...o det är ingen vacker saga.Här bor rädslorna o det undangömda o dolda. Här kan man inte rymma för benen växer fast o man kan inte vakna för man är redan vaken.
Här finns plats för det osagda ännu inte tänkta.
Här bor oro o osäkerhet.
Här bjuder häxor till dans o alla är välkomna.
3 kommentarer:
...och kanske är det just hit man bör gå, för att märka att fastvuxna ben plötsligt släpper marken och att häxor kan bli goda bekanta, trevliga människor - om man bara vågar möta dem. När man blir välbekant med skräcken vattnas den ur, bleknar och tonar bort. Och plötsligt kanske man befinner sig i en vackrare och rikare värld. Kanske...
ja det talas ofta om vikten av att möta sina rädslor o att om man gör det så blir det inte farligt mer. men tänk om det faktiskt ÄR farligt, att det inte bara är rädslor utan grund, utan verkliga saker att vara verkligt rädd för. det kan man ju inte veta förstås.
kanske är häxorna snälla egentligen.
en dag skall jag våga hälsa.
Jo, jag vet... Därför kan det ibland vara bra att ta med sig någon. Då är man i alla fall inte ensam.
Det allra bästa är nog i alla fall att ta sina rädslor på allvar. Vi har ju fått dem för att skydda oss mot just faror. Däremot tror jag att det kan vara bra att först närma sig dem och sedan distansiera sig ifrån dem en stund(ungefär som när man målar - nära, avstådn, nära, avstånd...). Det kan man göra genom att skriva ner dem, rita dem eller prata med en vän om dem. Då kan man se dem ur ett annat perspektiv och lättare ta reda på om det farliga faktiskt är farligt. Härifrån tror jag att man kan ta mer rationella beslut.
Men helt säker kan man ju aldrig vara. Denna osäkerhet är nog en del av livet, liksom rädslorna. Om man kan lära sig att leva med osäkerheten och med en respekt för sina rädslor, då tror jag också att man samtidigt odlar sin självkänsla och ödmjukhet.
Skicka en kommentar