Hemmagjord ärtsoppa. Värsta grymma huspappan. I alla år har man trott att det nog var ganska krångligt, o så är det ju så billigt i korv. 12.- 4 liter. Billigare.
Tidigare har min relation till torkade ärtor bestått i sniper-kryp på taket och meja kunderna som kom ut från Kals matmarknad och sen kom fastighetsskötaren och ringde på o vi visste att han var vansinnig o han skrek o vi satt inlåsta på muggen o skakade o han stod utanför o det kändes som flera timmar o han gick. Fast han ropade in att vi hade skjutit ner i en barnvagn på ett barn o då skämdes vi, men vågade ändå inte öppna.
Mitt fota-maten-projekt går inget vidare. Glömde både frukost o lunch idag också.
Jag tänker på alla som arbetar med konstnärligt arbete , i alla tänkbara former. När är någonting klart, färdigt? Jag märker att det som verkligen hugger mig emellanåt är det enastående mod som föreligger att ta ett sånt beslut. Att säga: nu är detta klart, så här skall det bli, detta är det jag vill visa eller säga. Det stora skillnaden mellan fri konst och beställd konst är ju just det att den fria konsten måste själv först ta ställning till om det man gör är bra, rätt, som man vill ha det…sen kommer andra och bedömmer o har sig. Medan beställd konst (design tex) ju har ett uppdrag, en uppgift att lösa där någon annan i första hand skall bli nöjd. Det finns väl inget av de två som är svårare eller lättare, men det är skillnad. Att vara nöjd själv, att ställa sig upp och säga att detta är jag nöjd med, så får ni andra tycka vad ni vill, det är fan inte lätt.
Handlar det egentligen om självförtroende?
Eller bara att man tror på det man gör?
4 kommentarer:
fast vad betyder egentligen det där "att tro på det man gör"? om det betyder att man ska göra saker som känns rätt för en själv oberoende av vad andra tänker om det, så betyder det också att det bör finnas ett jag som bör vara oberoende av andra.
är det ett slags inifrån-jag som, likställt själen eller vad vi nu vill kalla det, existerar oberoende av de yttre gränser och manifestationer andra människor kan ta del av? kan jaget själv uppleva sig utan dessa manifestationer? som tex jaget i relation till det jaget gör.
vi tittar på andras reaktioner, vi gör det och det är ok. vi känner oss förminskade eftersom vi blir förminskade, vi känner oss upplyfta eftersom vi blir upplyfta. och det hjälper oss att känna oss ensamma och uteslutna, men det hjälper oss också att känna oss inte ensamma och inte uteslutna. det som känns är hela tiden, eller finns hela tiden och uppfinns hela tiden med andra eller i relation till våra föreställningar av andra.
att vara nöjd själv tror jag inte ens kan finnas. men jag tror att "nöjd själv" kan trivas olika bra i olika miljöer. och såna miljöer kan "nöjd själv" leta upp. så tror jag.
ojdå. det här handlade viss inte så mycket om ditt inlägg som jag trodde. men ändå.
Det där kan man halvt grubbla ihjäl sig på. Jag förmodar att man gör det man gör konstnärligt med förhoppningen att andra ska gilla det.
Och sen blir man jätteledsen om de inte gör det.
Fast man tror ju på det man gör, men man kan sluta med det också.
Det dummaste man kan göra och som man allt som oftast gör (i alla fall jag) är att jämföra sig med andra, som man tycker lyckas bättre av någon anledning.
Kunde man bara sluta med det, och vara nöjd med de som gillar det man gör (för de finns ju) och dessutom tro att de bara kan bli fler - ja, då skulle man må fan så mycket bättre.
Men att tro på sig själv tror jag inte är identiskt med att tro på det man skapat.
Man kan veta att man är en skitstövel, men att det man åstadkommer är rätt bra. Bara som ett exempel.
Skillnaden mellan sak och person, du vet.
ja, grubblar ihjäl mig är just vad jag gör. på gränser och sånt, du vet sånt som får gränser att upphöra. men sig kom jag liksom av mig i allt grubbleri när jag tittade in på karins blogg. för helvete! den var en rolig en!
och till alla som går och undrar när det är klart, är det tillräckligt bra? och tillräckligt bra för vadå? skickar jag en mental hejaklack, en sån tycker jag alla borde ha, helst en med fina kläder och peppande ramsor och såna där pom-pom eller bon-bons eller vad det nu kan tänkas heta.
hejaklacken skulle följa en dag och natt och bara heja på en. precis när man behövde. en sån önskar jag alla som är snälla, och inte alltid känner sig on the top of th world.
jenny: en hejaklack borde alla verkligen ha.
Karin: ja jag gör samma, kollar på dom andra. sneglar o önskar mig just deras stil eller manér eller sätt att lösa saker på.
det är ju för jävligt att man skall hålla på så men jag vet inget annat.
jag hade ett samtal med en vän för ett tag sedan om sport o spel som jag älskar. jag avgudar att spela spel...men jag vinner aldrig. jag vinner så sällan att det har blivit en identitet. men jag vill inte sluta, för jag älskar spelet o det som händer o hur pjäser eller vad det är rör sig över bord o händer.
jag är liksom ingen killer. jag kan inte fälla i straffområdet eller fuska för att smaka vinstens honung.
det underliga då, är ju att i spelets värld lever jag gärna i min takt o gör mitt o njuter av vägen medan jag i livet utanför i mycket större utsträckning sneglar på vad som är rätt eller fel o bra o kool o allt annat nevrotiskt.
Skicka en kommentar