Hey boy Teddybears Sthlm…en buss genom smutsigt vinterlandskap. Bussar lastbilar trafik trafik. Svinesuuuuundsbron! Stiliga fjorden. Där var den.
Tullen tullar o tullar o håller på. Nu skall vi ut o packa upp våra väskor…inte kul, antar att det är så det är. Cobra Chralie gurglar det sista blodet i min mun.
F
(ok, nu är det hundträning, hurra, vi tar det lite lugnare med att komma fram så att hunden får springa runt o öva…jösses..)
Funderar på kreativitet. På vad det är som gör vad. Och på vad det är som driver oss. Biologi? I Ängelns lek, Carlos Ruiz Zafon, läser jag att ingen gör någonting om det inte handlar om biologi. Att det alltid handlar om att överlevnad, att mänskligheten är en art med samvete i en samvetslös natur, som egentligen bara vill o skall överleva.
Är kreativitet då det ganska enkla o lite tjatade ordspråket nöden är uppfinningarnas moder? Motståndet kanske?
Men hur jag än funderar så börjar jag brinna. Inuti. Magen knyter sig vänder sig. Skrattet bubblar upp upp upp ur mig och vänder ögonen in o ut.
Under min hud finns en annan hud som är mycket lenare o inte trasig o repig som den här. Som inte har alla hål alla sår alla märken. Jag river mig genom huden för att komma åt den som är under den som inte har bevisen kvar. Som är renaste renaste.
Andas
Ser kanten av tiden. Den går att röra vid . den har en färg jag inte kan namnet på.
Utanför är det snö inne är det helvetiskt varmt.
La Roux river mig i kroppen. Tigerlily. Jag blir så jävla het.
REMA 1000 är eventuellt svaret på den fråga jag aldrig skulle komma på tanken att fråga dig.
Akt 1
Ett dunkelt scenrum, grå väggar, asfaltsgolv.
Fyra stolar i metal och konstläder, ett konferrensbord.
Takbelysning: standard.
Han: Luke Skywalker, i grå kostym, vit skjorta, utan slips, barfota.
Hon: Fermenca Viola Bandolin, urtvättad befälsuniform, medaljerna borta, barfota.
Båda står, vid varsin kortsida av bordet., 4 m3t3r emellan varandra.
LS: Har du tvättat dig?
FVB: Ja, två gånger. Med sprit och trä.
LS: Tack.
FVB: Jag vågar ändå inte röra dig. Jag är så rädd för att du inte skall finnas.
LS: Jag finns, se här (rör sitt ansikte). Jag finns lika mycket som du.
FVB: Det är det jag är rädd för.
LS: Jag är en Jedi, jag kan få saker att flytta sig, se (kraftar mot några papper från bordet, inget rör sig, slår våldsamt omkull en vattenkaraff och 8 glas som faller till golvet och krossas).
LS: Fan! Helvetes jävla
FVB: Det gör inget. Du är vacker när du koncentrerar dig. Då vill jag tro dig. Ännu mer.
LS: Håll käften! Vad kan du möjligen veta om koncentration?! Jag har kraften. Jag har den. Den är jag och jag är den. Utan den…
FVB: Men det var ju så länge sen.
LS: Den är ju för i helvete evig, den är inte något man tappar…
FVB: Som en tro?
LS: Ja, som en tro.
FVB: Jag har slutat tro, för länge sen.
FVB: Jag vill bara veta det jag kan smaka. Utanför det finns inget.
LS: Du får smaka mig om du vill.
FVB: Ja
LS: Tror du mig / på mig nu?
FVB: Jag vill göra dig illa.
LS: (ler) Det förstår jag att du vill, det vill de flesta.
FVB: Det är inte för att jag vill att du skall smärtas egentligen, men Jag vill att du skall gråta, jag vill dricka dina tårar. Det finns något i andras tårar, de är så sällsynta. Som att efter det att vi lämnat barndomen inte längre har dem. Ialla fall inte till andra. Bara hemma själva. Som att det mest förnedrande som finns är få sina tårar torkade.
LS: Det är förnedrande. Det är svagt. Vem vill vara svag, då blir man ju uppäten. Människor är vargar. Tårtörsten är den humanoida vargens driv. Vampyrens egentliga mål. Den okontrollerade sorgen, den brustna muren, fasaden. När fördämningen brister kommer de, kastar sig över sitt byte och suger ut allt. Till sista droppen.
FVB: Jag har nyslipade vapen.
LS: Om du fick smaka det, skulle du tro på något efter detta?
FVB: Som ett paradis?
LS: Ja
FVB: skulle du vara där?
LS: Jag har tappat min tro. Men om du vill så är jag där.
FVB: ja det skulle jag vilja, om det fanns. Skulle du gråta för mig då? Även om jag spottade på dig för din svaghet.
LS: Varje dag.
FVB: Tack
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar