imorgon åker jag till Lofoten.

att göra inget är en konst

Handlar vuxenlivet om att man får mindre tid att göra inget?
Att man måste vara till nytta hela jävla tiden?
Skall det vara så?
Jag upplever att jag nästan aldrig gör något som inte behövs, något jag bara gör en stund. När jag var liten, och senare också faktiskt, så gjorde jag mycket som bara var. Idén om att bara sitta en stund å glo. På ett modellflygplan eller en frisbee eller en vägg. Att göra saker utan att de behövde ha ett värde, en orsak.
Det enda jag gör för bara mig nu är att läsa lite ibland, eller gejma.

Läser Owe Wikströms Långsamhetens lov och han radar ju upp insikter om stillhet och att ta sig tid och att titta på havet, men det är ju lätt att skriva. Omsätta det däremot.

Det är lite sorgligt och jag vet inte riktigt hur jag skall ta mig ur det. Vi har ett skivad-brödlimpa-schema hemma och går precis om varandra flera dagar i veckan.

Jag skulle nog också vilja ha ro att åka lite longboard eller kicka boll, bara för att det är gött.
Eller måla eller skriva (nu när jag tänker på det så bloggar jag ju faktiskt helt utan tankar på att det skall leda till något och det blir jag ju lite glad av).
Ingen lätt nöt detta i ett upptempo som inte direkt har lugn i sikte den närmaste framtiden.

komposition

hur skulle det se ut om alla...är universums kardinaltöntigaste argument!

Jag kan inte släppa det. Vad är det med det svenska samhället och dom som bestämmer? Vari ligger prestigen i att inte låta sjuka barn stanna i Sverige? Kan det leda till det fasansfulla att fler barn blir apatiska, och ..hemska tanke.. dom också måste få stanna? Tänk, hur skulle det se ut? En massa barn i nöd som bara skulle typ, få flytta in här hos oss.
Är det ok att vårt land styrs av rättesnöresonanister som sitter på departement och gör sitt jobb? Hur kan den sova som tar beslutet att chartra ett högteknologiskt ambulansplan för att transportera iväg (fast det kallas hem) ett barn, en familj, och lämna dem i det helvete de riskerat allt för att komma ifrån? Hur kan den människan känna sig betydelsefull?

Det är regelfanatism på samma nivå som den religiösa fanatism som driver någon att flyga in i ett hög hus. En blind tro på något högre som befriar en från överblickande ansvar.
Man skulle kunna tänka sig en vacker och spännande idé:
Alla dom som arbetar på Migrationsverket och alla de som beslutar i flykting- och amnestifrågor satte sig över en elvafika och sa att nä nu får det vara nog. Vi tar inte de här besluten. Vi lämnar inte tillbaka några barn, de är våra nu. Vi skickar ingen tillbaka till tortyr vi nekar ingen vid akuten eller skolporten vi gör det fan inte mer!
Vi öppnar vårt samhälle och välkomnar de som behöver oss.
Vi bygger något större!
Det hade varit något att vara stolt över. Ett land som vill vara en del av hela världen, som vill se möjligheter i människor. Som vill att alla skall få chans istället för ett som pussar pengarna i krysset, håller alla innanför om ryggen och käppar hjulet för dom som står utanför.

till Elvira

Ser den apatiska flickan Elvira på TV.
Hon får inte stanna i Sverige Sverige fosterland.
Gamla goa solidaritetsSverige.
!
Helvetes jävlar!
Vad handlar det om?!
Hur kan vi i detta land överhuvudtaget någonsin i något sammanhang ta orden solidaritet och social välfärd på allvar när vi inte låter barn få skydd hos oss?
Sjuka barn.
Söndertrasade inuti av vuxna människor.
Som om det var deras fel.

Det gör mig spyfärdig.

Den som sitter på detta beslut, och som ger avslag efter avslag till asylsökande barn: Skäms på dig din jävel!!

och

Ibland gör det inte ont, men det isar. Det blir svårt att sitta still och det blir svårt att röra sig. Jag vill vara här och där, men ändå inte.
Jag vill sparka in varenda jävla dörr och jag vill gå på glas.
Och.

Under huden sitter inget riktigt på plats.

och kanske skulle jag gråta i din famn.
Floder.
Kanske skulle jag gå.
Kanske skulle du gå.
Och

Kanske aldrig komma tillbaka.

då stannar tiden

När Leia tar micken går jag av.
Sönder nästan.
Hennes röst går rakt in under min hud, express till hjärtat.
Som stannar.
Som står still hur länge som helst och jag kan inte sluta lyssna och jag kan inte sluta gråta.

Med dig
Vill jag visa mig
För dig
Vill jag visa mig

Sjunger hon och hur fan kan man inte älska det.

miralles

Pablo Miralles liv i Barcelona är en fantastisk saga. Det bästa som kan hända en croissant är en bra jävla bok. Jag vill verkligen rekomendera den.
Läs den!
Njut av konspirationen och de hemlighetsfulla mötena.
Tro på intuitionen.

vad är skillnaden på samtal och diskussion?

En dag av intryck. En vansinnig ström av intryck.
Vissa dagar är jag så receptiv för det som kommer i min väg. Ett läskpapper. Allt går in.
Inte allt fastnar, inte på långa vägar, men det går igenom mig och ger resonans.
Bultar.
Samlas som avlagringar av bilder och tankar och idéer.

Dessa software structures fullständigt blåste mig av stolen i sina enkla vågor och rörelser och scheman. Slump eller förutbestämda spelar ingen roll.

Och sedan detta rum. En brutal samtidigt försiktig gest i befintlig arkitektur. Inte nudda. Viska så att det ekar.

Och sen ett möte med Eva-Lena Dahl, professor i idéhistoria, och en läsning av Hanna Kralls txt ’Hon från Hamburg’ ur boken ’Att dansa på främmande bröllop’ med följande samtal om tolkningsvägar och möjligheter. Om vikten av att vilja förstå, att kunna förstå. Att ge tid till viljan att förstå.

Spridda resonemang i slutet av dagen:

Vår största möjlighet till förståelse av livet får vi genom det vardagliga livet och dess språk. Detta språks meningsöverskott gör det möjligt för oss att tolka och lägga in vår egen berättelse i det berättade, göra den till vår och i detta greppbar.
Vi använder oss av metaforer och analogin och orden ungefär som blir viktiga bärare av meningsöverskottet (liknande Norretranders begrepp exformation?). i det vardagliga språket finns en öppen precision som gör att berättelsen går att känna igen. Detta skiljer vardagsspråket från det vetenskapliga (och akademiska?) i att det senare aldrig kan acceptera flera betydelser i sin beskrivning av världen.
I vardagen berättar vi, inte beskriver.

Hur överförs detta till konsten?
Berätta historier. Tala med och till hjärtat. Våga det.
I konsten finns drömmar om andra världar, på samma sätt som gåvor från andra länder fortfarande kan ge oss längtan.
Konstens inneboende möjlighet till empatisk träning.
I konstens tillspetsade situationer finns vår vardag i destillat. I dessa berättelser kan vi öva våra liv.
Konsten ger en potential att fördjupa en berättelse. Detta kräver tid.
Tid och vilja att förstå.
Tid att känna.
Tid att uttrycka känslor.
Och att lyssna till dem.
Att utnyttja språket (det txt och bildburna) som medium för känslorna och längtan och viljan.

Och tårarna.


Vems är du? Vem är du?
I tillhörighet finns identiteten.

Ondskan är inte radikal, den är banal. Ondskan är resultatet av att människor inte reflekterar över sina handlingar och dess konsekvenser.

Ingen människa kan se in i mörkret av sitt eget hjärta. (Hanna Arendt)

Moral kan aldrig handla enbart om att varje människas plikt emot sig själv avgör om en handling är god eller ej.
Det går inte att överskåda alla de konsekvenser en handling får.

Människan är förmögen att ge löften och i detta se in i den framtid hon önskar. I detta kan hon ge sig själv ramar att verka i för att nå den framtid hon önskat.
Framtiden bestämmer nuet.
Men eftersom ingen fullt kan överskåda de konsekvenser ens handlingar får blir förlåtelsen viktig.
Måste man förlåta?
Nej.
Det måste vara möjligt att säga: Jag förlåter dig aldrig, men jag tänker handla annorlunda. Jag tänker bryta cirkeln.
Det enda vi kan göra då är att lära av vårt förflutna och lova en annan framtid. För detta behöver vi varken förlåta eller straffa – bara acceptera en handling.
Vi ger oss själva ett sidospår. Inte en räddhågsen eller undertryckt utväg, utan en väg av förändring och annan handling.

Det enda jag kan göra åt historien är att inte upprepa den.


Man ser inte med sina ögon, utan med summan av sina erfarenheter (Aristoteles)

I viljan till en fördjupad tolkning av konstverket (oavsett genre) krävs det att vi kommer över vårt motstånd att komplicera vår förståelse.
Att vi tillåter oss att reflektera utifrån våra egna referensramar. Att vi använder våra subjektiva referenser som verktyg för förståelse.

Konstverket är autonomt.
Skaparen är den förste läsaren av verket.
Verket blir till i mitt referensunivers.
Verket måste få kräva sin uppmärksamhet.
Att ge samtalet dignitet och tid.

Tid för vilja att förstå.

det regnar inne

Mattorna på golvet är vattenpölar. Hon står med stövlar o galonisar på. Mattis skriker stolt om sin rövardotter. En Ronja. För det var bestämt. Inne i lägenheten regnar det och det är bäst att fälla paraplyet.
Jag fick Lasse Fabels bok och skiva på mitt bord igår. I present.
Ord forsar ur den mannens mun utan stopp. Akademin står vid sidan. Så förbannat bra. Jag ryser och vill vara han.

-Jag skall gå och köpa glass med bankkortet, vilken vill du ha?
-Pistage.
-Dom har inte mustash. Bara banilj.
-Vanilj.
-Dom har inte det heller. Bara choklad.
-Då tar jag choklad, och pistage.
-ok, hej då!

Vi sitter i hennes rum. Hon sitter i fönstret och tittar ner på gården, hon hjälper nallen att balansera upp dit också. Vi väntar på hunden Emma som kommer på besök snart.

Nu ringde hennes kusin, som är tre o ett halvt. De pratar o pratar.
-Snart kommer hunden Emma hem till mig. Den heter hunden Emma. Min hund.
-mmm, va trevligt.
-hej då!

titta! en duva

I slutet av veckan är det fett med skönt att baxa upp sig i soffan med macka och film. Heat på TV känns som en värdig avslutning.
Har börjat med förberedelser inför utbildningsdag i Lofoten om två veckor. Estetiska läroprocesser och diskussion om kreativitet. Föreläsningar och workshop.
Frågorna hopar sig direkt.
Men nu är det helg.

jag målar akvarell ibland, fast sällan.

Shit...pratade med en god vän härom dagen om manér. Om att man snabbt utvecklar ett sätt att göra saker. SkriVA eller prata eller teckna.

och

jag ser när jag tittar på det jag skriver att allt låter samma.
samma ton.
samma typ av bilder.

jag gör inte annat än tjatar på mina studenter att de skall bryta sina manér. ifrågasätta.
inte göra samma samma samma.
o så gör jag det själv.
kanske behöver man inte ifrågasätta hur man gör saker. istället bara göra. låta det som kommer ur en komma ut.
det är ju jävligt skumt detta. nu när jag läser detta så låter det ialla fall som samma.
dömd att alltid låta samma.

frukostbordet.
-jag kan inte höra när ni pratar så högt.
-har du ont i öronen?
-jag får ont i öronen när ni pratar så att dom ramlar av och jag kan inte andas och har inget hår.

hon ler och fortsätter äta gröt. oberörd.
jag ser på henne. förbluffad. hennes värld är obegriplig. jag undrar hur hon väljer sina ord.

spöken

När jag drömmer mardrömmar ser dom ibland ut så här. Jag vet inte varför, men jag vet att jag knappt vågar öppna ögonen när jag väl har vaknat.
En gång drömde jag en mardröm och vaknade och svettades och då fortsatte den, en dröm i en dröm. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.
Som tur är händer det väldigt sällan.
Mardrömmar alltså.

va fan skall behövas!?

Topmodelaspiranterna tittar surt på varann. Idoljuryn valde sina blivande artister, dom andra grät. Flyktingarna i Sverige får inte amnesti. Danmark förlorade i Biggest Looser.

ibland

Ibland när man sitter på möte så vandrar tankarna.

havet

Jag står på kanten vid havet och vågar inte hoppa i.

katt kors hare

en vän fyller år

Vi skall på Födelsedagskalas. Jag har tryckt en t-shirt och knåpat guldpaket. Jag älskar presenter! Det är det bästa att fixa o dona med bra paket.

en död hare

Anteckningar från en enastående föreläsning om konstnären Joseph Beuys. Föreläsaren Göran Vogel-Rödin är magisk i sitt sätt att levandegöra orden och idéerna.

Märk Världen. Förträngning, medveten om minnen.
Tid. Tid att lyssna. Tid att ställa krav.

Meningen med livet?
Vems sanning är sann?

Det skrivna ordet eller bilden som berättare?
Vi fick choklad.

Hur man förklarar konst för en död hare.
Öppna föreläsningar i akademien, alla får vara med, alla får prata.
Den första formen en människa skapat är tanken.

Att inte få tillgång, att inte vara utvald.
Varje människa är en konstnär, varje människa deltar i samhället som är en social skulptur.

Förutsättningen är det som avgör framgången.
Kunskap är förståelse.
Allt levande är heligt. Konst är kapital. Mänsklighetens största kapital är vår skapandeförmåga. Konst handlar inte om status.

Varje människa har en brinnande låga, skydda den.

Det viktigaste vi kan göra som lärare är att skydda lågan, aldrig släcka den. Inte skola sönder den, aldrig skola sönder.
Kreativ process är utåtriktad. Gestaltningsprocess är skapandeprocess för undersökande. Den är introvert. Den har en vilja till förståelse. Gestaltning handlar om att försöka förstå.

Konsten som katalysator för samtal.

Vilka symboler är laddade för mig?
Vi måste söka våra egna symboler.
Bruce Mau skriver i sitt ’Incomplete Manifesto’ om att skapa sina egna verktyg och ord:
22. Make your own tools.
28. Make new words, expand the lexicon.
Till detta kunde adderas ‘find your own symbols’. Tillåt egna symboluniversum. Skapa dem, stimulera dem, vårda dem. Bygg dem, berätta om/med/genom dem.

Skapande och kreativitet handlar inte om det självupphöjande geniet, det handlar om en vilja till samtal.

Mrs Kaufman

I mitt parallella txtuniversum har jag nu plockat upp Fredrik Strages hiphopsaga Mikrofonkåt. Jag skrattar och önskar att även jag hade lite förort i blodet. Jag har också … ey len, mumlar jag och drömmer en liten stund om att min pappa också hade tagit mig ur medelklasskvarteren och fiskbensparketten ut till Hammarkullen eller Angered som Gunnar Kaufmans mamma i Paul Beatty’s Svart Harakiri, fast det var inte sant och inte det heller för jag trivs bättre här. Jag är en åskådare och kommer alltid att vara, en konsument av en kultur som inte är min. Fast det skiter jag i, jag har ändå WuTang i lurarna.

ta mig!

Köpte en bok till idag. Kärlek i en blå tid av Hanif Kureishi. Jag vet inte varför jag köper ännu en bok av honom, men jag tror att jag gillar honom. Jag har inte tre böcker av många författare. Bara Douglas Coupland, Alessandro Baricco, Göran Tunström.
Men Karueshis Intimitet var förbannat bra, så innerlig och tät, så vacker.
Det finns något obestämt tillfredställande i att ha en boklåda där böckerna kostar 10.- som gör urvalet åt en. Det mesta är gamla deckare, men emellanåt dyker det upp txter som viskar: ta mig! Då kan jag aldrig låta bli.
Jag sitter nu på ett flertal halvlästa txter, skönlitterära eller artiklar eller annat. Att läsa parallellt är att väva nya mönster. Ge ytterligare mening åt det redan bestämda. ytterligare djup eller bredd. Alla txter flyter ihop och gör läsandet till en öppen resa.

Fredrik och jag

Jag tycker personligen att den moderata politken är lite obehaglig. Högervindar gör mig alltid illa till mods. Min förutfattade mening gör säkert att jag inte riktigt lyssnar på vad de verkligen säger alltid, men en högerallians i ledningen för Sverige är för mig något mycket illa.
Men idag uttalade Fredrik Reinfeldt för första gången någonsin min uppfattning i en fråga. Han meddelade att han inte tycker att det verkar vara en god idé att brottoffer och anhöriga till brottoffer skall få vara med och påverka beslutet för huruvida en livstidsdömd skall få benådas tidigare...Fredrik och jag fan ta mig!
Det är en av de mest befängda saker jag hört på länge!
Att den mest partiska i målet skall få bestämma är ju fan galet.
Att detta är satt i system i USA är väl knappast något att ta fasta på. Från det landet kommer knappast något inom politik eller rättsfrågor som finns att önska sig i Sverige.

art and its objects

Jag köpte en bok ur en boklåda idag: Art and its Objectives av Richard Wollheim. Den öppnar med: What is art? Art is the sum or totality of works of art. What is a work of art? A work of art is a poem, a painting, a piece of music, a sculpture, a novel...What is a poem? a painting? a piece of music? a sculpture? a novel?...A poem is..., a painting is..., a piece of music is..., a sculpture is...a novel is... It would be natural to assume that, if we could fill in the gaps in the last line of this dialogue, we could have the answer to one of the most elusive of the traditional problems of human culture: the nature of art. The assumption here is, of course, that the dialogue, as we have it above, is consequential. This is something that, for the present, I shall continue to assume.
Shit. Det fanns ingen möjlighet för mig att förbise denna txt.

ett glas vatten kan man se

En solig dag i slutet av 90-talet. På ett café i Haga i solen sitter en liten kille och grejar o fixar o hänger med sin mamma. Plötsligt utbrister han mamma, jag tror inte på någon gammal fabbro i himlen. Jag tror på ett glas vatten för det kan man se.
Det kändes som att jag fikade bredvid någon som levt i tusen år.
Jag tror oxå på ett glas vatten.
Jag tror på andlighet och medmänsklighet och humanism. Jag tror på omtanke och samtal och öppenhet. Men jag tror inte på en fabbro uppe i himlen. Jag tror verkligen inte på religionen. För mig är en gudstro fullkomligt oförståeligt. Jag har försökt förstå många gånger, men det går inte in. Jag minns att Carola tackade Gud för sin första seger i Melodifestivalen och jag var fjorton och blev så arg, varför kunde hon inte själv bara säga att hon var stolt över sig själv?!
För mig är religionen enbart en mänsklig konstruktion för att bibehålla reaktionära strukturer. I religionens namn kan patriarkatet sitta säkert. I religionens namn hålls alla grupper borta förutom dem som ingår i den normativa manliga medelsvennearmadan.
Jag tror vi behöver mindre religion och mer humanism.

får man prutta på galleri?

Besökte Göteborgs 3.e Internationella Konstbiennal. (More Than This!) Den är som en present i den nalkande hösten. Det är utan tvekan en utställning som kräver både tid, uppmärksamhet och eftertanke av sin publik. Som en utställning av den här storleken skall. Den är också ganska homogen, få saker sticker ut i tempo eller uttryck. Nästan lite återhållen. Vid första upplevelsen känns den mer intellektuell än direkt estetisk (föruton Monica Bonvicini's bilder och skiljevägg som är förförande). Jag gissar att de txter som producerats för katalogen kommer att spela stor roll för helheten.
Jag funderar kring rummet, igen. Konstens rum. Rummet för upplevelsen av konsten. Hur förhåller sig konstnärerna till det rum de skall verka i? När Biennalen arbetar utifrån det dokumentära uttrycket och språket, hur används rummet för ändamålet?
Hur samspelar de konstnärliga uttrycken med det befintliga rummet (-en). Jag kan sakna ett tydligt ställningstagande i frågan. Jag kan önska en starkare visad vilja att spela med eller emot. Adrian Paci’s spillvirkeskåk i ett av Konsthallens mindre rum tycker jag är ett vackert exempel på hur verket finns i rummet. De kontrasterar och understryker varandra. Förmodligen är det mängden video som underordnar utställningsrummet något, till infrastruktur snarare än upplevelse. Väldigt lite kräver min uppmärksamhet utanför de ljus o ljudisolerade rummen.
När jag tänker på det nu så känner jag att video är en ganska asocial konstupplevelse. Inte en mindre intressant, Bill Viola´s permanenta verk på Aros i Århus var bland det vackraste jag upplevt, men asocialt. Det är som bio. Som teater. Inga barn som springer eller människor som skrattar, ingen som samtalar eller rör sig bredvid en själv. Ingen som undrar eller blir förbannad. Inte högt i alla fall.
Chris Reddy på Mors Mössa kommenterar just det. Hans små små bilder av människor i konstens rum är en liten spark på smalbenet. De pekar tillbaka på mig och fnissar. De säger att så här allvarlig ser du ut. Så här skitviktigt förhåller du dig i konstens rum. Så det kanske inte är video som är asocialt utan konstens rum.
Och hur fan ändrar man på det?

högt i tak

Har pratat idag om samtalet. Om vikten av att ha högt som fan i tak. Om att stötta och inte stå i vägen för varandras utveckling och tankar. Om att verkligen känna att man får ställa alla frågor och att det man har att säga betyder. Det kändes viktigt.
Jag minns att det värsta som fanns i tonåren var dom där tjejernas fnitter. Dom där som man inte riktigt visste vart man hade. Dom som var sötare än de andra och som spanade in killar som gick i gymnasiet. Dom där tjejerna man var lite kär i men visste att man var chanslös inför. Dom ägde en och det enda man kunde göra för att komma nära var att vara deras vän. Och de fnittrade. Helt plötsligt när man pratade så hördes det tyst tyst men ändå som en piska. Omöjligt att veta om de viskade och fnissade om mig eller om något helt annat. Det satte spår. I vuxen ålder kan det komma över mig ibland. Oron över att inte vara lyssnad på. Att de som sitter där egentligen bara väntar på att få gå hem.
Detta bäddar inte för en trygg arbetsmiljö. Trygghet i en grupp, som jag ser det, innebär att man vet att man får vara med. Man kanske inte är viktigast i alla situationer, men man är aldrig oviktig. Ens åsikt, fråga, uppfattning, inlägg betyder. En grupp måste arbeta för att hitta det klimatet. Man måste arbeta med detta som med vilken annan relation som helst. Respekt och tillit. Hur uppnår man detta? Hur får man en grupp att agera utifrån känslan av samhörighet istället för den enskilda individens framgång?