hemskaste

Hon står i kön i matkön i skolan. Hon är nog åtta och hon står i kön och väntar tillsammans med alla dom andra. Alla. Väntar. Hon har blåaste kjolen och sandaler med fjärilar och hon väntar i kön med alla dom andra. Hon kissar. Hon kissar och det rinner nerför benen och på golvet och hon var inte ens kissnödig och helt plötsligt kommer det bara nerför benen på golvet. Utanför henne blir allting utan ljud hon står still som sten stilla stilla vill springa det fortaste hon kan ut ur sitt liv ut ur matsalen blickar i ryggen aldrig komma tillbaka. Aldrig vända om.
Men nu står hon istället still och kisset rinner blir varmt och på golvet och hon kan inte stoppa det kan inte stoppa tårarna som rinner hennes kinder blir randiga hon hör röster som viskar och tisslar och tasslar hemskaste skärande ljudet och hon vill så gärna springa ut och bort, men hon blir kvar. Vågar inte öppna ögonen i det tysta rummet. Vill inte finnas här i det hemskaste rummet i kisset i tårarna.
Det kommer en fröken och tar hennes hand och de går och hon hör de tysta rösterna och hon känner blickarna som gör hål i ryggen sönder som trasigaste hjärta dom alla kan se ingen kommer att minnas.
Hon är nog åtta år och hon kissade på golvet i matkön och alla såg och alla skrattade och alla vet och hemskaste smärta men ingen ser ändå. Dom ser bara pölen på golvet på benen aldrig henne aldrig hennes smärta ondaste rivande. Dom ser bara tystaste och räddaste. Och kisset på golvet på benen på skorna på kjolen lite också.
Först vågade hon inte gå hem stod utanför i buskarna länge och vågade inte bara.
Hon går långsamt uppför trapporna. Stegen känns så höga och de tar aldrig slut. Tre trappor upp och det känns som om hon går en hel natt och en hel dag. Hon är nog åtta och hon har så ont överallt inuti och utanpå och trappan är så lång och hon vill inte vara med.
Vill inte vara med inte komma hem.
Vill inte komma hem kanske är hon hemma. Magen är en knut som hårdaste slag tårarna.