Smuts o Svensk apa

Läste Katarina Wennstams Smuts o hade allt för höga förhoppningar. Den lovade om öppnade tankar o delar av vårt samhälle/samvete som av egna val ligger dolda, men istället levererades en ganska medioker schablon om en mama-familj i hufvudstadens finförort, där det gjordes karriääääär o pyntades hus o funderades kring klass o smak o tonårsdotterns groende sexualitet.
Den bärande konflikten om den gode mannen, till perfektion saxad ur mansmagasin, som i sitt juristkall stod upp för det utsatta kvinnorna, men samtidigt köpte sex o hans självförverkligade hustru som inuti visste men valde att spackla på fasaden var för platt. De var alldeles för bra, för perfekta. Det var inte möjligt att ge frågan komplexitet med dessa huvudrollsinnehavare.
Språket är lagom drivet deckaraktigt, det är svårt att lägga boken ifrån sig.
Jag önskade mer.
Jag ville att den starka linje om att det är sexköparna, torskarna, som bär den stora skulden (inga köpare, ingen smutsig marknad) skulle byggas o drivas hårdare. Jag ville att det skulle kännas.
Men det gör det inte. Idén räcker för ett bra samtal, txten hade behövt mer.

Då är det gott att öppna Joakim Pirinens Den svenska Apan. Den är så sinnessjuk i sina associationer o språng att varje ord o rad blir en resa, inget är vad det är o allt är möjligt.
Här bor de djupaste insikterna granne med befängt nonsens i Knasborg (en liten by mellan Fredrikshavn o Skagen…).
De två txterna ihop hade varit något rejält att bita i.

Det skulle jag ha velat ha.