Teddy i de goda systrarna (Leif Davidsen) såg på sig själv med självironi genom att skapa en taveltitel åt sig och den situation han upplevde fick för stort allvar. Min bild heter nu: Med folköl blickar Mattias nu in fyra års svenskt mörker.
Rösterna är inte räknade. Jag la min på FI för jag insåg det pretentiösa för mig att rösta strategiskt när jag ändå inte fattar vad exakt de står för. Jag är livrädd för den nya högern, tramp tramp. Jag föraktar KD o deras Jesus skulle också velat vara rik-ideologi.
Men va fan. Gudrun är Gud. Jag måste säga att jag är förvånad att de inte fick fler röster. Men det är väl bara så att dom andra har fattat. Jämställdheten är teoretiskt viktig. Som samtalsämne över lite meze och Rioja, men inget man tar med sig till sängs.
Jag är fast i deckarträsket. Harlan Coben (Berätta inte för någon)…nja, jag vet inte. Goda källor upptummar hans böcker och ja det var ett högt tempo och det var spännande, men aldrig riktigt snyggt. Hur ofta läser man deckare som verkligen tar en på allvar? Som verkligen rensar upp o som bjuder på en redig smäll? Patient 67 (LeHane) gjorde det tycker jag, på rak arm den enda.
Just avslutat Tjuvarnas marknad. Guillou kan ju skriva. För den som förra decenniet snaskade Hamilton-porr känner igen sig. Hans språk är samma. Maskulint statusladdat påläst och hämnande. De onda får alltid smisk på bara rompen så att de sitter illa i veckor framåt, o jag älskar det! just denna saga handlar om dom som just nu håller på att ta makten i vårt land. Pengarnas riddare. Det är skön svindel och människoförakt o uppblåsthet o hästar så höga att man bara ser stigbyglarna skymta i skyn. Så mycket längre att falla. Lättläst kommunistnjutning. Beskrivningarna av pengarnas män var inte olik den i Wonderboy (eller American Psycho). Betyder det att det är så de riktigt gris-grirga fungerar? Detta svettande och illa tillbakahållna ursinne över en försenad vinleverans eller slöa hantverkare? Är verkligen maktens män såna? Alla? För de som beskriver dem o skriver om dem kommer ju från miljöer där de bör ha viss direktinsyn o ändå kommer historierna ut ungefär samma lika. Det är ju mer skrämmande än något annat.
Till något annat. Jag är inte känd, rik, adlig, popstjärna, doku-kung eller något annat som skulle rendera mig tillträde till Stureplan. (skall de aldrig flytta, allt annat rör ju sig över stan, men dumpengarna verkar ha frusit fast just där). Men jag skulle vilja få kolla. Skulle vilja få se hur det ser ut när killar med fläskkotlettfrisyr o tjejer med lösbröst svänger sig över mäklarbrickor och champis. (skulle någon egentligen märka om det var Pommac i glasen?). jag skulle vilja se o förfasas o le o undra.
Eller föresten. Nä. Jag skulle bara känna mig töntig o dum o fattig o så skulle jag bli arg över det o gå hem o snacka skit om dom fastän dom egentligen säkert är jätteshyssta bara för att jag var avundsjuk.
Jaja detta blev mest rörigt av illa riktad småsinthet.
Om jag var rik skulle jag säkert också hälla min läsk över Carolina eller Olinda.
(Mattias är bitter över ekonomisk ofördel och riktar ilska mot Stockholm).
Sveriges sämsta yoghurt-produkt: Kefir.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar