Under samtal om koNFLiKT kommer diskussionen om hur släpper vi på trycket? Släpper vi på trycket?
Slå på sandsäck.
Spela dataspel.
Skrika utav helvete.
Vad gör jag?
Vad gör du?
Jag äter.
Tex går jag på julbord.
O så stannar jag uppe sent, fastän jag vet att jag borde sova för att jag skall jobba o att jag kommer vara trött. Att släppa på trycket kan nog vara att göra saker som ligger utanför det man bör o borde o skulle o det som är bra o flinkt. Det kan kännas så otroligt befriande.
Att inte vilja bli vuxen?
Handlar det om det?
Rädslan för vuxenskapet?
Eller är det att vara vuxen att kunna släppa, taget, o sluta vara så förbannat duktig.*
När jag tänker på det så är jag inte rädd för vuxenskapet. Jag tycker om att vara stor. Jag tycker om att få bestämma själv. Jag trivs med att vara jag vuxen.
Det är bra.
Tror jag. Det känns ju helt plötsligt som att jag försöker övertala mig själv här. Är det så?
Njä, jag tror inte det.
Det är nog bara hur jag vill vara vuxen som är lite öppet.
Fan vad jag vill ha ett Playstation.
*Duktig i detta handlar inte om att vara bra, det handlar om att vara ängslig. Om att inte våga förlora om att inte våga släppa. Duktig är inte något bra. Bra är bra.
2 kommentarer:
jag tänker mig att man pyser ut lite när man stannar uppe för sent eller går på julbord. liksom för att förhindra att det smäller. för nog är det så att vuxenheten skapar tryck, precis som litenheten gör när man är barn.
det fina med vuxenskapet är väl att man kan ta sig tillfällen då man väljer bort det. fast jag känner hur det inte riktigt stämmer i samma stund som jag skriver det. nog ligger trycket i hela samhällsapparaten. o kanske är tillfällena att lätta på också delvis inbyggda. men inte ska vi foga oss. skaffa dig ett playstation!
signe, ja det är det värsta, att även pysandet är inbyggt, o även här finns koderna. hur pyser man inom ramen? fy fan. som man köper man barnsliga statusgrejer. som kvinna...? lyfter sig? nä knappast.
tja.
det är ett fett tryck. många saker man skall o inte skall o tycka o inte tycka o det är fan inte lätt att stå emot. man säger att man inte skall foga sig men fuck vad man står i ledet!
jag åt inte ens så där riktigt mycket som jag hade velat...för att när det bara var jag som gick för att ta mer, igen, så kändes det på nåt sätt åpet istället för lyxigt. kanske är det omöjligt att utöva pysande i den kontexten? det är snarare pizza, 2lit läsk chips o tre filmer själv hemma en onsdag som verkligen kan göra det...
fan vet.
o så undrar jag över trycket.
måste det vara där, eller är det något som oxå ingår i själva ramen? att det skall finnas ett tryck o vi säger det men gör det det egentligen?
är det ett problem att bli stor?
kan man inte bara skita i hur folk runt om tycker att det skall vara?
hur vill man vara?
stor.
hur?
så här...
Skicka en kommentar