Scen 1.Ett nästan tomt, men inte kalt, rum. Ljust. En dagbädd i skinn, fyra kartonger i vit papp på golvet. Kläder på golvet. Hans o hennes.
Fermenca Bandolin, naken, håret utsläppt.
Han [Solo], naken, verktygsbälte utan verktyg.
FB: - Här, smaka min längtan. Håller fram sig i en fin ask.
- Du har en känslig mun. Jag litar på att du lovar mig.
HAN: - Jag har taggtråd i munnen. Och min tunga är av glas.
FB: - Du kan väl smaka ändå. Ser på HAN ser igenom inuti finns tusen munnar ögon klippdockor.
HAN: - Jag kommer att skada dig.
FB: - Det gör ingenting, jag blöder för dig om du bara lovar.
HAN: - Jag lovar.
4 kommentarer:
mer! vad följer nu? vad kommer dramaturgin ge åskådaren? transponera. vi som åskådare ser bara det författaren ger, vi vet inget mer. förför förgör hemta hem.
vilket bildspråk! nu är iaf jag nyfiken!
kanske är åskådaren välkommen att berätta vidare.
transponera är ett svårt ord som jag inte kan. skall slå upp det.
man får gå in i vilken av rollerna man vill o ge dem mera mera mera liv.
föreställer mig att transponera i det här avseendet skulle kunna vara att man har sin inre och yttre föreställningsvärld, som händer på riktigt, och man använder sig givet av dom, men att man som i musik transponerar upp den till något nytt, högre. fast det är lite ovant läskigt.
men ord... du undersöker/delger en hel del själv av den varan som jag aldrig hört eller förstår.
ok. tack. jag skall transponera.
försöker göra det mer i bildarbetet än i txtarbete, men de kan väl få jobba mer i hop i framtiden.
just nu är de två helt olika saker, två o´lika rum.
Skicka en kommentar