
O vi skall minnas det.
Saker måste minnas.
Gott slut.
Ett glas vin. Lite choklad kvar från igår. Klappar klara. Lugnet lägger sig motvilligt över helgen. Kroppen spritter stirrar irrar vågar inte riktigt tro på att det är helg att det är vila. Att det är ok.
Städat sorterat slängt pantat torkat ur.
Hampton Hawes klingar piano. Nya inne-hemma-softa-kläderna på.
Skål.
Stearinljusen tända.
Bredbandet nere, tur att man har grannar som kör öppet.
På tårar o skratt.
På berg-o-dal-bana som fan emellanåt.
Nu står det 26 olästa böcker i hyllan o jag har köpt en ny ritpenna som jag är lite spänd på.
O jag älskar Facebook för att den håller mig uppdaterad på vad som händer o gamla o nya som dyker upp o jag hatar den för att alla förbannade causes o super-extra-duper-fun-wall som fyller min inbox så jag blir först glad över mejl o inser sen att allt kommer därifrån, igen.
Det är svårt att förklara, vet inte om jag vill, men det hände, o det kom väldigt plötsligt. Mina vapen på marken. Blodet rödaste rött av drömmar inte ilska inte vrede.
Det var som att isen helt plötsligt höll.
Jag står.
Går på vatten.
Under samtal om koNFLiKT kommer diskussionen om hur släpper vi på trycket? Släpper vi på trycket?
Slå på sandsäck.
Spela dataspel.
Skrika utav helvete.
Vad gör jag?
Vad gör du?
Jag äter.
Tex går jag på julbord.
O så stannar jag uppe sent, fastän jag vet att jag borde sova för att jag skall jobba o att jag kommer vara trött. Att släppa på trycket kan nog vara att göra saker som ligger utanför det man bör o borde o skulle o det som är bra o flinkt. Det kan kännas så otroligt befriande.
Att inte vilja bli vuxen?
Handlar det om det?
Rädslan för vuxenskapet?
Eller är det att vara vuxen att kunna släppa, taget, o sluta vara så förbannat duktig.*
När jag tänker på det så är jag inte rädd för vuxenskapet. Jag tycker om att vara stor. Jag tycker om att få bestämma själv. Jag trivs med att vara jag vuxen.
Det är bra.
Tror jag. Det känns ju helt plötsligt som att jag försöker övertala mig själv här. Är det så?
Njä, jag tror inte det.
Det är nog bara hur jag vill vara vuxen som är lite öppet.
Fan vad jag vill ha ett Playstation.
*Duktig i detta handlar inte om att vara bra, det handlar om att vara ängslig. Om att inte våga förlora om att inte våga släppa. Duktig är inte något bra. Bra är bra.
Orkar inte hålla emot. Draken väller klöser inifrån utanpå farligaste eld o jag håller inte igen.
Jag springer ikapp horisonten utan att bli trött.
Jag är solen.
Jag ser igenom allt.
Jag ser himlande ögon smågester o pikblickar. Jag hör väggviskningar o gnällklagan.
Blankaste svärd.
Rakaste rygg.
Det jag trodde var sant var en värld dold för mig.
_ _ _ _ _ / _ _ ?
-Ja. Utan hade jag aldrig stått.
-Kvar?
-ja
Centrifugal perception
Tid liv satin vin
Skål ros gravitation galon
Utanför empiri sorti
Jag vill tala om så mycket om allt som rinner genom mitt huvud medvetande o utanför. Om maskulinism var tar jag vägen som man hur gör man? O jag vill tala om amatörism o att man får om man vill. O jag tänker på Dirk Gently som i sin hollistiska detektivbyrå börjar fallet med att sätta sig i en taxi o peka, ’följ efter den bilen’ o om serendipitet om att göra lura medvetandet se nya vägar finna hitta stöta på saker man inte visste, vägar man inte visste att man kunde/skulle ta.
Ja så mycket.
Om den nya o den gamla lyxen o det uttjatade o om tid. Om det som verkar vara samtidens största bristvara. Att hinna.
O om ängsligheten.
Om lusten.
Om något vanligt.
Så där smart att folk snackade om det.
Det hade varit fint.
O snygg. Så där så att folk snackade om det också.
Helst bägge. Ett IQ på typ 6000 o se ut som Brad Pitt.
O lite rik på det.
Wow.