Det måste vara fint. Änna.

Mot bakgrund av den debatt som varit i GP det senaste om huruvida Göteborg har någon arkitektonisk vilja eller om det bara typ liksom blir, o vem är det som tar besluten o var finns önskan om något bättre, så blev jag ledsen o full i skratt samtidigt idag när jag gick genom Haga o såg den nya lilla plats som skapats under vintern (med kontextriktig gatsten o det hele).
Där det förut var lite träd o grejer har man nu fixat till en bättre liten gångväg, och en utsmyckning.
Den är nog klar om nån vecka o det är sannerligen värt att ta sig dit o titta, för om det är detta som göteborgarna vill ha om de får välja så blir man rädd på riktigt.
En vågig plats med blått ljus infällt i sten, små gatsten och nu...(tatataaaa) 8 st skepp i granit. Med metalsegel.
Åtta optimistjollar i sten.
Va i ...!?
Vad gör ni med våran stad? Vem är det som får bestämma sånt här?
-Ja de e la änna treevligt med liite sånt här med båtar o det, så man änna känner att det är i Götelaborg man är liksom.

Jag vill inte i första hand kasta sten på den som utfört det hela, utan på den som beställde. Varför?
Det finns ju hur många intressanta konstnärer som helst i den här stan om man letar, varför hittas bara de som hackar ut saker i sten?
Båtar!
I höstas hade jag förmånen att få vara med lite på ett hörn i projektet Konst i offentlig miljö- en framtidsfaktor i Fyrbodal.
Här arbetar man med nya möjligheter för beslutsprocesser inom kommuner, o för att samordna de val som rör miljön i kommunernas olika orter. Samtalen o debatterna om vad o varför o prioritering o vem som tycker kommer upp på bordet på ett sätt som känns mycket vitalt.
Tänk om man vågade lite mer sånt i Gbg.
Då kanske inte Haga hade behövt bli den hitte-på bild av Bullerbyn som byggs o upprätthålls o som blir en kuliss mer för varje dag, en idé om något som inte funnits. Sluta gör om stadsdelar till disneyfierade mentalt ergonomiska gulle-puréer. Tillåt motstånd. Tillåt omväg, kräv eftertanke.
Snutteplutteduttet får mig att vilja bräcka upp stenar redan i natt.

I helvetet finns en webkamera som för evigt kommer att sända från Haga.

konsumera allt

Har just avslutat Bill Brysons En kortfattad historik över nästan allting. Skön dragning över naturvetenskapen genom tiderna. Smullfockad med anekdoter om olika mer eller mindre vrickade glada rika tursamma sjuka excentriska vetenskapsmän o deras upptäckter forskningar trätor expeditioner. Det är underhållande o lite lärorikt, fast det är så satans mycket att jag inte direkt upplever att jag kommer ihåg något nu sådär efteråt.
Men, i slutet kommer vi in på människans utveckling o framfart o det är väl inte på något sätt underligt att det måste komma en diskussion om va fan håller vi på med? Vad är det som gör människan, som art, så otroligt girig? Varför utplånar vi flera hundra andra arter i veckan på planeten? (några säger att det nog bara är ett tiotal, andra säger att det är fler...men ändå).
Är det en genetisk arrogans vi har, att konsumera allt i vår väg, o slänga det när det inte passar?

Det får mig att tänka på samtal de senaste dagarna om hur vi i det flexibla rörliga samhället oxå allt som oftast (oftare) intar ett konsumentperspektiv på omgivningen. Ett exempel nyligen om ett knatteidrottslag där de spelare som vill satsa hårdare helt plötsligt bara drar, eller en skola som inte känns bra så barnen flyttas, eller ett bostadsområde eller ... Poängen är att istället för att stanna o försöka att tillsammans utveckla, arbeta långsiktigt kanske kompromissa samtala, gemensamt driva kollektivt i ny riktning, så intas peka-välja-köpa-modellen där jag som konsument kan titta på varan o om jag är nöjd konsumera den, med viss returrätt, o är jag inte ny så köper jag en annan. En ny. Alla blir blomma-till-blomma bin som aldrig stannar aldrig blir helt nöjda o alltid kan dra vid minsta (mer eller mindre eftertänkt) känsla av att det är bättre någonannastans. Det blir ett ständigt röra sig från istället för till.
Ur det individuella (för dem som har lyxen o medlen att välja) perspektivet blir detta såklart fördelaktigt, jag bestämmer över mitt boende mitt jobb mitt barns skola osv...men det blir ju smått omöjligt för den som står i andra änden att erbjuda kvalitet, eller ha möjlighet att planera någonting som helst eftersom underlaget ständigt flyter.
O det som stör mig, är att detta smyger sig på. Lite mer individuellt lite överallt hela tiden, man märker det liksom inte, man ser bara att man har något mer att ta ställning till då o då...el bank pension förskola skola utbildning fritidsaktivitet mat eko resor etc... o allt blandas, både det som är tydligt (över)konsumtion som teknik o kläder o drinkar o resor, med det som egentligen skulle kunna vara annat; skola innebandylaget o så.

Det känns bara inte ok att kollektivet, både det lokala o det globala, skall backas för att individerna skall bli mer o mer egna öar. Jag tror det gör oss otroligt mycket svagare, o mycket mindre kraftfulla om vi önskar förändring.

Det är ju inga nyheter, men det obehagliga är att striden inte utkämpas i fackorganisationer o riksdagsval, utan bland våra barn o unga. Det planteras bland våra knattar, så att när de väl når arbetsför/egenkonsumistisk ålder så är de redan inne...
Vi lär helt enkelt våra barn att sätta sig själva i första rummet, istället för gruppen. O det är fan inte bra.

vad är du rädd för

Rörelse genom rummet genom alla genom mig ser allt men ändå inget.
Bara barn o gamla ser bara de som inte behöver välja behöver vara precis där o jag vill glida rakt igenom rakt ut in vill synas. Osynligheten döljer inte rädslan skyddar inte som man tror.
O på natten drömde jag om farliga människor med kniv som rispade min hud som inte lät mig vara osynlig mer gjorde mig verklig.

om jag var ett spöke skulle jag drapera mig i Gucci

en berättelse tar form...

...o det är ingen vacker saga.
Här bor rädslorna o det undangömda o dolda. Här kan man inte rymma för benen växer fast o man kan inte vakna för man är redan vaken.
Här finns plats för det osagda ännu inte tänkta.
Här bor oro o osäkerhet.
Här bjuder häxor till dans o alla är välkomna.

...

...

från då till nu, vad skall vi komma ihåg?

> 80-talet, visst är det ofattbart att:
>
> Vi på fullt allvar trodde att George Michael var hetero
>
> Vi köade utanför telefonautomater varje gång vi ville ringa hem
>
> Hockeyfrillan fanns på var mans huvud - gärna i kombination med en
> synthtofs
>
> Seglarskon betraktades som 'klassisk' och 'tidlös'
>
> En krusig permanent ansågs vara en trendig frisyr - både på tjejer och
> killar
>
> Dirty Dancing stjärnan Patrick Swayze betraktades som supersexig
>
> Ett Lycra-plagg vid namn 'Body' (som knäpptes i skrevet med en
konstruktion
> som var fullkomligt ohanterlig, särskilt i kombination med alkohol hade en
> naturlig plats i våra garderober
>
> Axelvaddar, ju större desto bättre, gav oss en naturlig siluett
>
> Mascaran inte skulle vara svart utan ha samma färg som ögonen - blå, grön
> eller brun
>
> En bit kassler med ananasskiva betraktades som exotisk och att alla
> maträtter som innehöll ananas hette någonting med Hawaii
>
> Den lyxigaste förrätten var räkcocktail och den flottaste efterrätten
glace
> au four
>
> Vi fick inte hoppa på golvet när vi lyssnade på musik - då blev det hack
i
> skivan
>
> Det fanns en särskild möbel att förvara skivspelaren på,den kallades
> stereobänken.
>
> Vi gick med i bokklubbar, skivklubbar och samlade på receptkort som vi
> förvarade i speciella boxar.
>
> Det gick rykten om att Michael och Janet Jackson var samma person.
>
> Det vita mirakelmedlet Tippex var det enda sättet att åtgärda stavfel
>
> Vi trodde att vi skulle få HIV vid blotta anblicken av Jacob Dahlin och
> Sighsten Herrgård
>
> Tights och storskjorta var en naturlig kombination
>
> Våra finaste tavlor förställde kyssande par i solnedgång, gråtande
clowner
> och galopperande enhörningar
>
> Vi gick och tränade med stringtrosor utanpå gympadräkten
>
> 'jag skriver en check' var en vanlig replik i shoppingsammanhang
>
> Snabbmat var detsamma som 'en grillad med mos'
>
>
> År 2007, du vet att du lever år 2007 när :
>
> 1. Du av misstag knappar in en pin-kod på mikrovågsugnen
>
> 2. Du inte har lagt patiens med verkliga kort på flera år
>
> 3. Du har 15 telefonnummer till en familj på 3 personer
>
> 4. Du skickar e-post till dem som sitter bredvid dig
>
> 5. Ursäkten för att du har tappat kontakten med gamla vänner är att du
inte
> har deras e - postadresser
>
> 6. Du har jobbat vid samma skrivbord i 4 år men för tre olika företag
>
> 7. Din chef klarar inte av att göra ditt jobb
>
> 8. Din lunch består av rå fisk som du äter med pinnar
>
> 10. Du ringer familjen för att höra om de är hemma medan du kör in i
> garaget
>
> 11. All reklam på TV har en internetadress under
>
> 12. Du får panik för att du lämnat huset utan mobilen (som du inte hade
de
> första 20-40 åren av ditt liv) och måste åka tillbaka för att hämta den
>
> 13. Det första du gör när du kliver upp på morgonen är att gå 'online'
> innan du hämtar kaffet i espressomaskinen
>
> 14. Du lägger huvudet på sidan för att le :)
>
> 15. Du läser detta och nickar och ler
>
> 16. Ändå värre; du vet precis vem du ska skicka detta mail vidare till
>
> 17. Du är för upptagen för att lägga märke till att nr 9 saknas i denna
> lista
>
> 18. Du scrollade upp för att kolla att den faktiskt inte var där
>
> 19. Och nu sitter du och ler åt dig själv
>
>
> ________________________________

...

dom

Jag syr ihop min mun säger han så att orden stannar så att orden inte rinner ut men de tar sig ut ändå ändå säger hon jag hör dem genom luften ser dem vet dem är dem.
Ja säger han o vet att tungan är i bitar därinne men om man inte låtsas om så vet ingen ser ingen blodet rinner tunnaste ilar i mungipor ingen vågar påpeka säga utan ler ler o ser istället i ögon o förbi.
Skulle någon tro det frågade jag.
Nä sa de, ingen, det spelar ingen roll vad som var sant.
Från början.
berättelsen kommer att ha ett eget liv o vara sin alldeles egen.

när jag vaknar på natten

Molnen stormrusar förbi.
På Världskulturmuseet gjorde Cobra Charlie en lövskir trepersonermednågrainstrument spelning o jag vill bara gråta. Det var så in i helvete vackert.
Jag önskar att jag var dom.

dom o en hund

Så kan det verka ibland. Parallellt.
Vid sidan av typ.
Inget konstigt.

slutbörjan

Det står tulpaner på mitt bord. Rosa. Hjärtskärarosa glitterrosa skrattrosa. Finaste gestblommor avslut avbrotts tackohejblommor. Ska det vara såhär varje år kommer januari vara min dåligaste månad.
Slutbörjan.

O jag fick en läxa. Rollbyte skolbänksplacering strutkur med samma bokstäver annan ordning.

Kursrutt
Turrstuk
Trutkurs
Tuktsurr
Ruskrutt
Struktur

...D

Står stilla.
Väntar.
Lyssnar.

E
v
i
g
h
e
t

Det kommer ljud ur väggar rinner ord över golv skimrar munnar hud o allt det glittrande som finsmyger i svartnatten drömnatten hetnatten.

smaklökarna kvider

En middag:

Renfärsbiffar med sås, bulgur, gröna ärtor o rårörda lingon.

Renfärs, ägg, ströbröd, rosmarin, timjan, senap, honung, lök, vitlök, salt o peppar.

Fy fan va gott!

...

Idag har jag ritat djur ur en bok. Det var skoj.
Känns som att göra skolarbete i femman, Om Djuren På Savannen. Lite txt här o var, mycket bilder. Rita o rita.
En gång gjorde jag o min kompis ett om Vapen. (?!) Det var 98% bilder av patroner o svärd o tanks o annat smått o gott, o så lite information (kaliber, vikt o sånt).
O en annan gång gjorde vi ett om Allistar McLean...(hette han så?) alla fall, hela arbetet klart, så dog han, samma dag som vi skulle presentera. Vi hade läst alla hans böcker. Snopet, o eventuellt lite kusligt.

Idag har jag i alla fall ritat djur.
Shysst.
Rita av från böcker är bra. Jag märkte att jag verkligen gillade det.

häpp.

någonannans skit

Det är någon som bajsar i vår port ibland. Det är en smula besynnerligt.
Underligt att det känns så annorlunda, man ser ju jävla hundskit överallt jämt, emellanåt stora rackare ligga där o pösa. Men här, en riktig människokabel. Två faktiskt.
Väldigt underligt.
Men det kan man ju inte gräva ner sig i / över.
Så nu blir det lite hederlig actionfilm. Transformers. Kan det kännas enklare?

o imorgon får jag rita.
Det är alltid skönt.
Heja.

luckor

Det finns luckor i rumtiden där man kan lägga saker som inte märks sen men ändå alltid finns där.

lördag

eko efter något jag sa du sa.

en kväll

nu

innan

himmelhår hårhimmel svårhimmel.
mörkvatten dödsnatten.
svartfloder.
tårfloder.
närvarotvivel platstvivel tvivelsutan.
finskrud hemskljud glittrigaste duljud.
ilskeblick sorgeblick judaskyss.
o runt allt ligger våtgräs o klistrigaste tårhår regnsår.

senare...

...

Det är ju lika bra att man lär sig.

Smuts o Svensk apa

Läste Katarina Wennstams Smuts o hade allt för höga förhoppningar. Den lovade om öppnade tankar o delar av vårt samhälle/samvete som av egna val ligger dolda, men istället levererades en ganska medioker schablon om en mama-familj i hufvudstadens finförort, där det gjordes karriääääär o pyntades hus o funderades kring klass o smak o tonårsdotterns groende sexualitet.
Den bärande konflikten om den gode mannen, till perfektion saxad ur mansmagasin, som i sitt juristkall stod upp för det utsatta kvinnorna, men samtidigt köpte sex o hans självförverkligade hustru som inuti visste men valde att spackla på fasaden var för platt. De var alldeles för bra, för perfekta. Det var inte möjligt att ge frågan komplexitet med dessa huvudrollsinnehavare.
Språket är lagom drivet deckaraktigt, det är svårt att lägga boken ifrån sig.
Jag önskade mer.
Jag ville att den starka linje om att det är sexköparna, torskarna, som bär den stora skulden (inga köpare, ingen smutsig marknad) skulle byggas o drivas hårdare. Jag ville att det skulle kännas.
Men det gör det inte. Idén räcker för ett bra samtal, txten hade behövt mer.

Då är det gott att öppna Joakim Pirinens Den svenska Apan. Den är så sinnessjuk i sina associationer o språng att varje ord o rad blir en resa, inget är vad det är o allt är möjligt.
Här bor de djupaste insikterna granne med befängt nonsens i Knasborg (en liten by mellan Fredrikshavn o Skagen…).
De två txterna ihop hade varit något rejält att bita i.

Det skulle jag ha velat ha.

ett slut en början

Snöigaste svartkväll utanför. Tystaste stearinigaste hemma innanför. Itu av sönder trasig bruten kraschad. Vankar anka runt runt i Baltazarcirklar utan idé utan skydd utan klirrande klarsyn utan soligaste framåtblick inte heller mörkaste moln. Kanske mest bara bara. Platsen mellan allt det som hänt o allt det som skall hända heter nu o den är så kort så kort så precis utan kanter konturer bara helt naken. Nu.

Och nu.

I glittrigaste ögonregn o skratt står jag låter stril falla över mig tränga in överallt o ge kraften. Väntar på ordningen den som ger skäl att vakna o skäl att somna. Den som pockar på uppmärksamheten på fokus på göra vara finnas. Väntar.

När det kommer ett nytt år o nya siffror i almanackan får man göra bokslut får man bestämma om. Mellan en dag o nästa får man dra ett sträck får man lova nytt. Man får en chans till. Igen. Man får se tillbaka o tänka på hur man kan göra istället. O nu heter det 2008 istället för 2007 o man tycker sig känna skillnad. Det är bra. Allt är nytt. Det är bra.

Nu.

O några lovar saker högt inför andra, o några för sig själva tyst tyst. Några lovar ingenting andra allt.

Jag vet vad jag har lovat.

Jag vet vad jag vill, fast jag vet inte hur man tar sig dit.

Vilket är bättre, att veta målet men inte se vägen, eller se en väg men inte veta vart den leder?

Mål o väg o allt det där är ju en redig floskeljulafton, men när man tittar på det är det inte det lättaste att veta. Kan du se målet framför dig, välj ett annat, brukar jag ju säga…men nu vete fan. En väg. Kan man bara börja gå?

Fuck, det är klart man kan, rörelse rörelse. Bättre att röra sig än att stå still. Tror jag. Eller är still samma som att vara nöjd o är det något dåligt? Nöjd är ju något bra. Fint. Men ändå.

Jag tror jag ser en väg glittrigaste väg o där finns ett mål o jag vet att det finns jag lovar lovar.

Jag lovar.

kukident

Som att rengöringsbrustabletter för löständer inte låter äckligt i sig.
Den här produkten får nog aldrig riktigt fäste i Sverige.

pärlor

Kan inte låta dem vara. Kan inte inte peta med pärlor o stryka o lägga o fixa. De är så fina så fina o hur man än gör så blir det fantastiskt.
Jag vill göra tusen tusen.

O det gör inget att de inte ser ut som något för jag tycker egentligen ändå bäst om det som inte liknar, fast jag vågar inte riktigt bara göra det. Lätt att falla för att man skall se vad det är. Att det skall vara likt. Att det skall gå att fatta.
Nu skiter jag i fatta.
Nu får det likna sig själv o det räcker.

Ja jävlar.