Häromdagen lämnade jag in ett par filmrullar som legat oframkallade i kylskåpsdörren i typ ett år.
Hela känslan, att gå till fotobutiken på Vasaplatsen och få ett kuvert, som sen får ligga en stund i väskan...för att stunden för att verkligen se bilderna gärna får dröja.
O så.
Först en snabbtitt.
Besvikelse. Alltid besvikelse.
Alla fantastiska möjligheter som gömdes i kuvertet borta. Bara verkligheten kvar. Bara de där bilderna.
Men.
så tittar jag igen. och då kan det börja röra sig, krypa fram, konturer av några berättelser blir tydligare. Bilderna växer fram på nytt.
En cykel utanför ateljén som vi inte längre har. Minnen från en viktig tid.
Och #selfie med ankor.
Nu känns det helt plötsligt värt att fotografera analogt ibland.
För väntan.
Spänningen.
-------------------------------------------------------------------
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar