Snöigaste svartkväll utanför. Tystaste stearinigaste hemma innanför. Itu av sönder trasig bruten kraschad. Vankar anka runt runt i Baltazarcirklar utan idé utan skydd utan klirrande klarsyn utan soligaste framåtblick inte heller mörkaste moln. Kanske mest bara bara. Platsen mellan allt det som hänt o allt det som skall hända heter nu o den är så kort så kort så precis utan kanter konturer bara helt naken. Nu.
Och nu.
I glittrigaste ögonregn o skratt står jag låter stril falla över mig tränga in överallt o ge kraften. Väntar på ordningen den som ger skäl att vakna o skäl att somna. Den som pockar på uppmärksamheten på fokus på göra vara finnas. Väntar.
När det kommer ett nytt år o nya siffror i almanackan får man göra bokslut får man bestämma om. Mellan en dag o nästa får man dra ett sträck får man lova nytt. Man får en chans till. Igen. Man får se tillbaka o tänka på hur man kan göra istället. O nu heter det 2008 istället för 2007 o man tycker sig känna skillnad. Det är bra. Allt är nytt. Det är bra.
Nu.
O några lovar saker högt inför andra, o några för sig själva tyst tyst. Några lovar ingenting andra allt.
Jag vet vad jag har lovat.
Jag vet vad jag vill, fast jag vet inte hur man tar sig dit.
Vilket är bättre, att veta målet men inte se vägen, eller se en väg men inte veta vart den leder?
Mål o väg o allt det där är ju en redig floskeljulafton, men när man tittar på det är det inte det lättaste att veta. Kan du se målet framför dig, välj ett annat, brukar jag ju säga…men nu vete fan. En väg. Kan man bara börja gå?
Fuck, det är klart man kan, rörelse rörelse. Bättre att röra sig än att stå still. Tror jag. Eller är still samma som att vara nöjd o är det något dåligt? Nöjd är ju något bra. Fint. Men ändå.
Jag tror jag ser en väg glittrigaste väg o där finns ett mål o jag vet att det finns jag lovar lovar.
Jag lovar.
2 kommentarer:
man måste nog oftast se början på en väg för att börja gå. men det kan vara bra läskigt när man inte ser var den tar vägen sen.
men när man befinner sig mitt i ett sädesfält eller i en skog eller en djungel får man hitta på egna. se på det med en femårings nyfikenhet för att komma någonstans. kanske klättra i träd.
men om man verkligen har turen att hitta finaste glittriga vägen, tycker jag att man kan unna sig att ta den. om den är på riktigt
signe, ja jag tror att man kan unna sig den ändå, även om den visar sig senare vara en hägring. glittrigaste lockar o det är ok.
om man inte ser vart man skall så är det enda som är helt säkert: man kommer ingenstans om man inte rör sig.
nu skall jag gå.
o kanske klättra litelite i träd.
ialla fall försöka våga sätta foten i gräset bredvid stigen.
en stund.
ja.
Skicka en kommentar