fussball_gbg och alfapet

Jag försökte förgäves få ut blygd utan lycka, inte heller balle. Istället fick jag lägga braille och kände mig som en tönt.
Sen undrar jag vilket lag jag helst skulle spela för.

lager

Långsamt långsamt. Vitt på vitt på vitt. Bredvid vitt. Lägga flytta . Försiktigt. Stilla. Collage. Fläckar.
Sorterar gammalt och nytt tittar. Tittar.
Lär känna mitt material igen. Det har gått så lång tid.
Känner på smakar på undrar vad som får vara kvar o vad som måste bort. Processen är långsam varje val helt självklart.
Kaffe spelar stor roll.
Och socker.

Målar akvarell för första gången på länge. Tar mig tid. Det blir slentrianmässiga motiv, men det är så skönt att lägga färg på papper. Det är överväldigande. Inuti känner jag att det är saker som skall ut. De finns inne inne det kommer kanske att ta tid.
Men det kommer.

Jag gör allt samtidigt. Tar fram o plockar bort.
Flyttar på något.
Sitter sitter.
Flyttar till ett annat hörn.

Börjar sakta se vart jag saknar en krok en hylla en stol en gardin.

Det är inte bråttom.
En vilja tränger ut inifrån ut ut en glädje en vilja att berätta.


_________-------------------------------------__________________

Och nu är det kväll och jag har en ny favoritfilm Me and You and Everyone we know av Miranda July och den var helt fantastisk. Har sett en kortfilm av henne där hon ställer frågan Are you anyones favorite person, and on a scale one to ten how sure are you? Och den nya filmen tar på något sätt fäste i den frågan o kastar oss rakt in i liv och drömmar och svårigheten i att röra vid någon annan.
Och låta sig bli rörd.

Så enastående bra jag vill bara skrika o skratta.

läsa

Bara för att Lisa hade en bokblogg som jag läste o hon skriver om böcker hon läser så kommer här en liten lista över saker jag läst o hur de var:

The rule of Four, hade en crave på just den boken för att jag trodde att den var kod-aktig o spännande o jag längtade lite efter det. Det var den inte. Den var ok som berättelse om en gammal txt o några bokmalar på Princeton som löste txtens riktiga innebörd. ok

En ovanligt torr sommar, en deckare jag spanat på i mataffären sen förra sommaren. Antikvariat. 10 spänn. Den var bra. Långsam och historien utvecklade sig. Inte alls sådär grotesk som många deckare är numera, utan softish brittisk.

Deception Point, Dan Brun...vad mer behövs. Ultratempo, ingen litterär månlandning. Könsroller o tematik i stenåldern, men ändå kan jag inte låta bli att ha en liten fetish för Brun. Hans böcker är lite goa ändå.

Har en hög mad halvlästa böcker på sängbordet. Återkommer till dessa senare.

gbg id?

Göteborg & Co’s VD Claes Bjerkne säger i en artikel i GP (söndag 25/6) att han inte är imponerad av det som finns inuti Guggenheimmuseet i Bilbao (ja eftersom platsspecifika verk av Serra, Koons, Holzer, Burgeoise knappast kan vara intressant...?!), men innan det byggdes var det ju ingen som åkte till Bilbao o det är det nu. Han tycker att vi skall smiska upp nåt gott varumärke för Göteborg, som man gjort i Bilbao, o Malmö. Santiago Calatrava som ritade Turning torso i Malmö menar att Sverige är ett arkitektoniskt u-land där ingen vågar ha visioner o jag är böjd att hålla med. Det är inte så vågat i Sverige, vi tar inga direkta risker med arkitekturen, vi ligger heller inte i framkant utan följer på lagom avstånd o ser vad de andra gör. Det kanske är ok. Lite trist, men va fan. Lite blekt, lite tunt om man tänker sig att man vill vara en nation som profilerar sig på kunskap, utbildning och design. Om det nu är så. Jag oroar mig faktiskt mindre över det än Claes Bjerknes uttalande, för det innehåller för mig ett stort förakt för konsten och kulturen. Det är denna hållning som gör att en byggnad som torso i Malmö inte kan uppfattas som något annat än maktelitens och styrelseproffsens ståkuk. Den handlar inte om ett nytt arkitektur-klimat, eller en öppnare attityd, den handlar om att ge Malmö (turist-)stad ett riktigt smaskigt vykortsmotiv.
Jag är ju givetvis fett för ett öppnare kulturklimat,i det både arkitekturen och allt det andra, men om vi bara tänker på profilering hela tiden, varumärken och identitet, så kommer vi inte att våga någonting snart. Konsten (et all) blir smma lika som all annan konsumtion, bara att det blir (fan det är det ju redan, men mer så) fin-konsumtion. Fin- o ful-kultur byts emot fin- o fulkonsumtion. Alla skall ha en konsthall o alla skall ha sett lite konst under året. Vi blir alla the Griswalds som neurotiskt scannar av och idékonsumerar för att kunna hänga med i debatten och diskursen. Man är ju en del av samtiden. Så åker vi till Bilbao, köper ett vykort, brakar genom utställningen, drar en café solo (eller vad de nu dricker i baskien som kan kännas autentiskt). Sen går vi en stund på den marmorlagda kajpromenaden, åker nya tunnelbanan går på nya bron, äter tapas i gamla delen av stan o sticker. Till Porto för att se deras nya museum, eller … Och så håller det på. Att museet, operan, biblioteket, teatern är rum för upplevelse andhämtning tankeväckande kontemplation verkar helt ha försvunnit.
Och när Bjerkne talar om ett Guggenheim i Göteborg är det en kuliss han pratar om, ett luftslott, o det känns verkligen inte bra.
Nu är ju visserligen Gbg en evenemangsstad, och jag antar att i det ligger inbyggt att man lockar hit folk ett kort tag – fyller dem med upplevelser och ordvitsar – och sen skickar hem dem. Vi har medvetet arbetat bort kontinuiteten. Ok. Det gäller för våra besökare. Men vi andra? Vi som bor här alltid
Det fanns ju en tid när Göteborg var känd som en rockstad. Det berodde ju garanterat på massa grejer, men man skulle kunna tänka sig att en av anledningarna var att det fanns replokaler.
Jag skulle vilja att det var den visionen Bjerkne sökte. En stad med ett växande undersökande frågande kulturliv, och att staden arbetade aktivt för att göra det möjligt genom lokaler för övning och uppvisning. Då skulle det finnas ett innehåll som var värt att resa hit för.

Utöver det så läser jag att SOM-institutet har sett i undersökning att de som fildelar är också de som lägger mest pengar på bio, dvd och musik. Men det vill inte Niclas Bengtsson, ordförande i Sveriges videodistributörers förening, tro på. Han menar att de kommer att fortsätta jaga dem som bryter emot lagen o inte ger artisterna (o de andra) de pengar de har rätt till. jag har tänkt på just det argumentet att det kostar skivbranschen si o så mycket för allt förlorat. Men, om musiken inte laddats ner, hade den kanske inte sålts heller. Förmodligen skulle inte de skivorna sålts i närheten av den utsträckning som de laddas ner. Det är bara dinosauriernas dödskamp vi hör. I GP läser jag att i USA har ett speciellt organ inrättats för att arbeta med copyright-frågor. De menar att man i US förlorar 1,8 miljarder årligen pga. piratkopiering. Det är 8 kronor per person och år, det låter inte så farligt egentligen tycker jag.

Allt är relativt.

Och idag fångade jag den stora flugan som surrat o surrat i ateljén, som jag jagade i en timme igår. Min plan var att stänga in den i min modell för att få ett par bilder av det, men den var så trött så jag tyckte synd om den o släppte ut den istället. Jag borde haft socker till den.
Ahimsa.

en annan verklighet

Det ösregnar ute. Jag sitter i ateljén. Eftermiddag och den grå himlen gör det mörkt inne hos mig. Jag har inga lampor ännu för jag har ingen ström ännu o det är ok för jag är ju bara här på dagarna o jag har jättestora fönster.
Läser om Tom Sachs o hans modeller av olika tider, dåtid o nutid. Representationer av tillstånd snarare än av de föremål han bygger. Villa Savoy blir en bild av en tid o en tanke, McDonalds en annan. Tydligt nästan övertydligt. Jag bygger också modell. Jag älskar modell. I modellen finns möjligheten att dekonstruera verkligheten, ta isär den o sätta ihop den med så mycket information man vill. Orkar ta in. Just nu.
I modellen kan man berätta och iscensätta, ha kontrollen. Man är både liten o passar in och stor o tittar på. När jag var en liten kille så fantiserade jag ofta ofta om att kunna bli liten o befolka mina byggda Lego-miljöer eller sandslott.
I det skalförskjutna rummet blir det fantastiska verklighet.

Sverige - Tyskland

20 minuter kvar till galen nagelbitare. Vi har satsat 150 spänn på Sverige. Blir det mer spännande då? Nä, men lyckan kan toppas av med middag på lokal.

Nu jävlar Svedala nu kör vi!

crazy cat woman

semester

Nu håller jag på att packa ihop. Semester. Ledigt.
Det är underbart, men det är lite svårt oxå. Jag har det lite underligt med att lägga bort identiteten av mitt jobb, av den jag är 11 månader om året. Det tar några dagar innan lugnet infinner sig, innan det känns ok att bara gå o dra o käka glass o vara ledig.
Deckare pluralis.
Soldyrkan.
Är lite rädd för att jag skall ha glömt något, skall ha missat nån påskrift eller nåt.

hejhej jobbet. Vi ses i Augusti.

snart semester

ateljé

Var där idag. Hade egen nyckel. Städade lite. Pysslade lite. Längtar efter att sätt igång.
Behöver en stol.

äntligen

Nu har jag en ateljé.
En egen plats.
Nu kör vi!

VM06

Ja!

...

om att komma undan

Det är sällan människor ser så obekväma ut som när det väntar på att deras hund skall skita färdigt på trottoaren. De står där o vet att vi vet att när den kutande hunden är färdig skall de ta upp en liten påse ur fickan o skrapa asfalten. De vet också att vi ser oberörda ut, men gapskrattar inombords, om hunden är lös i magen och de måste ta ställning till huruvida man skall skyffla lite o försöka, eller om med skammens blickar i ryggen skall gå därifrån o hoppas på att lägga många metrar mellan sig o det där innan någon gör kopplingen. Då handlar det om att komma undan.
Idag är det parkväder. Sol o sommar o fåglar o bar hud. Det är omöjligt att sitta inne på ett kontor. I år skall jag inte göra om förra årets misstag. I år skall jag ha sol. Sol som fan hela tiden det är möjligt. Det andra får vänta. Inte en enda innedag med sol ute. Nej. Solen laddar batterierna hörde jag på radion, klart den gör. Sol sol sol kom till mig, märk min hud, fyll mig mig mig med e n e r g i !
Den kommande hösten skall jag inte inte gå i däck som jag gjorde förra. Skall ha humöret kvar även i januari o februari som är det värsta ja vet o varje år funderar jag på att emigrera o jag ä immun emot dumargumentet att det är så fantastiskt med årstider o deras växlingar. NEJ! Det är lutherskt perverst att vilja genomgå lidande för att det sen skall kännas fantastiskt, när det i själva verket är fullkomligt fasansfullt med snöglopp o horisontellt regn o mörker mörker. Våren och sommaren är enastående o de hade varit lika enastående utan november december januari februari. Det parti som i september lovar att avskaffa vintern har min röst.
Apropå hösten o valet o alla som lovar o lovar. Är det inte lite kul att lite småanarkistiska fildelar-yngels önskan om free shit for all har blivit en valfråga? Frågan är om det är banalt eller om det finns något stort i detta? Handlar det om en nätgeneration som helt enkelt inte vill betala för sig, eller handlar det om starten till en riktig kamp emot intellekto-egendom och immateriellt ägande? På Samoa-öarna, har jag hört, är mitt och ditt samma ord. En kompis farsa beskriver kommunismen som att allt mitt är mitt och allt ditt är också mitt.
Kan man tänka sig att Sverige skulle kunna offra de missgynnade kulturarbetarna och skribenterna och hitta andra sätt att ersätta dem till förmån för att arbeta emot en ny modell för ägande. Att det kanske måste ändas, det system vi nu lever i. en god vän som jobbar på ett stort utvecklingsföretag sa häromdagen att om man inte kunde äga idéer skulle de aldrig lägga pengar på produktutveckling, eftersom någon annan direkt skulle komma o sno idéerna. Ja det är ju givetvis problematiskt, i alla fall för det företaget, men kanske skall ordningen vara annorlunda? Kanske skall inte utvecklingen (och pengarna) ligga på andra sidan jorden från dem som sedan skall tillverka. Kanske är det just det som är problemet för tex. Kina som tillverkar nästan all världens konsumtionsvaror. Det är kanske just där skon klämmer…att någon i väst har fått hyfsat betalt för att utveckla en idé som sedan ett gäng näst intill obetalda kinesiska arbetare snickrar ihop utan någon som helst förståelse om de tillverkade föremålens sammanhang. Kanske skall vi inte underlätta för detta, utan istället se till att idéutveckling sker i samband med tillverkning.
Taskigt för det svenska utvecklingsföretaget, men desto bättre för något annat, som kan erbjuda både utveckling och tillverkning.
Och kanske kan man hjälpa den utvecklingen genom att sampla kopiera dela med sig tjuvåka, eller så vill man bara ha mer gratis och komma undan.
Det visar sig väl.

moskva med karta

Sitter med slutet av min uppsats. Så här känns det. En massa jävla riktningar o struktur o destinationer man inte fattar. Imorgon är det över.

ensam uppe på natten

fjäril utan vingar

om jag blev av med min hand

Mina nerver på utsidan. Syr o syr för att få ihop allt. Skriver på rapport. Skriver skriver alltid rädd för att vara banal.

Bruce

Sitter och skriver uppsats. Lyssnar på Springsteen. My man Bruce. Har inte lyssnat på så länge tio år femton år. Inte sen jag fumlade med handen innanför byxorna på … och jag visste att i denna stunden började livet. Hans vemod och drömmar om en annan värld en annan plats river mitt hjärta i bitar. Han är antitesen till bling-bling. Så jävla jävla vanliga killen i huset bredvid och jag kapitulerar.

ensam hemma

Ofta känner jag mig som en liten kille. Idag när jag var på bolaget köpte jag en låda vin och kände mig tvungen att fråga något typiskt tonårsavledande för att kvinnan inte skulle fråga mig om leg, som jag inte hade med mig. Jag är 34.
Och trots att jag har bott hemifrån i 15 år så känner jag mig alltid lite som att jag bara är ensam hemma. Jag betalar mina räkningar och har försäkring och TV-licens och barn.
Men ändå. Det är en stark känsla.