På samoaöarna är mitt o ditt samma ord

Nu skall jag fundera lite över upphovsrätt o immateriellt ägande. Intellektuell egendom. Jag blir inte riktigt klok på det. jag känner i magen att det är något fel med det hela. Jag kan inte riktigt hitta mina egna argument. Jag försöker ibland, med varierande framgång.
I senaste numret av Ord & Bild (1/2007) skriver Horace Engdahl och Susanna Broms om frågan ur olika vinklar, för eller emot kanske. Intressant o relevant. Susanna Broms tar upp frågan om rätten till sitt eget verk. Om vem som äger rätten till det skapade. En txt som är utgiven av ett förlag ägs av förlaget. Idén var författarens, men den utgivna txten är förlagets. Författaren kan alltså inte tillåta en tredje person att använda den om inte förlaget tillåter det. Hennes eller hans egen txt. Det känns väl lite märkligt. Myntets framsida är ju givetvis att txten utgivits och kan läsas av många o det kommer pengar från försäljning till författaren. Det är klart att det kostar att trycka o marknadsföra o greja med en bok, men txten. Vad händer med den? Är det inte lite som att den dör? Den blir ett monument, låst i sin form o ägd.
Hur skulle annars författaren kunna skriva, om hon eller han inte fick betalt för det? ja det kan man ju alltid fråga sig, ändå kommer det ut nya debutromaner hela tiden o jag gissar utan att veta att dessa är skrivna mellan jobb som betalar hyran. Jag säger inte att det skulle vara bättre, eller att det är ett bra liv i längden att alltid vara tvungen att vända på slantar eller försaka annat som vänner familj resa.
Men ändå. Det är något i hur förlagen, gallerierna, filmbolagen, mediahusen, musikbolagen suger upp allt som går att sälja som går att ge ut som går att försvara o sedan under den kulturella fanan ropar om kreativitetens död om inte det immateriella skyddet stärks, upphovsrätt o patent utökas o förlängs. Det känns inte rätt. Bryr de sig egentligen om kulturen? Kunde det ha varit vad som helst bara det säljer?

Jag tänker att vi kanske tittar åt fel håll. Vi ställer fel frågor, möjligen för att de som har ekonomiskt intresse i saken ställer den högljutt åt oss, eller för att vi blivit lärda att det är via konsumentmakt som vi påverkar det samtida samhället. Det är genom att köpa KRAV o Fair Trade som vi kan få de stora företagen att ändra sig. Detta förutsätter att vi fortsätter att handla, konsumera.
Kanske skall vi fundera över producenterna. Är det kanske kulturproducenterna alla genrer som skall skifta fokus? Jag tror att vi lever fortfarande med bilden av det konstnärliga geniet, den som kommer på o genomför o som genom detta skall avnjuta framgång o rikedom.

För mig är Internet www det stora havet som alla kan ösa ur o alla kan tillföra till. Dunsta regna rinna tillbaka. Det är inte nätet i sig som är det intressanta utan vad det gör med oss som människor, hur det får oss att ändra vårt beteende. Som det är nu så ser vi oftast det som ett skitstort bibliotek där man kan hämta information, uppgifter, kunskap, bilder, musik osv, men hur ofta regnar rinner vi tillbaka? Hur många producerar för nätet, havet, i relation till alla som konsumerar?
Här tror jag att det ligger en nyckel. Att bjussa tillbaka. Att inse att havet är stort så stort men inte oändligt o inte evigt o inte för alltid vitalt om vi inte alla är med o uppdaterar det. O om vi lyfter ut frågan från www o sätter den i världen utanför (eller också snarare) så skulle man kunna tänka sig att det är redan i producentledet som förändring måste ske. Att se att konsten inalles som uttryck inte alltid behöver de stora profitaktörerna, att uttrycket o intrycket o det stora gemensamma utbytet av idéer o upplevelser o berättelser kan ske på andra arenor. Att konsten inte behöver legitimera sig genom att den har köpare. Att verk av olika slag inte är bra bara för att de har köpare, o vice versa.
Men så länge konsten leker i samma sandlåda som marknaden o iden om den autonoma individen som fattar sina egna goda välavvägda beslut o genom detta utövar demokratisk konsumentmakt, så har den bara validitet om den väljs av konsumenterna. Att bli köpt är att vara bra.


Min tanke i detta blir kanske då att alla de som stjäl musik (o annat upphovsskyddat material) från nätet är i början av sin fas där de nu inventerar o samlar, för att senare (om de inte redan gör det) producera o ge tillbaka. Dunsta regna rinna. Det tar givetvis tid o det genererar inte pengar, men det ger eventuellt ett livskraftigt kultur- o idéliv som på sikt kan vara värdefullt för vårt samhälle.

O jag tänker på Horaces diskussion som jag upplever nästan lite raljerande (något vi givetvis inte är främmande för här…) i att antingen så skall upphovet helt släppas (en inte ointressant passage han har där han säger att det bästa sättet att testa ifall folk verkligen är så öppna med sina verk o det de sagt o gjort att vem som helst får tolka o använda det är att felcitera dem, då brukar de enligt H komma farande. ”Om jag bevisar att jag är en illusion, vill jag förstås bli ihågkommen för det”, det är ju underbart!) eller så skall det skyddas av intressenter andra än den ursprunglige i evigheters evigheter. Helt ärligt…alla som läst Hornbys Om en pojke ser ju det besynnerliga i att leva på royalty från det någon annan gjort långt tidigare.
Alla fall, jag tänker mig att det inte behöver vara så svart o vitt. När diskussionen ligger så binärt blir den fattig o vi känner oss tvingade att välja sida. Kanske kan det vara så att man lämnar konsten öppen för tolkning sampling postproducerande användande rivande undersökande, men man berättar vart man fått det. Är det orimligt?

Man återkommer väl alltid till frågan då: Vad skall man leva av då?
Ja, det får man väl fundera på. Blir konsten bättre för att man jobbar med den heltid, eller är det så att den faktiskt vitaliseras av att man också gör annat delar av sin tid?

Kanske, kanske inte.