Bilden av att vakna i ett tält: Fågelkvitter och morgonsol. Lite dagg i gräset och blå himmel. Kaffe utan mjölk och nybakta frallor och en leende familj.Sanningen om att vakna i ett tält: Iskall in i märgen och fuktig av kondens eftersom man sparkat av sig sovsäcken under natten. Man vill öppna dragkedjan men kan inte röra sig. Man är inte 22 och ryggen har spjälkats av den hårda marken. Man ligger där och tittar på dragkedjan och väntar. Fåglarna kvittrar men man kan inte se om det är blå himmel.
Skagen. Vit sand och ett vackert hav. En tillrättalagd medelklassenklav, ett Legoland för medelålders kvinnor i hatt. Här är det danska hygget uppskruvat till max. Putsade fasader keramik och vin i mataffären.
Det är dubbelt. En fantastisk plats utan tvekan, att vara på för vila och lugn. En oro samtidigt över likheten med Celebration. Det samma samma ockraputsade fina ordnade omslutande uteslutande.
Fast det är väl samma med de svenska småstäderna på kusten. De blir museum över en annan tid.
9 kommentarer:
fy för verkligheten. Drömmen är så mycket bekvämare.
ja, drömmen är alltid skönare.
Tänk de gånger som verkligheten överträffar drömmen då?!?
då har man bara hållt igen i sina drömmar.
länge sen jag var inne och läste, som jag sagt tidigare gillar läsa dina texter, funderingar, önskar jag kunde skriva mer sånt själv...
hoppas semestern blir bra, trots allt (ja, drömmarna, de är nödvändiga men besviken blir man lite titt som tätt)
själv varit i provence med min far, hos faster och man, var fint men också: efter ett par dagar spänningar, irritation, inte umgåtts med pappa så länge på många många år...
ändå: om någon frågar hur det var, svar: mysigt, jättefint, vackert osv osv och det är sant men bara halva sanningen, det andra fanns där med men det tränger man undan eller snarare: talar inte alltid om, orkar inte prata om
sanningen är så jävla svår, komplex, och det där förljugna, vad man säger och inte säger, väljer att betona inte betona
det är svårt ibland
att orka vara helt ärlig, ibland lättare ljuga lite, betona det som är bra, iallafall utsäga det
fortsätt skriva ner dina funderingar om livet, nu ska jag kolla in miranda julys hemsida
Ja, det där slår mig med, inte just Skagen, men minnen av Simrishamn och Trosa. Och städer i Sydfrankrike.
Låtsasstäder, och varför all denna keramik?
Kläder i lin och lavendel; det är något spooky med det. Som om en del av det man ändå tror är verkligheten har städats bort. Så geschvint gick det.
Det är just det att dessa städer har innehaft en ställning som fullgör deras autencitet (denna samtidsdrog! det MÅSTE vara på riktigt, fastän det gärna ändå bör finnas riktig toalett även i vikingabyn) o som sedan har exploiterats till max. Jag tänker mig romantiskt att bland fiskelägren i Skagen och på den svenska Västkusten fanns ett motstånd emot krig o invasioner o övermakt, och denna kraft har gett platserna dess karaktärer som riktiga. Nu köper man riktigheten i souvenirshopen tillsammans med lite skålar.
Kanske är det så generellt att platser har blivit idéer snarare än platser i sig. Varumärken Skagen eller Provence eller New York eller Istanbul. Att det inte längre handlar om deras inneboende karaktär utan om vilka drömmar de kan skapa och hur dessa infrias.
Le DisneyWorld Global!
Jo, det där har vi vart inne på förut. Bilden/idén om platsen starkare än platsen själv.
Med stora städer som NY och Paris så går det där inte riktigt att få till.
Men med små? Ja, där tror jag att det sitter något maktberuast kommunalråd och sorterar befolkningen.
Eller för resten, det är väl pengarna som sorterar befolkningen, rakt upp och ned. Kommunalrådet bara gottar sig och håvar in kommunalskatter, eller gör han inte?
eller Hon.
jag tror inte att det bara gäller små städer. det är givetvis lättare att överskåda gullegullet i Skagen än i en stor stad som NY, men NY eller paris är ju lika mycket bilden av sig själva som andra städer.
idéerna om vad de är o vem som bor där lever starkt, framförallt hos alla som inte bor där tänker jag mig. det borde väl vara så det är. att om man bara känner en stad eller en plats från foto o kanske ett besök eller två så kan man inte annat än skapa en sinnebild.
ulrika: tack, kul att du gillar.
Skicka en kommentar