-hej. .eh..hade ni kul igår?
-mmm
-var ni hemma eller. Ute?
-båda…
Ok. Kul. Vill någon ha en öl?
-inte idag, typ. Du vet.
Inne i cirkeln för att det fanns en ledig stol. Egentligen låg det en väska på den, men ingen satt. Blickar möts nog vill inte se vill inte märka låtsas som inget vill vara med. Passa in. Vara intressant. Vara någon som någon vill snacka med.
Istället töntigaste teatern leka låtsasprata som när knattarna leker kalas. Blir bjuden till bords men inte insläppt.
Frustrerande att försöka mata mätta kulturarbetare.
Det går inte att vara älskad av alla, inte ens omtyckt. Det kommer alltid att finnas de som inte diggar en, kanske avskyr eller värre. Ibland vet man varför, ibland har man inte en aning. Ibland är det uttalat och ibland är det dolt, kanske under lager av trevligheter och rädsla och omständigheter.
Jag har alltid tyckt att det är fruktansvärt jobbigt att inte vara omtyckt. Jag vill att alla skall älska mig och då skall jag älska dem. Jag hatar den som inte älskar mig?
Är det så?
Kan jag inte tolerera att vara medioker i någon annans ögon?
Kan jag inte acceptera att någon annan tycker att jag är tråkig töntig egoistisk elak sniken korkad lismig ful självgod påflugen humorlös rigid
Vad händer då?
Skall jag truga den personen då? Skall jag jonglera och berätta skitroliga historier och bjussa på grejer?
Skall jag vara Gollum?
Jag har fan ingen lust.
Jag vill bli omtyckt.
Jättemycket.
Jag vill att dom andra skall tycka att jag är kul o smart o snygg o alla andra bra grejer.
Men jag har fan ingen lust att truga.
Fast det kanske man skall.
Truga alltså.
Inte vara självgod.
Inte vara för mer.
Nä, det tror jag inte på. Man skall inte krypa truga det skall man inte behöva det skall gå ändå o om det inte går så är det ok att gå. Man får gå.
Men det är svårt. Det är så satans skitsvårt att bara låta det gå. Att bara gå. Att acceptera att här kommer det aldrig att lyfta. Här händer det inte.
Det är svårt.
Sånt kan man bara göra när man gödslar med vänner.
Men om man inte gör det då?
Lukter har varit viktigt ett tag nu. Minneskluster brakar loss inuti mig när jag helt plötsligt känner doften av: Radiobilarna på Liseberg, trädgårdsbarrbuskar o varm gata, brunt sommar gräs, havet, tusch på flaska, Arches akvarellpapper
detta samt smaken på de lila godisarna i automaten på Willys. Frukter. Jag skall ta ut hela lönen o tömma den maskinen imorgon. Bara för de lila (det finns andra färger oxå...men de gör inget för mig).
7 kommentarer:
Jag är likadan.Vill att alla människor ska älska mig, sen att inte jag älskar alla människor är förstås en heelt annan sak..
Det är helt omöjligt.
Tänk om VI blir muséer över en svunnen tid?
Tack för bra text! Jag undrar också mycket om de där sakerna, fast ur ett musikbranschperspektiv - är lismandet ett måste? Alla de där som sitter på stolarna bredvid stolar med väskor, har de lismandet inbyggt i sig och med varandra eller har de fått stolarna utan sånt? Är man en dum idealist om man vill tro att det ska gå utan det, borde man istället försöka hitta ett sätt att ständigt sprida en spontan och lagom dos lism utan att känna sig lite ljugig och falsk medan man gör det, är det det stolsittarna har lyckats med?
Det är kanske omöjligt att älska alla, kanske int eomöjligt att gilla de flesta lite. att vara älskad av alla är givetvis inte möjligt, men de som betyder får man ju hoppas (hej hej floskel-julafton!).
men Anonym: jag vägrar att tro att man skall behöva vara det minsta jävla lism. de kan skita på sig!
nästan alltid tycker jag att det brukar visa sig att de där tuffa tillbakalutade mätta egentligen lider inuti o när man äntligen har brutit isen o snackar så visar det ju sig att varenda jävel är lika rädd o osäker o hungrig som en själv.
men va fan... varför sitter de då o tittar på en som att man var dum i huvet, när de inte tycker det?
dom kasserar vi!
jag tänker inte ha med dem mer. tänker inte fråga. tänker inte krypa. bjussa, eller stirra ut nån annan.
Ibland vet jag inte om jag blir mest ledsen gångerna då jag känner mig utanför de mättas skara eller gångerna då en av de mätta tar av sig masken och man inser att de, precis som du säger, är precis lika rädda och hungriga som man själv. För båda varianterna känns så... högstadium! Vi borde vara så långt förbi såna där spel och koder och poser, hur fan kan vi INTE vara förbi hela det systemet?
det värsta för mig är att jag alltid glömmer detta o blir lika osäker o töntig o blyg om o om o om igen. jag har inget kool-pansar utan går på det varje gång, o det är ju sant att om man någon gång skulle få komma nära o bli invigd o se att det bara var en liten vanling bakom Lordi-masken så känns det allt lite töntigt.
o angående stolarna tidigare, i SvAkademien har man ju en stol o blir invald o det är fetaste äran o alla viskar 'kollakolla' på fester. men i verkliga verkligheten utanför så tror jag att man tar sig en stol helt enkelt, o sen bjuder man in dom man gillar o så blir det gött. o om man inte blir bjuden till bords får man väl sätta sig någon annanstans o livet går väl inte under för va fan...man kan ju orimligtvis bli bjuden till varenda möte som finns.
ibland kanske det är tvärtom, man blir erbjuden sittplats men väljer att stå. varför?
är man då en av dom?
när man vill bli älskad och omtyckt av alla. när man ibland också vill hata känna avgrundsjupt förakt håna. när man vill vara ful i mun och i sitt eget ansikte. då kan man smyga sig in i en liten skogsdunge nära dig.
Skicka en kommentar