Är du rädd för spöken?Hur ser dina spöken ut?
Jag vill så gärna så gärna flytta fokus ut ur bilden, men jag fegar varje gång.
Skall bli bättre på det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
_arkiv
-
▼
08
(259)
-
▼
02
(26)
- nya papper nya pennor
- dagar med möten...
- utanför
- i skuggor
- vem spökar för dig?
- utanför bilden
- lördag
- du skulle varit där
- munnen är lam
- jag skrattade
- syns du?
- ...
- ...
- vänner
- ...
- bilder från island, välkomna!
- ja
- spöke
- Jag vill bara äta det du redan tuggat.
- dagar i färg är fina dagar
- nattvärme o blåbärsmun
- vem får säga? Vem har rätt?
- eftertanke, nej tack!
- bra txt
- Det går att göra mer
- himlen gråter. straffet för vårt dåliga samvete.
-
▼
02
(26)
7 kommentarer:
Mina spöken är gjorda av is och har en frätande andedräkt, som av flytande kväve. De står och lurar bakom hörnet och varje gång jag avviker från mängden, säger eller gör något som går emot den stora massans övertygelse, då viskar de hest till mina medmänniskor att dra sig undan mig, att undvika mig och gärna titta lite snett på mig. Samtidigt fryser de ner hela världen. Till mig skriker de att jag inte duger något till.
Vilken tur att spöken bara finns i ens eget huvud. Men också där kan de ställa till med mycket oreda.
onda spöken det där. inne i huvudet men ändå så verkliga.
då är det värme som håller dem borta gissar jag.
det är en skrämmande bild, o verklig.
kan man rita av dem?
jag samlar p� sp�ken.b�de onda o goda, de �r nog l�skiga b�gge sorterna.gillar bilden
alla samlar på spöken, fan vare sig man vill eller inte.
det går nog inte att bli av med dem, kanske skall man försöka bli vän...
men det är inte det lättaste i mörka hörn.
ja det blir ju en hel liten samling till slut. viktigt att inte låta dom ta över för mycket, för då blir man genomskinlig. bättre bli vän...
man blir ett spöke själv menar du?
intressant tanke.
oxå vajjert att tänka sig att man är spöke i andras berättelse om sig själva.
eller är det kanske sorgligt förresten.
ja, det är det nog.
men förmodligen ändå sant.
shit.
ja det kan väl vara som att se igenom en tät vacker spetsgardin utan att se vad som är bakom riktigt.men man vet att det är vackert, och det räcker.man vandrar vidare som genomskinlig,men bara i vissa zoner.något man inte kan ta på.precis som spöken, handen kan gå igenom massan,svisch! jag vet att jag finns i vissa spöksamlingar.säkert du också.
Skicka en kommentar