Fan, jag måste reda ut detta mer. Fyll gärna i. syftar till föregående inlägg.
Jag upplever att vi lever i en paradoxal tid, å ena sidan på gränsen till ett expertvälde där proffstyckare o experter i varenda ämne kallas in så fort något sker, å andra sidan en näst intill panisk rädsla för kunskap.
Hur går det ihop?
För att vi överhuvudtaget skall tro på något så måste en forskare eller väldigt kunnig person in i tv-studion o förklara myndigt hur det ligger till (på tre minuter). Det kan vara någon som lagt enorm tid i ämnet, eller någon vi känner igen. Helst båda.
Samtidigt snubblar förvånansvärt många diskussioner på att de som har erfarenhet anses sätta sig över oss andra o beslutar o bestämmer o talar över våra huvuden.
?
Skulle man inte kunna tänka sig att man gavs lite mer tid, att sätta sig in i frågorna, o att man gav dem som gjort det mer utrymme? På vilket sätt är det störande när kunskap talar? Varför blir vi hotade av att någon säger sig veta? Eller är det det faktum att vi måste få personens myndighet i frågan sanktionerad av någon annan som vet (en tv-kanal, ett media, en annan person…ligger vi sked med nepotismen nu?)?
I debatten om Göteborg gick ju Mark Isitt ganska hårt fram i GP o fick lite svar.
Gjorde han rätt?
Har han rätt?
Är vi rädda för kunskap?
Eller är vi rädda för att bli lurade? Att den som utger sig för att veta egentligen är en kanalje o bedragare. Kanske är det bättre att inte lyssna, ialla fall tills någon med sedan tidigare bekräftad auktoritet har okejat personen ifråga.
O till detta, skall se om jag får ihop det, kommer en fin liten artikel i dagens GP om hur vi luras av priset (i detta fall läs: den bekräftade auktoriteten) på en vara, så att vi tror att dyrare är bättre. En undersökning med personer som fick smaka vin i olika prisklasser tyckte alla att det dyrare vinet var bäst, även när det var det billigaste som bara hade fått en maffigare prislapp. Utan prislapp kunde ingen avgöra vilket som var det finaste.
Här tänker jag mig att (kanske vill jag tro) att en vinkunnig människa hade gjort en annan bedömning, om dessa fanns bland de prövande framgår inte av artikeln.
Vi tror alltså på det vi upplever att någon annan vi tror på har sagt är kvalitet.
Aj då.
Det känns inte helt ok.
Kanske är det alltså som så, att om jag, som inte är en erkänd auktoritet inom konst/arkitektur, talar om stadsbyggande o offentlig konst så är jag för mer o har ett folklighetsförakt, men om gert wingård säger samma så är det sant.
Kanske inte så konstigt egentligen, men lite intressant ändå.
Är det för att vi inte har tid/kapacitet/möjlighet att sätta oss in i allt i hela världen, så vi utser ambassadörer för våra ämnen (kritiker?) o deras ord blir sant.
Förmodligen.
Jaja, inte så konstigt kanske ändå.
Häpp.
3 kommentarer:
Läste också i GP om blindtester och smaker, men nog är det så att Häagen-Dazs dyra Strawberry-Cream är smakmässigt skyhögt överlägsen Sia-glass luftfyllda, randiga familjeglass, oavsett om man ser etiketten och priset eller ej. Annars var det ju Chicagoskolans sociologer Thomas&Thomas som redan på 1920-talet konstaterade att "om en person upplever en situation som verklig, så blir den verklig i dess konsekvenser" och Kurt Lewin som från sitt fenomenologiska perspektiv konstaterade att färden längs den franska grusvägen och upplevelsen av det böljande landskapets skönhet var mycket olika om man färdades på cykel med picnickorg och älskad fröken vid sin sida, än om man kom som fotsoldat under kriget och upplevde fientliga kulsprutegömslen bakom varje enebuske. Dessutom ligger ju "skönheten i betraktarens öga", men många gånger kan det kanske vara till hjälp för tolkningen att fråga en "expert", för hur mäter man vackert? Frågar man experter som fått många priser och lagerkransar är väl dock risken stor att man får veta mycket om sådant som var bra eller vackert förr och mindre om vad som kan vara bra eller vackert i framtiden. För vem kan svara på det? "Trendspotters?" Vissa experter är dessutom uppköpta av det förhatliga kapitalet för att i vit rock och med myndig stämma berätta att just detta är bra, vackert, nyttigt och oumbärligt. Tror jag skall ta mig en spatsertur genom Haga och leta rätt på platsen med båtarna! Tjena.
/Farsan
ja du filosofen, många saker här.
ja.
medhåll.
trendspotters o det förhatliga kapitalet skall man passa sig för. aja aja. sant.
o det är ju klart att skönheten ligger i betraktarens öga, det råder föga tvivel om den saken, men jag tror att det jag vill åt här, i diskussionen om båtarna i haga, är att oavsett om några tycker att det är fint, o några andra tycker det är fult (jag har ännu bara stött på de senare, men det kan ju bero på en homogen vänkrets...) så upplever jag att det är beklagligt att man använder sig av de (trots allt ganska få) möjligheter som bjuds för offentlig konst (om man jämför tex med reklam) till att ställa upp något så platt. Tugga innan du sväljer brukar en vän säga, o det passar här. det känns som en ironi över ett tunnelseende snarare än en utsmyckning 2008.
o i det här fallet (o andra) så tror jag att det finns en rädsla för att faktiskt fråga de som har erfarenhet, o jag upplever att det är en trend i vår tid, att allt skall handla om tycke o smak o igenkänning (såpafiering). man vill ha det man vet. man vet båt.
jag tycker inte att offentlig konst behöver vara vacker att se på. jag kan inte se att det någonsin kan vara målet för ett verk, just för att smaken ligger i betraktarens öga o det finns ingen möjlighet att tilltala alla, o om det nu är så, så verkar det mer intressant att arbeta utifrån andra riktlinjer.
tex vad har den här platsen för inneboende styrka svaghet, vilka problematiker finns i området som kan förstärkas/uppmärksammas/diskuteras, eller vad är platsen utifrån ngn annan utgångspunkt. då kan det bli intressant.
men att hugga ut några skepp o slänga upp är för enkelt.
svindyr utfyllnad.
vad glassen bekommer så är den du nämner givetvis godare än den billiga barnglassen, o tre gånger så dyr.
men den kanske egentligen bara skulle vara dubbelt så dyr.
det är ju skit samma om man gillar den, det är ju inte där diskussionen ligger, utan snarare hade man tyckt att den var lika god om man inte förknippat varumärket med exklusivitet?
kanske, men oxå kanske inte.
M
Kunskapsförakt. Detta fenomen har jag funderat mycket på, både före dina inlägg och ännu mer efter. Ville kommentera direkt men var tvungen att piska mig själv till att läsa en massa kurslitteratur (även om det var svårt eftersom tankarna kretsade mest kring denna debatt ;-)). Nu har jag spånat lite och skrivit...och det blev så mycket att jag ska bespara dig den platsen här. Istället blev det ett eget inlägg på min blogg. Besök den gärna om du är intresserad...
Skicka en kommentar