landsbygden och om hur svåra de är att tvätta bort och sedan intervjuar han folk i Nås, en liten ort dit han flyttat från det hektiska Sthlm. I intervjuerna bedyrar alla sin kärlek för orten och landet och naturen och människorna. Nu har jag inte läst hela, men en känsla jag har svårt att bli av med är att Göran egentligen inte riktigt tycker att livet på landet är helt lajbans, kanske han till o med tycker att det är lite svårt att förklara för polarna varför han flyttat. I det ljuset blir boken inte ett upphöjande av Landsbygden, utan ett privat försvarstal av en flytt man kanske inte är helt nöjd med.
Eller så är detta mitt ljus över en text som faktiskt verkligen menar att det är bra att flytta. För mig är det en befängd idé att självmant vilja bo långt ifrån andra människor och vara tvungen att köra bil vart man än skall, och att hitta en bok på bibliotek eller se en film eller en utställning blir ett projekt som kräver planering.
Att bo där det bara är mörkt och tyst och ensamt efter klockan 7 gör mig skräckslagen.
Jag hejar på asfalt och caféer och liv och andra.

Åt falaffel på Kungstorget idag, utanför Saluhallen. Ett stort torg som varit dött och under diskussion länge, där det mest sålts blommor och där lite strödda gubbar med dessertvin suttit. Nu, med några snabbmatsvagnar har platsen förvandlats till ett torg. Ett torg där människor ringlar i köer för mat och sitter överallt där det går o äter.
Fantastiskt att se hur man kan aktivera en plats med så enkla medel. Det behövdes ingen avancerad stenläggning och noga utvalda fontäner. Det räckte med mat. Och nu, när platsen finns i göteborgarnas medvetande kan den få växa, planeras lite, förändras.
I Göteborgs nästan totala avsaknad av torg för mänskliga möten är detta av enastående utveckling.
Dessutom var min rulle (från vagnen bredvid Thai-maten) extraordinärt god. Närmare falaffelperfektion får man leta efter. Och billig, 25 spänn! Jag får lust att äta lunch där varje dag.
Det är bara créperiet på Linnégatan som kan mäta sig i hål-i-väggen-gastronomisk njutning.

Idag skrev jag min första insändare i GP. Ett svar på en txt om barn som målar på gatan. Spännande att se om den kommer in (jag kommer säkert inte kunna sova o sitta o vänta på tidningen vid 5).

inspirerande!

Gilladesomfan dessa två websidor idag.
Imalwayshungry och Råvara.

De gjorde mig på gott humör.

detaljer

Det är inte lätt att förklara humor. Att berätta om en händelse och återge den så att den blir rolig sorterar ut de flesta, att skriva om den så att den lyfter känns som en näst intill omöjlig bragd. Fredrik o Filip bygger ordlandskap och situationer i Hundra Höjdare så förbannat träffsäkert att efteråt kommer jag att svära på att jag var där. Inte nog med att jag skrattade högt, själv, jag känner också en vilja att vara med o göra bort mig för att bidra till det stora hela roliga. Att kunna skratta åt sig själv när man goofar är inte det lättaste. Var går linjen mellan att ta sig själv på allvar (tro på sig själv) och ta sig själv på för stort allvar (sig själv som tro)?
Jag drömde häromnatten att jag kände dom.

Förresten tror jag allt handlar om detaljer.
Livet är ju en helhet och att se de stora rörelserna funkar intellektuellt, men när det kommer till minuter och närhet och saker man rör är det bara detaljerna som verkligen berör.
Och det handlar om att kunna urskilja detaljerna i den stora röran.
Ta vara på dem.
Komma ihåg dem.
Spara dem.
Se deras inneboende storhet.

Minnas.
Röra.

Naturen är bäst på bild

Det är inte svårt, utan omöjligt att leva upp till någon annans sinnebild. Att infria idén om något är lika lönlöst som att berätta om en dröm.
Så kändes resan till Lofoten.
Ett vidunderligt landskap, med berg rakt ner i havet och kantiga klippväggar och små smala vägar och klart vatten och ännu mer berg. Det är så dramatiskt att jag snart efter att vi gett oss av i hyrbilen domnas av, allt blir samma. Visserligen samma hänförande, men ändå samma.
Jag upplever norrmännen som ett stolt, lite xtra patriotiskt land, och Lofoten som deras pärla. Det är här allt infrias. Det blir inte bättre än så här. Detta är som tryffel, ostron, sex med Catherine Zeta-Jones och Gwen Stefani samtidigt.
Svårt att förhålla sig till.
Vi körde en timme i ösregn o kuling. Frös på en rastplats, baxade ut längs Atlantkusten på en smal remsa land för att se en skulptur, åt mackor i bilen i väntan på uppehåll.
I bilen blir landskapet på TV. Allt man ser känns overkligt.Det är starka minnen från en plats man bara kan känna sig liten på, men jag måste nog ändå acceptera att jag tittar hellre på naturen i ett glossy magasin bland folk på ett cafe än att vara i den.

ett barn

Läser Dennis Lehanes Gone baby, gone om ett barn som försvinner och mitt hjärta blöder. Min dotter hostar i sömnen och det ekar i lägenheten.
Vi har lekt affär idag och hon har räknat klodsar nästan ända till tjugo och i sängen ville hon att Nallen och Olivia skulle lämna plats åt Feting-Geting (en mjukisgeting lika stor som hon).
Hon är ljuset.
Hon är rent liv.

Jag har varit bortrest i tre dagar och herregud vad jag har saknat hennes skratt och hennes förklaringar och betraktelser av omvärlden.
-Du måste sitta där, och sen fråga vad pärlorna kostar, och jag sitter här för jag är affären. (pannan i djupa veck)
-ok, vad kostar dom?
-dom kostar 7 kronor och bollen 3 och dom andra (klodsar) 100.
-100 kronor för en träbit, det var dyrt!
-ok, 3 kronor.
-tar du visa?
-nä, kronor.

vem kan värja sig för det?

-skall vi leka kockarna, som lagar mat åt mamma som får vara gäst sen?
-ja, om en stund jag skall bara vara affären först.
-Får jag smaka tomat jag vill oxå ha en kniv du får hälla i dom för det är varmt och då blir jag ledsen jag tycker inte om oliv dom får du o inte ost heller jag vill vara gäst med mamma (lämnar köket).
Under återstoden av matlagningen ropar hon varje tjugo sekunder o undrar om maten är färdig. Så mycket för kockarna och den vilande mamman.