Ärtor och vånda

Hemmagjord ärtsoppa. Värsta grymma huspappan. I alla år har man trott att det nog var ganska krångligt, o så är det ju så billigt i korv. 12.- 4 liter. Billigare.
Tidigare har min relation till torkade ärtor bestått i sniper-kryp på taket och meja kunderna som kom ut från Kals matmarknad och sen kom fastighetsskötaren och ringde på o vi visste att han var vansinnig o han skrek o vi satt inlåsta på muggen o skakade o han stod utanför o det kändes som flera timmar o han gick. Fast han ropade in att vi hade skjutit ner i en barnvagn på ett barn o då skämdes vi, men vågade ändå inte öppna.
Mitt fota-maten-projekt går inget vidare. Glömde både frukost o lunch idag också.

Jag tänker på alla som arbetar med konstnärligt arbete , i alla tänkbara former. När är någonting klart, färdigt? Jag märker att det som verkligen hugger mig emellanåt är det enastående mod som föreligger att ta ett sånt beslut. Att säga: nu är detta klart, så här skall det bli, detta är det jag vill visa eller säga. Det stora skillnaden mellan fri konst och beställd konst är ju just det att den fria konsten måste själv först ta ställning till om det man gör är bra, rätt, som man vill ha det…sen kommer andra och bedömmer o har sig. Medan beställd konst (design tex) ju har ett uppdrag, en uppgift att lösa där någon annan i första hand skall bli nöjd. Det finns väl inget av de två som är svårare eller lättare, men det är skillnad. Att vara nöjd själv, att ställa sig upp och säga att detta är jag nöjd med, så får ni andra tycka vad ni vill, det är fan inte lätt.

Handlar det egentligen om självförtroende?
Eller bara att man tror på det man gör?

Bönsallad socker döden

Socker. Socker farligaste giftet kryper i kroppen på väggarna.

Jag har ett komplicerat förhållande till mat. Jag älskar mat jag blir lycklig av att äta. Jag blir förälskad av god mat av smaker. Jag kan inte sluta äta. Jag kan inte sluta dra i kylskåpsdörren som en jävla enarmad bandit hoppas hoppas på bar-bar-bar högsta vinsten. En gång för kanske tio år sen på jul åt jag tills jag fick feber.
Kvällarna är värst jag vill mumsa hela tiden finns det en ost eller en godisskål framme vill jag ha allt och det är bara social konvention som får mig att låta andra också ta del.
För att försöka hitta en väg ut ur glufseriet skall jag låna från konstnären Tucker Shaw och fotografera allt jag äter det kommande året. Allt. Kanske får projektet en egen plats så småningom.
Jag vill försöka skifta mitt fokus på maten och ge den en ytterligare betydelse.
Jag börjar nu. Lunch, tjugosjunde juli tjugohundrasex.

The Yes Men är en politiskt aktiv konstnärsgrupp som arbetar med möjligheterna till förändring av omvärlden genom ett konstnärligt arbete.
Det finns en film (The Yes Men) och den borde alla se!

Veronika bestämmer sig för att dö av Paulo Coelho är en liten pärla om att vara i livet i nuet och att ta sin lycka på allvar. Den gjorde mig på gott humör.

o kolla oxå. street art. glädje.

vattenfärg

Arbetet går vidare. Långsamt.
Om och om och om igen. Jag gör samma saker och väntar på att de skall förändras för det vet jag att de gör.
Förr eller senare.

spår av drömmar

Det är nog essensen av fotboll. Idén utförd i perfektion: Gothia Cup-match 09:15 på Majvallen under taket. Ett varmt sommarregn strilar och vi har med oss kaffe. Vi vet inte vilka som spelar vi bestämmer oss för att heja på dom röda först, fast sen dom blå. Dom röda vinner med 2-0. Vi går hem. Så totalt Sverige och folksport och det är så förbannat vackert.
Fast jag måste erkänna att jag blev rastlös efter sju minuter, när bilden av idén var infriad. Återstoden var transportsträcka.

Men nu när jag tänker på det så var det en mycket bra upplevelse.

Lika bra som spunnet socker.

BubbelBamse

Jag är 34 och helt såld på Bubbelspelet.
Det jag inte fattar är hur snorungarna får 2000 poäng!
Jag har spelat som fan o precis kommit över 1000.

Jag känner mig korkad.

Mätta människor o lukter

-hej. .eh..hade ni kul igår?
-mmm
-var ni hemma eller. Ute?
-båda…
Ok. Kul. Vill någon ha en öl?
-inte idag, typ. Du vet.

Inne i cirkeln för att det fanns en ledig stol. Egentligen låg det en väska på den, men ingen satt. Blickar möts nog vill inte se vill inte märka låtsas som inget vill vara med. Passa in. Vara intressant. Vara någon som någon vill snacka med.
Istället töntigaste teatern leka låtsasprata som när knattarna leker kalas. Blir bjuden till bords men inte insläppt.
Frustrerande att försöka mata mätta kulturarbetare.

Det går inte att vara älskad av alla, inte ens omtyckt. Det kommer alltid att finnas de som inte diggar en, kanske avskyr eller värre. Ibland vet man varför, ibland har man inte en aning. Ibland är det uttalat och ibland är det dolt, kanske under lager av trevligheter och rädsla och omständigheter.
Jag har alltid tyckt att det är fruktansvärt jobbigt att inte vara omtyckt. Jag vill att alla skall älska mig och då skall jag älska dem. Jag hatar den som inte älskar mig?
Är det så?
Kan jag inte tolerera att vara medioker i någon annans ögon?
Kan jag inte acceptera att någon annan tycker att jag är tråkig töntig egoistisk elak sniken korkad lismig ful självgod påflugen humorlös rigid
Vad händer då?
Skall jag truga den personen då? Skall jag jonglera och berätta skitroliga historier och bjussa på grejer?
Skall jag vara Gollum?

Jag har fan ingen lust.
Jag vill bli omtyckt.
Jättemycket.
Jag vill att dom andra skall tycka att jag är kul o smart o snygg o alla andra bra grejer.
Men jag har fan ingen lust att truga.

Fast det kanske man skall.
Truga alltså.
Inte vara självgod.
Inte vara för mer.

Nä, det tror jag inte på. Man skall inte krypa truga det skall man inte behöva det skall gå ändå o om det inte går så är det ok att gå. Man får gå.
Men det är svårt. Det är så satans skitsvårt att bara låta det gå. Att bara gå. Att acceptera att här kommer det aldrig att lyfta. Här händer det inte.
Det är svårt.

Sånt kan man bara göra när man gödslar med vänner.
Men om man inte gör det då?

Lukter har varit viktigt ett tag nu. Minneskluster brakar loss inuti mig när jag helt plötsligt känner doften av: Radiobilarna på Liseberg, trädgårdsbarrbuskar o varm gata, brunt sommar gräs, havet, tusch på flaska, Arches akvarellpapper
detta samt smaken på de lila godisarna i automaten på Willys. Frukter. Jag skall ta ut hela lönen o tömma den maskinen imorgon. Bara för de lila (det finns andra färger oxå...men de gör inget för mig).

dagens samband, ett bra ett dåligt

Nina Wähä.
Igår såg jag Babylonsjukan o den var underbar o handlade om precis det där man alltid kommer att sakna när man väl fyllt 30 o inte längre kan bara säga upp sig från jobbet för att kidnappa en Sverigepartist eller bara bo i köket hos någon man aldrig träffat o bli kär o överfyllas av framtid o nu tid o allt på en gång.
O idag snubblade jag på Lacrosse på Ulrikas blog o då är det Ninas band.

Divine royal!

Det andra sambandet denna veckan var att vi såg Paradise Now o den var stor o då bestämde sig Israel att bomba sönder Libanon. O USA som den stora dörrvakten i väst kastar in sitt slitna veto o FN står o stampar.
Ibland kan man nästan önska att hela världen bara skulle vända rOnkel Sam ryggen o låta dem ruttna i sitt eget Evil Empire.

tusch är så svart

Köpte tusch. Kinesiskt.
Öppnade flaskan och målade svart svart på vitt vitt.
Kontraster så tydliga att jag blev blind.
Och tuschet luktade.
Då.
En tidslinje tjugo år bakåt öppnade sig och jag mindes alla nätter med pensel.
Nu häller jag ur flaskan.
Fläckar pappret med viljan om någon annat.
Något nytt.

i rummet

Teckningar i rummet.
Solen ritar på fönsterbrädet genom lager.
Tiden blir synlig.

en dag

-Akvarellen och graffitin är ju samma. De har samma mjukhet i mötet mellan färgen och materialet. Samma fokus samma snabbhet. Det går inte å ångra sig vet du.

Plötsligt stod han där. I ateljén. 60+ solbränd, seglarstuk. O pratade om konsten, om bilderna om akvarellen om Zorn. Inte om hur likt det är o hur skickligt det var, utan hur kul det måste ha varit för Målaren. Han bedömde inte, han var inte intresserad av mig. Bilderna på väggarna var bara bränsle för en diskussion, de var portar ingångar till ett möte med ord om tankar om gestaltning. Om processen.
Sen gick han.
Fan jag hoppas att han kommer tillbaka.

Skagen

Bilden av att vakna i ett tält: Fågelkvitter och morgonsol. Lite dagg i gräset och blå himmel. Kaffe utan mjölk och nybakta frallor och en leende familj.
Sanningen om att vakna i ett tält: Iskall in i märgen och fuktig av kondens eftersom man sparkat av sig sovsäcken under natten. Man vill öppna dragkedjan men kan inte röra sig. Man är inte 22 och ryggen har spjälkats av den hårda marken. Man ligger där och tittar på dragkedjan och väntar. Fåglarna kvittrar men man kan inte se om det är blå himmel.

Skagen. Vit sand och ett vackert hav. En tillrättalagd medelklassenklav, ett Legoland för medelålders kvinnor i hatt. Här är det danska hygget uppskruvat till max. Putsade fasader keramik och vin i mataffären.
Det är dubbelt. En fantastisk plats utan tvekan, att vara på för vila och lugn. En oro samtidigt över likheten med Celebration. Det samma samma ockraputsade fina ordnade omslutande uteslutande.

Fast det är väl samma med de svenska småstäderna på kusten. De blir museum över en annan tid.

inuti draken

Bort bort bort.
Från färdiga smaksvar. Från tystnad tigande blickar åt andra håll.
Varje kamp är en tyst kamp ett slagfält.
Tyst tyst säg inte säg inte
Det är bättre att inte säga så blir det inte fel blir inte
Kommer inte allt det där upp
Allt det där som vi gömmer gömmer inne i bäst att inte säga

Inne i och emellan brinner lurar hetaste vulkan farligaste eld.
Runt runt slingrar orden runt runt
Innanför lurar vulkanen draken runt runt slingar ord

Inte säga rak ut för det gör allt för ont alltför farligt hetaste vulkan
Farligaste draken.