i år skall jag börja träna...

Jag skall också skriva en nyårskrönika.
På nå´t sätt kan man tänka sig att varenda jävel skriver en liten privat årskrönika om hur det gångna året varit o den o den o en massa initialer man inte vet vem det är o alla som vet skrattar. Det tar jag ingen hänsyn till. Jag vill vara som de andra. Jag vill också.
Shit mycket har hänt, shit mycket skall hända det kommande året.
Vad skall man fokusera på? De bra grejerna? De inte så bra grejerna? Det som är hajlajts eller allt det där emellan? Livet.
Fan vet.
Jag har nyligen börjat terapi och håller på att sluta röka och har varit i sjuka familjen så att den efterlängtade Egypten-semestern över jul uteblev.
Svårt att se att 2006 kan bli sämre.
Fast jag har ju också tappat 12 kilo i vikt o varit på Animationskurs på Höga Kusten o i Lofoten o på Konstbiennalen i Venedig o på Pappa-hängut med polarna i Oslo.
Jag har sett min dotter lära sig gunga o vissla o pussla. Vi har flyttat till en galet grym lägenhet som vi i dagarna renoverat färdigt alla rum…det enda som återstår är att borra upp väggstaget till den nya lilla sovrumsTV:n. Det är som att bo på hotell.

Nu är lammet i grytan med vin o massa goda grejer. Vännerna på väg o lilla m sover.Vi ses på andra sidan. Allt återstår att se. Tack för i år.

konst är tid man får

Vi blev sjuka. Vi åkte inte till Egypten. Vi Julade hemma. Stillsamt med feber. Lilla m fick sin gran o med allt bling ser den ut som Snoop Doggy Treezzle. Att bara vara hemma över jul får en att fundera. Över jul som företeelse och jul som bärare av traditioner. Traditioner man kanske aldrig ifrågasatt, det har bara varit så hos oss…
Vad är det vi vill? Hur skall traditionerna växa fram hos oss, i vår familj. Inte oviktiga frågor känns det som.

Häromdagen var jag på Malmö Konsthall och upplevde Olafur Eliassons ljusinstallation the light setup. Det var så förbannat vackert och verkligt. Fyra delar som ger olika ljus, två naturligt utifrån och två artificiellt. Inga ljuskällor kan skönjas, bara ljuset. Ljuset förändras i cykler, från kallt till varmt och tillbaka. Det tar tillräckligt lång tid för förändringen för att jag skall hinna känna och uppleva varje ljus, men det går samtidigt tillräckligt snabbt för att jag skall vilja vänta på att se det igen. Kretsloppet är tid och tiden här i upplevelsen blir tid för introspektiv eftertanke. Verket blir en katalysator för min inre resa.
Spontant lägger vi oss i grupp under en av cyklerna, på små mattor som konsthallen tillhandahåller. Ligger där o pratar lite, funderar lite. Finns i ljuset.

Storheten ligger i cyklerna. Det återkommande. Tillräckligt annorlunda tid för att det skall gå att uppfatta, men ändå så långsam att mitt hjärta måste slå långsammare. Jag anpassar mig till ett annat tempo. I Your space embracer lyser en lampa på en spegelring som snurrar långsamt. Den repeterande speglingen o reflexen o skuggan är så bedövande o så lugn. Jag blir stående. Jag följer ljusets rörelse över min himmel om o om o om igen. Lugnet spänningen förväntan. Ett litet crescendo varje gång cirkeln sluts för ett ögonblick. Så vackert.
Det ögonblicket blir som den lilla extatiska melodislinga eller txtrad i en låt som lyfter hela låten. Som den otäckt vackra hackande gitarren i Radioheads Creep.

På Lunds Konsthall finns oxå andra grejer. Här är det som att komma in i Leonardos ateljé. Modeller och uträkningar överallt. Tusentals vita Legobitar som besökarna får konstruera med. Flera stora torn står redan färdiga. Fotografier. Här får vi vara med o leka o det blir kul att vara här.
70-talisterna sitter på rad och bygger. Alla i nostalgins land. I barndomsminnen o skaparglädje. Konstupplevelsen är ren tid. Konstrummet har redan avsatt tiden så det blir ok att bygga Lego, eller ligga på golvet.
I det konstnärliga rummet kan man inte vara nyttig, och häri ligger dess styrka.

Jag upplever en likhet mellan Olafur Eliasson och Richard Serra. De gör oss båda till medberoende i verken, medgörare. Verkets tid och rytm blir min tid o rytm. Tid-rum relationen blir mycket påtaglig. Till detta finns en humanism. Det bor inga divalater i någon av dessas verk, snarare en lycka över närvaron. En sinlig taktilitet.
Jag vill alltid finnas i dessa rum.

kaffe lugn vila

Nu kommer en tids vila. Fan va skönt!
Läsa böcker. Leka. Pussla (drabbades av en galen längtan efter ett 1000 bitars pussel med nå´t slitet alpmotiv). Lyssna på radio. Äta. Vila. Vila. Vila.
o dricka gott kaffe.

jag äter åsiktspuré

Har just invigt min läsfåtölj i ’biblioteket’ (en pseudovuxen föreställning av en del av vardagsrummet med två bokhyllor). Läser vidare i det infantila samhället. Jag tycker om den, Hamilton verkar avsky TV och jag nickar ikapp. Märker att jag attraheras av txter som tar ställning på ett eller annat sätt. Txter som har en tes som drivs framåt och underbyggs av resonemang och fakta. Om man sedan tror eller instämmer är underordnat. Eric Schlossers bok Pengar som gräs är en orgie i grävande, skicklig, journalistik fullsketen med referenser, källor och intervjuer. Men jag saknar ställningstagandet, det är fakta. Hans förra bok Snabbmatslandet tog tydligare ställning och det passar mig bättre.
Det infantila samhället liknar i detta mer Göran Hägglunds Brevet från nollpunkten som berättar, beskriver och belyser 1900tlaskrigens ohyggliga fasor. Med fakta. Men med en avsky som är omöjlig att värja sig emot. (o en av de bästa böcker jag läst!)
Kanske är det bara två olika traditioner, skolor, sätt att förhålla sig (en mer bevandrad sakkunnig ler nog nu åt min naivitet), att antingen driva en tes, en åsikt, eller att presentera fakta för läsaren att själv processa. (det låter ju inte orimligt…) Relationen mellan dessa skulle då kunna uppfattas som den mellan en lagad lasagne och barnmat på burk med lasagnesmak – tillagad förtuggad förpackad. God eller inte. Ja eller nej.
Och den som inte kan tugga behöver hjälp i början.
Jag gör det.
Jag behöver stödet av att någon har tänkt och sedan presenterat sin åsikt för mig att smaka på. Fundera över. Ta ställning till.
Vänja mig.
Många saker är inte mina ämnen. Jag är varken statsvetare, nationalekonom eller historiker och i dessa behöver jag vägledning.
Det är annat med konst. Då vill jag ha det oförberedda. Då vill jag, kräver att få, äta måltiden själv. Jag vill uppleva, bilda en egen uppfattning, själv känna i mötet med ett verk eller utställning. Då vill jag inte ha en sakkunnigs färdigtuggade analys.
Så jag antar att det är ganska självklart att man i vissa fall vill äta själv o i andra behöver puré.

Olivlunden ligger inte i Toscana

I somras var jag med en god vän på kurs utanför Kramfors. Vi hade bokat boende på Olivlundens vandrarhem i Nordingrå. Det låter ju onekligen pittoreskt och jag såg framför mig ett litet B&B med toscansk uteplats, sänghimmel och ett kök som möttes i vilt och södra Europa.
Hur man än fantiserat hade det aldrig varit möjligt att framkalla det som mötte oss när vi anlände.
Olivlunden är ett ålderdomshem.
Inte ett ålderdomshem för tio år sedan.
Inte ett litet mysigt äldreboende för tio äppelkindade pensionister.
Nej, det är ett ålderdomshem där ordet rymmer alla tänkbara sinnesbilder och fördomar. Ett ålderdomshem på hundratals kvadratmeter med en källare som jag än idag misstänker att tanterna o gubbarna kanske var undanstuvade under semestersäsongen.
Allt var som det alltid varit. Ner till minsta detalj. De gamla tavlorna, prydnadssakerna, sängarna, de virkade dukarna, sofforna, lamporna och hade någon sagt att de boende bara var borta över städhelgen hade jag trott på det. Det kan inte ha varit länge sedan de flyttade. Sjuttio bäddar, trettiofem rum.
När vi kom var det bara vi där. Korridorerna ekade o lyssnade man noga kunde man gett sig fan på att man hörde någon ängslig dement dam nynna långt bort.
Det var en försmak av att bli gammal.
Badkaret var en fantasm i sig, en monstruös skapelse som hängde ut från väggen, höj och sänkbar med möjlighet att tippa ut lördagsbadade reumatiker. Detta var en mycket underlig boendeupplevelse och jag undrar hur man tänker när man inte ens byter sängarna, inredningen och kanske inte heller personalen. Hur går snacket?

-Fan, vad tror ni? Nu lägger de ner…skall vi lägga ett bud, på hela skiten, så städar vi upp o bara hyr ut. Å så säljer vi den där goda hjortronmarmeladen du gör Birgitta, det kommer dom att älska.

Jag älskade det.
Jag kommer inte att åka tillbaka, men det var en utomordentligt surrealistisk erfarenhet som jag aldrig kommer att glömma.
Olivlunden, Nordingrå, glöm inte det!

glada afrikaner hyllar journalist i Kongo

Igår fick jag paket på posten. Jag hade helt glömt att jag gått på en reklamgrej för två månader och nu fått en replika av den jeep Tintin kör i albumet Tintin i Kongo. Med väskor, kameror Tintin, Milou och glad afrikan. En nostalgiresa som svepte mig bakåt i tiden till långa nätter och regniga dagar med den lille journalisten (publicerade han någonsin något?), hans hund och en skäggig alkoholist och dessas resor över hela världen. En allmänbildning om resten av världen ur ett strikt euro-panoptiskt perspektiv.
Tintin följde samtiden och gjorde det andra gjorde; reste till månen, upptäckte Tibet eller nya grundämnen, avslöjade ekonomiskt fiffel, mötte soldyrkare, lurade infödd befolkning världen över. Glaspärlor mot land.
Lite underligt nu att läsa albumen. Som att solka de där stunderna något. Och Tintin i Kongo den värsta av dem alla. En 64 sidors orgie i fördomar, med den sista sidan som något av det mest bisarra som finns att läsa.
Kombinerar man dessutom läsningen med Christian Catomeris bok Det ohyggliga arvet om Sverige och främlingen så blir stunderna ännu något dammiga. Grädden på moset blir att besöka Världskulturmuseet och se den amerikanska konstnären Fred Wilsons installation om de koloniala stöldräderna i Afrika, Asien och Sydamerika. Han plockar fram gamla föremål ur samlingarna, arrangerar dem som en traditionell etnografisk utställning och placerar sedan små lappar bredvid som beskriver något mer om objekten än vad vi kanske önskar veta. Skadat i transport, sönderslaget pga platsbrist.
Hergé, som skrev o ritade alla albumen, reste aldrig utanför Belgien. Han utgick från saker han läste, föga grävande alltså, och så gick han på museum. Hans världsbild o i den också Tintins var alltså den redan tillrättalagda bildens. Tintin är propaganda.
Det är väl säkert inget konstigt i det, och det gör ju inte albumen sämre dramaturgiskt. Hergé var en enastående serieskapare med ett fenomenalt öga för bilduppbyggnad och berättelse.
För tio år sen skrev Frederic Tuten Tintin i den nya världen. Som jag ser det är det en hyllning, en fortsättning, en förklaring. Tintin som uttråkad till förbannelse sitter på Moulinsart med Haddock och samlar konst för att få tiden att gå. Han är egentligen mycket äldre än han ser ut eftersom han stannat i utvecklingen för att han aldrig älskat. Hans uteblivna sexuella erfarenhet har stoppat hans pubertet. I bergen i Peru (hur han hamnar där minns jag inte) möter han människor för filosofiska samtal och en kvinna för kärlek. Kul. Kul också att läsa en bok där man så tydligt ser bilderna av miljöer och människor som tecknade. Hergés värld och bildspråk är så starkt att det fortsätter in i litteraturen.
Hur har egentligen en Belgisk serietecknare, hämmad av NaziEuropa, påverkat vår uppfattning om världen?

den fula ankungen

DN hade några intressanta länkar till nätkonst häromdagen.

0100101110101101
Y0UNG-HAE CHANG HEAVY INDUSTRIES

Det är värt att kolla.
Det är kul med den digitala konsten. Alla får vara med.

Dimma o mörkt o kallt ute.
En vädergaranti för dåligt humör.

Lusseflopp för familjen ofas

06:39
-Helvete!
Upp upp upp. Lusselelle o hela veckan före jul.
Ja titta, där lussar dom oxå, på TV.
-Varför får inte Lucia sjunga? (shit, hejdå nya lussekrona)
-För att dom är så många som sjunger o då får Lucia vara tyst. (?!)
-Vi är inte så många så då får Lucia sjunga. (Yes!)
Upp kom o klä på dig, jo strumpbyxor oxå jag gör omelett så länge skall du bajsa lite innan dagis nähä kläderna i tvättstugan ok du fixar detta jag hämtar.
Springa fixa rodda packa tärnaljus krona glitter röda band nattlinne, inget lämnat åt slumpen nu jävlar skall här tindras. Ringa dagis hejhej vi är på väg jaså bara vi kvar ok vi skyndar skyndar.
cykla cykla.
Vi kastar oss in i tamburen på dagis o bland drivor av mammors o pappors jackor skall ombytet ske fort fort glitter fram krona ljus...
Vill inte?
Inte ens ett litet rött band?
Alla väntar.
Längst in i mörkret en otålig massa av föräldrar på väg till jobbet. Mörka ögon.
Vi sätter oss o skäms lite.
Barnen kommer in alla sjunger samma sång på eget vis. Ingen vill riktigt rätta sig i ledet. Trötta ögon tåras o sneglar på klockan. Kameror blixtrar pang pang pang.
Torra lussekatter o kaffe på gång.
Snart är det mer lek än fika. Fan, glömde pencillinet, hem o hämta.
Sen iväg för att vaccinera för resa. Fan, pengarna, hem o hämta.
Låter lilla m vara med o titta när doktorn gav tre sprutor...hehehe...inget farligt titta kan du sätta plåster?
Hon höll mig i handen och jag grät på insidan. Efteråt övertalade hon doktorn att jag oxå skulle få klistermärke.
Hon vet vad livet är värt.

pappor tillsammans

Vi har varit i Oslo. Papporna. Några av oss som kännt varandra länge. Familjerna fick stanna hemma och vi har hängt ut o lekt o ätit gott o fikat o sovit på mornarna.
Allt det som man gjorde förr.
Tänker på Mary Schmich's ord till sina avgångselever (Wear sunscreen, class of 97).

Understand that friends come and go, but for the precious few you should hold on. Work hard to bridge the gaps in geography in lifestyle because the older you get, the more you need the people you knew when you were young.

Jag tror henne.
Det är nog viktigare än man tror.
Familjen är väldigt väldigt mycket, men inte allt.
Vi bor långt ifrån varandra o ibland är det ok o ibland är det så satans tråkigt.
o lite ensamt nästan.

Vi såg Uncertain States of America oxå på Aastrup Fernley. En samlingsutställning och en del saker var spännande tyckte jag. Några teckningar bland annat som var så delikata och stillsamma.
och växter översköljda med glittrigt smältlim. Tydligare bild för människans respektlöshet gentemot naturen är svår att hitta.

Nu skall jag iväg o ta vaccin för min resa till Egypten.

google-bror ser dig

satelitbilder o 3d-ritningar över hela klotet.
lite läskigt, ganska ball.

kolla

världen är stor

Jag har just läst för lilla m. Hon har varit sjuk sjuk med jättemycket feber o allmänt ledsamt. Vi läste Världen är stor o det är nog världens bästa barnbok!
Om ett par föräldrar som heter Bosse o Lena som längtar ut o bort i världen o de sitter på sin radhusveranda o bestämmer sig.

Dom tänker på andra länder
Där det luktar kardemumma
Och där det finns djungler och tigrar
Och tempel och karavaner och kondorer

Senare ute i världen när de lämnat sina barn hemma spelar dom bort alla pengar i en nöjesstad i öknen o måste leta guld o sjunga på restauranger.
De flyttar till Kara-Ka-Dum

Dom jobbar på ett smutsigt tvätteri
Och bor i ett hus av papper
Där det finns ödlor som kan vissla
Och en dum get som inte vill flytta.

Och språket o bilderna är så enastående att man inte vill sluta läsa o vi har läst den tusen gånger, men fortsätter.
Denna boken borde alla ha o läsa för sina barn.

för sexig för mina kläder

På radion hör jag I´m too sexy for my jeans I have to take them off before you put your hands on my ass
Sexigt.
En invit.
Minst sagt.
Tänker på musiken som underlättar sena nätters möten på dansgolv.
För några år sen hackade den mindre subtila I´ve noticed you around do you go to bed with me? i högtalare överallt o gjorde säkert övergången från vertikalt till horisontellt lättare för många drömmare.
Man kan ju fundera över om hela visa-intresse-gå-fram-prata-lite-hoppas inte längre behövs, eller om vi är så jävla rädda så att vi måste ha en låttxt att mima till när vi gör våra nattliga erövringsförsök.
En sommar var jag i Visby och träffade en tjej på en klubb. Inte så glamoröst. En pub med ett litet dansgolv. Vi dansade. Spännande. Sista låten var varför är det så skönt att knulla bakifrån och vi dansade nära och hon mimade och såg mig djupt i ögonen och jag hörde folkets jubel. Detta var klart. Vi fick tonsatt hjälp och behövde inte treva oss hem genom natten och bjuda in på lite thé.
Fast hemma visade det sig att hon redan hade en kille så av den eggande frågan blev endast lite hångel.
Men ändå.

har man köpt plats skall man stanna där

Leklusten gjorde mig på rejält gott humör. Inget konstigt, inget tufft, bara fotokopior och lim och en påminnelse om att leka.
Jag vet att jag tidigare har komenterat det, då var det ett sportföretag som sprayade i målgruppens områden. Nu är det playstation, Sony. De medelålders gubbarna på marknadskontoret jublar över denna ungdomligt förbjudna källa. Att möta kidsen på deras hemmabana, o snacka deras språk, är ju bara typ tokfett. Liksom. Sho! Baxa baxa.
Eller hur.
Det är som kila stadigt möter knullkompis. Det kan omöjligt betyda samma sak.
Om den komersiella bilden envisas med att ta plats utanför sin beskärda yta, så får man nog räkna med att den icke-komersiella bilden kommer att göra samma sak.

Lilla m o livet

Lägenheten börjar bli klar o ommålad o det är så satans skönt för att leva i en byggplats har promenerat på min nerver men nu är det istället vitt vitt vitt o skönt o luftigt! yeah!
Lilla m fyller tre idag o hon rävsov när vi kom in o sjöng o hon tyckte att det var spännande men oxå lite läskigt.
Fast paket o tårta till frukost var bra.
Hon är så stor o egen o bestämd o när hon förklarar hur världen ser ut så vill jag bara krama henne o aldrig mera släppa.
Hon är livet o hon har mitt hjärta i sin hand o jag älskar henne så att jag nästan tror att jag skall gå sönder.

Förresten tycker jag att detta var lite inspirerande.