konsumera allt

Har just avslutat Bill Brysons En kortfattad historik över nästan allting. Skön dragning över naturvetenskapen genom tiderna. Smullfockad med anekdoter om olika mer eller mindre vrickade glada rika tursamma sjuka excentriska vetenskapsmän o deras upptäckter forskningar trätor expeditioner. Det är underhållande o lite lärorikt, fast det är så satans mycket att jag inte direkt upplever att jag kommer ihåg något nu sådär efteråt.
Men, i slutet kommer vi in på människans utveckling o framfart o det är väl inte på något sätt underligt att det måste komma en diskussion om va fan håller vi på med? Vad är det som gör människan, som art, så otroligt girig? Varför utplånar vi flera hundra andra arter i veckan på planeten? (några säger att det nog bara är ett tiotal, andra säger att det är fler...men ändå).
Är det en genetisk arrogans vi har, att konsumera allt i vår väg, o slänga det när det inte passar?

Det får mig att tänka på samtal de senaste dagarna om hur vi i det flexibla rörliga samhället oxå allt som oftast (oftare) intar ett konsumentperspektiv på omgivningen. Ett exempel nyligen om ett knatteidrottslag där de spelare som vill satsa hårdare helt plötsligt bara drar, eller en skola som inte känns bra så barnen flyttas, eller ett bostadsområde eller ... Poängen är att istället för att stanna o försöka att tillsammans utveckla, arbeta långsiktigt kanske kompromissa samtala, gemensamt driva kollektivt i ny riktning, så intas peka-välja-köpa-modellen där jag som konsument kan titta på varan o om jag är nöjd konsumera den, med viss returrätt, o är jag inte ny så köper jag en annan. En ny. Alla blir blomma-till-blomma bin som aldrig stannar aldrig blir helt nöjda o alltid kan dra vid minsta (mer eller mindre eftertänkt) känsla av att det är bättre någonannastans. Det blir ett ständigt röra sig från istället för till.
Ur det individuella (för dem som har lyxen o medlen att välja) perspektivet blir detta såklart fördelaktigt, jag bestämmer över mitt boende mitt jobb mitt barns skola osv...men det blir ju smått omöjligt för den som står i andra änden att erbjuda kvalitet, eller ha möjlighet att planera någonting som helst eftersom underlaget ständigt flyter.
O det som stör mig, är att detta smyger sig på. Lite mer individuellt lite överallt hela tiden, man märker det liksom inte, man ser bara att man har något mer att ta ställning till då o då...el bank pension förskola skola utbildning fritidsaktivitet mat eko resor etc... o allt blandas, både det som är tydligt (över)konsumtion som teknik o kläder o drinkar o resor, med det som egentligen skulle kunna vara annat; skola innebandylaget o så.

Det känns bara inte ok att kollektivet, både det lokala o det globala, skall backas för att individerna skall bli mer o mer egna öar. Jag tror det gör oss otroligt mycket svagare, o mycket mindre kraftfulla om vi önskar förändring.

Det är ju inga nyheter, men det obehagliga är att striden inte utkämpas i fackorganisationer o riksdagsval, utan bland våra barn o unga. Det planteras bland våra knattar, så att när de väl når arbetsför/egenkonsumistisk ålder så är de redan inne...
Vi lär helt enkelt våra barn att sätta sig själva i första rummet, istället för gruppen. O det är fan inte bra.