2007-03-07

världen brinner, vad gör skolan?

Skolan.
Vad står vi inför?
Vad skall skolan göra, vad är vårt ansvar?

Världen står i lågor, bomber faller på barn. Det är det samhälle vi har, det är den värld vi lever i, det är det globala samhälle våra barn skall bli en vuxen del av. Vad gör vi för att förbereda dem på det?
Hur förhåller vi oss till innehållet i undervisning diskussion samtal?

Jag skall verkligen inte peka med några pinnar, jag vet inte hur det ser ut överallt, men jag vet lite o det jag ser kan skrämma mig något. Metoder o skalor o gamla invanda teorier o kanon sitter i många väggar. Vi gör som vi gjort.
Hur länge skall vi göra det?
Vad händer med innehållet? Jag upplever att det är flyktigt o lätt går förlorat när metoder o tekniker går före. Det känns som att vi alla ingår i myten om att först måste man kunna sina skalor, sen får man jazza. Vem fan har kommit på det o när? Så mycket nya möjligheter går under i den reproducerande auktoriteten av omnipotenta lärare som upprätthåller mästare-lärling-systemet, och i vår tid behöver vi nya tankar. Jag är ju knappast statsvetare eller idéhistoriker eller ekonom, min kunskap om vår tid är synnerligen subjektiv men jag vill ändå hävda att den är skakig diffus individualiserad stor som fan o det finns så många ekonomiska intressen i allt vi gör att våra barn måste förberedas. Kanske skall vi ta nutiden på allvar o släppa in den i skolan?

Hur ser vi på skolans uppdrag?
Jag vill se på det uppdraget som att ge plattform för o verktyg för att förstå individen i samhället, i gruppen. Att förbereda våra barn o unga för att bli goda MEDmänniskor, goda MEDborgare o goda aktörer i en demokrati. Låt barnen vara medskapare av en bättre värld.

Släpp fram det kritiska tänkandet, var stolt varje gång en elev frågar varför o menar det. Släpp loss ifrågasättandet! Låt dem vara frustrerade o tillåt dem att hitta sina egna vägar.
Vi pratar om en curling-generation som kommer till skolorna o förväntar sig att banan skall sopas.
Grusa den! Tvinga dem av banan. Låt deras nyfikenhet födas ur frustrationen av att inte kunna. Ge dem nycklar att undersöka o bli förbannade. De har all rätt att vara förbannade. Vi lämnar en globalekonomiskt fasansfullt ojämn, ekologiskt sargad planet efter oss i arv. Vi skall nog vara mycket tacksamma om de inte återinför ättestupan när vi blir russin.

Våga tolka läroplaner, skolplaner, kursplaner o andra strategiska dokument. Ta utrymmet. Ta platsen. Äg klassrummet o bygg en plattform för de unga att stå på för att ifrågasätta omvärlden på sätt som vi inte gör. Bygg deras självförtroende för att förändra.

O jag läser senaste numret av Ordfront, som så passande handlar om barn, o skola.
Jag vill helst skriva av hela den första artikeln, men det verkar konstigt, så istället ropar jag ut: skall du köpa eller läsa en tidskrift denna månaden, låt det bli Ordfront mars 2007, o stärk dina argument för att skolan är fan i kris, den nya regeringen gör INTE saken bättre o det måste bli ändring!!

Behöver industrin folk som kan stava, eller risktagare och problemlösare? Anne Bamford

Industrin borde med lätthet kunna bytas ut emot Samhället.

Sluta idissla gamla metoder o material o idéer.
Var på plats nu, idag, för att ge barnen möjlighet att vända skeppet.
Våga tro på utopin.
Nu kör vi!

9 kommentarer:

Karin S sa...

Håller med om att det blir en intressantare fråga om man byter ut ordet industrin mot ordet samhället, och i såna fall blir mitt svar att samhället behöver folk som både kan stava OCH tänka kritiskt.

Läste också i och för sig hafsigt men ändå, det där numret av Ordfront i Sverige senast. En del tyckte jag var bra och en del helt uppåt väggarna.

Karin S sa...

För att dra en klyscha, jag kommer aldrig att fixa dragspelet om jag inte parallellt jobbar med noter, skalor och egna försök.

Kram!

mattiasg sa...

karin, jag tänker mig att det är just den insikten elevr o studenter måste tillåtas att själva komma på.
att det är klart att man behöver stava, eller kunna noter, men till VAD?
med ett dragspel räcker det ju att sätta sig tre minuter för att fatta att man behöver nycklar för att berätta.
men i bild?
eller i txt?
där man redan har så många verktyg.
kanske är det bättre där att få dra igång med berättelsen, o sedan se under arbetets gång när man behöver stöd för att komma vidare.

vem får lust att berätta nåt om man från första stund matas med att det inte gäller om det inte är grammatiskt eller perspektiviskt riktigt?

inte jag ialla fall.

våga berättelsen meningsskapandet innehållet o låt det andra växa fram, för det kommer.

Tommy sa...

Jag tänker som du, men alla gör inte det. Som vanligt står man i verkligheten och undrar: vem styr oss in på denna bana? Du vill att hela skolväsendet ska funka såhär. säg att jag jobbar såhär, hur får jag hela skolan med på tåget? Har jag rätt att dra skolan åt detta håll? Vad vill alla andra? Tänk om de inte håller med?

Jag får inspiration av dig och har redan, omedelbart, förändrat vissa saker i min undervisning. Men jag tror att kraften blir starkare om jag finge samarbeta med flera, helst hela skolan. Hur ska jag lobba?

Dina tankar har stöd i läroplanen. Skrämmande att skolor idag, 13 år efter att den infördes, inte har fattat det.

mattiasg sa...

tommy, kanske är det där problemet ligger, att de som vill annat känner att de inte har mandat, att de inte orkar själva eller att deras chefer sitter i kläm mellan budget, en uttröttad vision och starka lobbygrupper utanfr skolan (föräldrar eller näringsliv).

en tanke för dagen: vad händer i skolan när lärarlagen växer sig starkare o tätare o isoleras mer o mer ifrån varann, ibland även bokstavligt i olkia delar av skolan? en bra sak är ju att kontakten mellan de olika lärarna i det egna laget blir starkare, men hur blir det med sammanhållning o möjlighet att organisera sig för förändringar hela alla lärarkollegiet?

(oj nu ringde du...)

finns det månne en agenda bakom de fina orden om ämnesövergripande lärarlag?
finns det kanske en tanke om att en mer splittrad kår inte kan mobilisera samma kritiska röst om sånt som angår hela skolan?
är den platta strukturens mitt på väg att resa sig igen?
vem vinner i längden på att lärarna (o resten av befolkningen) har mer o mer att göra, o färre o färre naturliga mötesplatser för informella samtal?

är de estetiska kreativa ämnena eftersatta i skolan?
om de är det, vilket jag vill hävda att de är, vad beror det på?
kan det bero på att trots diskussionen om vikten av kritiskt reflekterande individer o en skola som står på demokratisk grund så vill vi inte utbilda eller grunda för kritiska kreativa individer, varken i skolan (ordning!) eller i samhället (dito!).

kanske.

i högervinden döljer sig mer än en ideologisk botten.

Det behövs fler skolledare med en tydlig vision om MENINGSSKAPANDE före skalövningar. med mening kommer intresse.
fler som vågar tro på det o lita på de unga att de klara det.

vill man ha en 50-tals-skola - kolla på journalfilm.

mattiasg sa...

jag gissar på att ngn kommer säga: vi har aldrig någonsin haft så många informella mötesplatser som nu, cafeer o barer o sånt...
jag tar tillbaka just det, o omformulerar mig.

...mer o mer att göra o svårt att få tiden att räcka även till informella möten.

kanske även en mer individuell hållning generellt bidrar till att det kan vara svårt att organisera sig. man har inte tid helt enkelt, men skall ju jobba o hinna allt med barnen o familjen o träningen inför beachen o yogan för välbefinnandet o bilen o huset o alla prylar till ungarna som de inte klarar sig utan för då blir de mobbade...

vem fan har tid för revolution.

o vem vinner på det?

Anonym sa...

Funderade på att hänga på i den här diskussionen, jag har som jag brukar säga snart avslutat mitt 27:e år i grundskolan och tankarna har hunnit snurra många varv. När skolan bara hade "egen forskning" som det enda att erbjuda dottern som var färdig med allt snällt smällde in det hon behövde ur de material man lade framför henne men just aldrig hade haft någon lust för eget "forskande", kanske var det just där stjärnan slocknade. Kanske hade det hänt något annat om hennes välvilliga lärare hade haft en annan förmåga, t ex den att förmå att göra något konstruktivt av det kritiska tänkandet.

Skulle framföra några sådana tankar, också om "projekt" som metod för att få de svagare med på tåget på andras bekostnad i den heliga utsmetningens namn.

Men timman är lite för sen. Ber att få återkomma!

mattiasg sa...

annaa, återkom!

jag har inte 27 år av erfarenhet i skolan...eller jo, som elev o student o lärare tillsammans.

jag möter skolorna.
jag försöker ta in vad som händer i debatten.
jag har ett barn som skall möta skolan en dag.
jag blir gråtfärdig. (mycket tårar nuförtiden verkar det som)

fler projekt, fler ideer om vad som kan göras, alla som har bra ingångar idéer o tankar om hur vi kan göra en bättre skola, inte bara en hårdare mer konkurrensutsatt skola med röda o gula kort måste tala nu.
snart är det fan för sent.

Anonym sa...

Tänkte först rätta mig och säga att jag förstås har fler år, mina egna också, de 27 är ju barnens. Men jag gick ju aldrig i grundskola utan i folkskola och realskola. På något sätt tror jag det var bättre fast mycket var så mycket sämre.

annaamattsson.blogg.se

_arkiv

.....