utanför bild. det är fokus nu. det är där berättelsen sker.det kan nog bli mindre övertydligt, men man får börja någonstans.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
_arkiv
-
▼
08
(259)
-
▼
02
(26)
- nya papper nya pennor
- dagar med möten...
- utanför
- i skuggor
- vem spökar för dig?
- utanför bilden
- lördag
- du skulle varit där
- munnen är lam
- jag skrattade
- syns du?
- ...
- ...
- vänner
- ...
- bilder från island, välkomna!
- ja
- spöke
- Jag vill bara äta det du redan tuggat.
- dagar i färg är fina dagar
- nattvärme o blåbärsmun
- vem får säga? Vem har rätt?
- eftertanke, nej tack!
- bra txt
- Det går att göra mer
- himlen gråter. straffet för vårt dåliga samvete.
-
▼
02
(26)
11 kommentarer:
Ibland kan det också vara nödvändigt att vara övertydlig om det är viktigt att betraktaren förstår ens intention...
Som betraktare är man kanske inte så van att tänka en ny historia utanför det man ser, i alla fall inte just då när man betraktar den. Alltså, man är van att läsa av bilden och "mellan raderna" men kanske inte att läsa utanför bilden...
...det är en spännande tanke att försöka gestalta det som är ur fokus,,, till och med utanför bildrummet.
Kanske är det som du säger, nödvändigt att vara övertydlig i början,,, liksom "skola in" betraktaren i ditt bildspråk.
...jag gillar verkligen den här bilden!!!
Underbar bild!
tack.
ja det är kanske så. fast jag tror att det ännu mer handlar om att skola in sig själv. det är en lång process att bli vän med sina berättelser o hitta en väg att utmana sig i arbetet. det är ju inte svårt att fastna i manér o kända sätt att lösa bilden.
betraktaren kanske inte nödvändigtvis behöver se/fatta/känna det till en början, utan snarare ges möjlighet att upptäcka det i sin egen takt.
jag är lite oformulerad i detta, men skall återkomma.
Jag håller verkligen med om att det till störst del handlar om att skola in sig själv.
Jag intog nog betraktarperspektivet nu eftersom jag befann mig på den sidan.
c, det är ju inte oviktigt med betraktarperspektivet, det måste finnas tänker jag mig, men samtidigt är det så lätt så lätt att fastna i det om man inte ser upp.
att släppa ifrån sig saker man inte är säker i kan vara spännande, o samtidigt förrädiskt i det att om andra förstår gillar vill se mer av, så är det ju lätt att loopa in i de gamla manéren igen.
svår balansgång det där.
känner att samtal kring detta med olika människor förvirrar mig, jag tycker olika varje dag.
skall nog ta mig en rejäl funderare på hur jag ställer mig i frågan.
det blir vårens tanke-uppgift.
...tycker det är rätt okay att tycka olika varje dag... det är väl ett tecken på att man är mitt uppe i, att man beatbetar,letar, vill finna...
Ju fler perspektiv dess bättre kanske...
...fast egentligen handlar kanske allt skapande om den egna tillfredsställelsen... (men kanske tycker jag annorlunda imorgon)
ja så är det nog. förhoppningsvis är man mitt uppe i resten av livet.
o ja, kanske gör man dethela mest för sig själv ialla fall...eller så har man ngn form av ansvar att uttrycka sig om man har tankar o medlen kanalerna att göra det...
typ
Det finns ju så många konstnärer och konstformer. Om jag inte gillar din konst får jag söka vidare, alltid finns nån som kan ge mig det jag söker. Medan man söker får man ju ta del av massa härliga ting. Men att en konstnär vill anpassa sig efter betraktaren, är inte det lite fegt, en vilja att ställa sig in? Min erfarenhet är att det jag skapar blir lite sämre när jag försöker anpassa mig efter betraktaren. Fast det gäller förstås mig själv alltså.
JAg kan tillägga att det tar mig, som ovan konstbetraktare, oerhört lång tid att fatta. Nu ser jag plötsligt att skuggor = utanför bild. Men jag är inte så smart. Fast fattar jag det rätt: du tränar dig att hitta bildmetaforer för "utanför"? Metaforer=förbestämda modeller som betraktaren känner till/inte känner till.
...nej, att anpassa sig till betraktaren är nog aldrig speciellt fruktsamt, men ibland kan det vara viktigt att det man vill komunicera faktiskt når ut, att verket inte är "stängt".
Tommy, jag håller med, det blir inställsamt o ointressant. å andra sidan, som c säger, så kan ju arbetet bli för introvert o snarare utestängande än inbjudande om man helt skiter i betraktaren. men jag tror att det snarare handlar om att man givetvis kan vara inbjudande utan att för den skull vara inställsam.
sen om betraktaren är intresserad, eller vill ta sig tiden att försöka, är ju en annan femma, men det tror jag att man gör gott i att skita i.
behöver man stålarna är det bättre att jobba med annat, eller måla fina skärgårdsmotiv, som man vet att det finns folk som vill ha.
typ.
Skicka en kommentar