Ken Robinson

Jag ville bädda in hans TED, men det gick inte riktigt.

Men det är lika jävla bra för det!

Om Divergent Thinking och hur vårt skolsystem är uppbyggt på strukturer som motarbetar detta, som borde vara framtiden.

det är ju fan att det skall vara så svårt att ändra på synen på utbildning, bildning, inlärning, lärande, kreativitet.

vatten o bröd

Sedan jag lämnade festbordet på en bar i Kokubunji i lördags morgon, har jag ätit baguetter och druckit vatten. Lite jos här, o kaffe där, men inte ett enda mål mat.

Längtar efter det här (det är inte hälften av den lunchen...maten kom ju bara där på ett rullband o allt var så enastående o fantastiskt...o jag såg sushi med bacon, är inte det roligt. Tänk om man hade serverat det hemma i Svedala, då hade folk utropat blasfemi o aldrig kommit tillbaka till bordet*, men här får man tydligen göra vadsomhelst) :

...och det här:

Vi har, som alltid, ätit så god mat, så enkelt o ändå inte.

Så gott.

Så vackert.

*ok, det var kanske att ta i, men man hade ialla fall undrat. Sushi är väl fisk hade man sagt...tydligen inte.

Joshua Klein on crows.

Interesting. Human animal interaction.

Next q would be how can we help them, not just them help us?

Extra news. Snow in Europe.

Airport day 2

Got in yesterday. Since my flight was cancelled, I hoped for the late evening one. So did quite a few other travellers. Everywhere I looked there were people sitting, or standing in line. Ah the lines, the ques. Hours and hours just to find out you are on a waiting list for the next flight, that might fly. Only maybe tho.
So no flights out, almost to anywhere, snow keeping coming, and more passengers arriving all the time. Like a pool of piss forming when tha drain is clogged we have multiplied over the last 24 hrs. Everywhere lines, ques.
And the walking.
Stand in line for really long (making friends with a couple of travellers), then go to gate, then wait, then see the terrifying Cancelled-sign pop up…walk back (and Frankfurt airport is quite big…lots of walking) and get in line again, only this time hundreds of new passengers being added.
Finally, after 4 hours of hotel-sleep, back here @ 0530, I decided to stand in the train-line instead. Only 3 hrs. Got one of the few last train tickets out of this insanity.
Will be back home tomorrow afternoon (if train doesnt get stuck in the snow, that is continuing to fall, ofcourse).

My luggage?
No clue.
I gave a woman a paper with my luggage number and my adress. Will I ever see my clothes and xmas gifts ever again?

But even if this suck big time, there is something in it.
Travelling might not be so good after all.
One must choose trips more carefully.
Its clear that the system is fully set to run smooth, and then it does, but when something gets in its way…it all fails, and it fails like a motherfucker!
There are long distance travellers in those halls who have been here since Thursday, families, kids…when I asked for my luggage, the woman said ”I would love to get your bag for you, but its in there among aprox 20.000 others so i dont think I can find it”.

We both smiled.

For what its worth, my experience is that the Lufthansa people have been supernatural in their way of dealing with the chaos and irritated people and everything. Taxis, hotels, water and food for everyone, even clowns and santas doing tricks for tired kids.
It seems that they all have at least a PhD in Behavoral Science and Psychology .

It makes for another point: whatever hi-tech stuff we have, computers, mobiles, www, and all other gagdets that makes our world function, the most crucial is still, and will probably always be, how we deal with real human interaction. How we understand when someone really really needs a hug, a glas of water or just a thanx.
No sleek i-product is ever going to be able to replace that.

Well done Lufthansa.

Tokyo, sayonara.

Saturday. Frankfurt airport.
This goes out in english for my english-speaking friends, @ TGU and everywhere.

It is afternoon in Europe. And chaos. Something has been not som good with the weather, so now 600 people are pushing and pulling in line to rebook tickets and flights. I doubt I will get home tonight.
Last night was finishing day and night in Tokyo.
Great day!
Presentation of projects turned out really really well and inspiring, and the getogetherwas turned into dinner party with students and teachers and it was real sweet. Good food and good drinks.
qiute a few good drinks.
dinner party turned into bar night with more food, more drinks, more laughter and the great ideas for the future. Good timing when bars closed I got my stuff and got on the train for Shinjuku - Narita.
Slept on most of the flight, had five bottles of water, some food.

Frankfurt: reality check, flight cancelled.

Winter has killed the easy smooth flight mode, and turned it all into a big sweaty sleep over party (hundreds of beds are set out in hallways).

Looking back: Tuesday; walks in Kichijoji and and check at the Seitei University library, very trekky with bubbles in large void where students can sit and study. Futurama.
After that, long walk to shrine, my feet were crying, and after that a visit at home at my friend/colleague; very nice, to see how he lives and meet his wife and one daughter. I am very happy that happend.

Then hitting the train making my way to Aoyama-Itchitome station and find hotel Asia Center of Japan, very nice place. Wonderful to rest on soft bed and rest my dying feet (event ho I bought new sneakers, AirMax, before the trip to not make the same mistake as last spring in Paris…walked and walked, and fucked my feet up for months after that…).

Post-rest: walked out in the good Tokyo night, walked Tokyo midtown, a large high price west flirt with Starbucks and fancy silk clothing. Shiny cars and shiny people. Qiute boring place in a way, but also nice to have around on your trip for language, money exchange reasons.
In Midtown i did a check at Design Hub, good little place, some floors up i n large buildning. There were some product designers showing things. Interesting.
The two most interesting were these I think, one for its colors, and idea of visualising network, the other for its simplicity. I like simplicity.
Then Mojitos at A971, midtown western style bar with mostly australian buisinessmen.
I walked. For some time. Small streets and alleys. All the time someone wanting to sell me girls. Small bar (no name, only BAR) with 10 seats, almost full, with middle age japanease men and women. Saphire Tonic.
Left and made my way to the hotel, after a stop at Spunky Gold, beer.
Slept like a dead.

(At the airport my line is moving some 1 meter per minute…which is not even close to enough for me to catch my nxt flight in 2,5 hour…)

Wednesday. Just made it to breakfast before 10, then out in the city. Train to Omemotosando to catch a glimpse of the Herzog & Meuron Prada Building, to pass that and happend to find Utrecht, a small graphic design shop/gallery/café, with lots of fanzines, mags, and coffee. I love it and cry over it not being at home.

Dont miss Design Hub, in Midtown.

Then a lots of walking, hours and hours, in Harajuku (stepped by gallery space Vacant, where David Byrne is showing some paintings and things. Ok interesting show, space really nice tho. (also here one could get coffee). Jag gick vilse. Det gjorde inget.
Back to hotel, rest 30 minutes.
Then pull an arrogant stupidity and say ok to meet some friends at Shinjuku, the largest subway station in the world…lost again. (acctually I said, dont worry, how hard can it be…?)
running like a madman to find the right exit out of it seems hundreds.

Get it finally, they only had to wait 30 min (sorry) and then we went for drinks and food i Shinjuku. Very nice. Good food, good talks, good drinks. Caught the last train back,.

Thursday. In time for breakfast. Feet like paté.
Exhibition day:

21_21 Design Sight: reality Lab, where Issey Miaky has put together a team for the project, and then researched for new materials and new ways to do everything, to create new clothes, new ways of looking at clothes (and stuff). To make it in a good environmently friendly way,. The whole research process and how they did it all and folded paper and were hungry to know things…I cried a little bit. Best show in a long time.
Mori Tower: fabulous view. Over the urban sprawl that never ends. Not perticulary interesting art. Odani Motohiko, a manish man that made big stuff. There were som spines, it seeming to be out of bones…making new spieces…I guess it would have been interesting, but it felt like we have seen it. He had made a waterfall tho that was very nice. An octagonal box one walked in to, with waterfall projected on all walls, mirrors on floor and ceiling. A light Bill Viola-ish experience, but still very nice.
ggg: Graphic design playing in 3d with numbers and letters. Kool, and inspiring in a way, but not mindblowing.
Koyanagi: Rioji Ikeda. Hyper minimalist. I saw him first time in Gothenburg art biennale 6 years ago. Liked it hen , liked it now. It is so so minimal, numbers and counting. And a very high pitch sound.
It feels like the airport tody actually. Numbers and numbers, and a sound.
He gives an audio-visual story of humanity.

After that train back to Kokubunji, meeting with friends colleauges and students.
Dinner @ the Hong Kong.

Friday early morning with a little shopping for kids, lunch, then the final presentations of the workshop projects. Impressive.
The rest from Friday and on you already know.

so I am still in line, barely moving. Ofcourse it sucks being here with no flight, but on the other hand, this is the human weak spot; we can not deal with things not working. It will be our fall.

In a public restroom I read:

If time went backwards, we would be raped in our ass by our own shit.

So. I guess thats where it is.
And when it is all good and clear (I havent even started to worry about my luggage), and I get home. Then more things from this exciting experiense will come. Like the hundreds of photos. So great to be able to fire away and not think…wondrful.
and the food.
ahh, the food.
at the sayonara-party there were Hong-Kong-dumplings (world #1!!) brought to the party (Thank you so very much!).

Matane.
I hope to see you soon again.

Eat - dont speak.

Tokyo
Dag 1

Landar på Narita efter närmare 20 timmars resa. Nattens flygning var behaglig, lugn, men med film tomatjos vin och mat istället för sömn.
Sol och hög luft. Blå himmel.
Tåg från flygplatsen, byte, tåg ut till Kokobunji. Två timmar sammataget.

Framme, känner igen mig, hittar vägen nu, vet vart jag ska. Tar en espresso på Starbucks och promenerar på de smala gatorna, mellan de tätt liggande villorna, alla med fördragna gardiner. Väldigt ptivat.

Kommer lagom till lunch. Balanserar bricka med 10 olika saker jag inte vet vad de heter eller hur de smakar. Är vrålhungrig, tar för mycket, äter hälften.

Letar upp min kollega.
Det tar en stund, han är någon annanstans.
Får rumsnyckel och betalar, går till rummet o lägger mig en timme.12 grader i rummet, som att ligga i ett kylskåp, inget varmvatten.
Kommer tillbaka till kontoret stel som en robot.
Möte om kursen. Planering och diskussion om hur och vad och när.
Contemporary art is about thinking.
Tre ordpar: main & sub, growth & support, adult & child
Detta skall studenterna jobba med.

Sen går det undan, studenterna har vernissage på en utställning om rymden; ett samarbete med astronomer, ost o vin o skål o presentera o hejhej o alla glada.
En fin utställning, mycket jobb.
Sen middag, alla vindögda av trötthet.

I säng vid tiotiden.
Sömn, den första på länge.

Dag2

Sovmorgon. Ris och lax till frukost ute i solen.
Till kontoret fixa internet (inte det lättaste visar det sig, mycket proxy), göra klart föreläsning, leta bilder, greja powerpoint.

------------------------------------------------------------

Föreläsningen gick bra. Svårt att vara tydlig och samtidigt få med saker som känns viktiga när publiken knappt förstår engelska. Prata långsamt, ta om, säga igen.
Det hela gick ändå bra.

Försökte mig på idén om att konst kan vara:

[art can be] metaphore for living

Life is not always beautyful

Art is not always beautyful

Ur en diskussion vi hade innan, om att mycket av den japanska konsten ligger på ytan, och är fin o rolig o vacker, men sällan tar tag i svårare frågor.

Det är vår utmaning för veckan.

Jag prövade också:

[life] react + idea + action + context + communication

Jag är inte helt säker, jag tog det i farten, men kanske flyger det, vi får se.

Studenterna fick med sig hem att tänka på What do you want to change?

Alla glada, om möjligt något förbryllade.

Middagsparty på HongKong (närmaste kinesrestaurangen, den bästa i världen står det på skylten, svårt att säga, men det smakar mycket bra. Alla kommer hit, när vi var där satt studenter vid ett bord, vi vid ett tillsammans med forskarstuderande och universitetets vice president vid ett tredje bord. Bra stämning.)
O skål o mat o skål igen och vidare till Yakitori och grillspett o saké o skål o hej och nya trevliga människor o stanna länge med en av kollegorna o lära sig många nya saker om den japanska kulturen.

Hemma sent.

Dag 3

Lite ofrivillig sovmorgon, nötter och grapejos till frukost.
Gruppdiskussion med deltagarna i projektet. 13 stycken plus lärare. Över förväntan bra. Efter två timmar var en trave ämnen samlade och de rörde sig ungefär i samma sfärer som hemma; massmedia, behovet av mer ansiktstid istället för bara mobil och internet, traditioner, miljö (varför köper vi vatten på flaska när vi har jättebra dricksvatten?), genus och våld i hemmet.

Det var onekligen rejäla ämnen att bita tag i, vi adderade ett ordpar: safe & unsafe

Lunch. Ett litet litet nudelhål i väggen. Tio platser vid en disk, betala i en maskin först, vänta, få maten när det blev ledig plats. Jag var hungrig, men inte utsvulten så jag tog en liten skål…och fick den största lilla portion nudlar jag någonsin har sett!
Det var en middag för tre. Runt mig såg jag hur de andra sörplade i sig hela sin skål på 8 minuter blankt, och själv fick jag kämpa för att ens komma ner till hälften, och sekunden som vi började prata lite, för att det knappt fanns plats för mer mat, tittade kocken på mig och sa please focus on your ramen, we dont have many chairs.

Jag orkade inte mer.

På eftermiddagen har studenterna arbetat i mindre grupper, med ordparen och diskussionen som bas, för att hitta ingångar i hur de kan arbeta med gestaltning av sina idéer. De skall arbeta utomhus, inom universitetsområdet.

Ikväll: lugn o tidig säng.

Dag4 (söndag)

Jag kunde inte sova. Tog en lång promenad i Kokobunji, längs gator med folk o gator utan folk, mellan hus och förbi nattöppna 7-11.
Skönt att röra på sig.

Idag: Utomordentligt väder. Sol och blå himmel.
Svårt att komma ur sängen. Sovit 11 timmar.
Studenterna arbetar snabbt och spännande saker växer ur deras projekt. Objekt, film, perfomance. Nu har vi handlett färdigt, resten av veckan arbetar de själva. Presentation på fredag.
En fin cykeltur genom Kokobunji på lunch till ett fullsatt Sushi-på-löpande-band-ställe.
Så gott. Så mycket.
Svårt att sluta när de godaste sakerna bara kommer rullande.

Nu är det slut för dagen. Studenterna klipper film och bygger skulpturer.
Jag tänkte vila lite. Kanske en middag eller en bar senare.
Kanske läsa lite bok.

Jag fotograferar så mycket jag kan. Är fortfarande lite ovan vid att fota digitalt, att det är ok att braka av 16 bilder av ett träd, o sen spara ett, kanske.

Är lite feg.

Försöker vänja mig.

Varför dagbok?

Emellanåt. Som igår, när jag bar ännu en kasse med 10-15 utskrivna dag/skissböcker till förrådet, o la dem bland de andra säkert hundra, så känns det oklart med syftet.
Varför skriver man dagbok?
De är ju fina att titta i, men alltför privata för att visa i sin helhet, o de innehåller ju inget av värde. Mest upprepningar, listor, fantasier o en o annan explosion över någons dumhet. De är fyllda med ganska banala idéer och halvtaskiga teckningar.

Man kunde ju önska att de var en spännande skatt för någon efter ens död, fyllda till bredden med intressanta iaktagelser och vackra poem.
Jag kan bli direkt avundsjuk på dem som skriver såna där bra betraktelser om livet, kåserier, idéer, reseskildringar.
Men när jag själv försöker blir det bara styltigt. Pekoralt.

Så vad gör man?
Skriver o ritar o samlar, för att sedan slänga när man blir gammal.
Skulle någon nära kunna läsa o lära sig mer om mig?
Förmodligen.
Vill jag att de skall lära känna den delen av mig?
Småaktigheten, surgubben, den som haft hemliga begär efter både klasskamrater och vänners flickvänner eller den som försöker sig på poesi och klipper ut bilder på såna man hatar.
Jag vet inte.
Det verkar onödigt.
Så varför sparar man?

Kanske kommer jag att sitta senare i livet o läsa om allt som blev, o allt som inte blev.
Minnas kanske.

Är det så enkelt, att det är stödanteckningar för ett senare suddigt minne?

Fan vet.

porträtt av något gammalt

insekter fågelstreck lavalampa

bubbelgum fiskelina smörgåsgurka

tre sorters leende inuti, samma utanpå

hutlösa priser i kiosken

vårsol

doften av regn på gatan utanför

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ ?

uppsamling / espresso x 200

Nu är det 200 espresso.

o utställningar

o lite bättre ordning på teckningarna.

Ett samarbetsprojekt, Rumsliga collage. Ljud o bild och en idé om att kunna arbeta med dem samtidigt.

Tillbaka vid ritbordet

Regrupperar. Fortsätter berättelsen.

..... / _ _ _ _ _ ?

utan skor i snö

relativa uppfattningar

samlad övertro

en ny blog, ett nytt projekt.

RUM / MAKT

Ett Pedagogiskt Utvecklingsprojekt (PU) på KFN.

Det börjar idag.

Drive

Daniel Pink (TED) skriver i Drive om motivation. Om vad som motiverar oss.

Han skriver om den 3.e motivationen, den som inte kommer ur antingen mat eller reproduktion, utan från själva problemlösningen, och hur den kommer att spela en allt viktigare roll i vår tid, och ekonomi. Fler och fler arbetar i det nya paradigm* som präglar arbetstid och metod. En tid där vi är rörligare och där innehåll, mening och möjlighet att själva bestämma över vår tid är viktigare än lön (och i viss mån trygghet).

Intressant läsning, jag funderar på hur den går att ta in i läranderummen.

*Antonio Negri och Michael Hardt talar om detta paradigm i Multitide. På samma sätt som industrialismen kom att prägla vår syn på arbete under 1900-talet, även om de flesta fortfarande arbetade i agrara miljöer, kommer nu den kognitiva produktionen att vara modell för arbete även om de flesta förvärvsarbetande fortfarande är i jordbruk eller i materiell produktion.

man tycker att man har tid

Men det är inte sant

o det är inte sant

för däremellan kommer fastland.

_ _ _!

en god god kopp kaffe

Det var så besynnerligt. Jag, som vill se mig som en som fattar lite grejen med kaffe, som dricker enkel espresso på morgonen på Bar Italia, som köper snyggkaffe.

jag hade en utomjordisk kaffeupplevelse för ett par veckor sen (jag har knappt hämtat mig).

En stor kopp vanligt bryggkaffe från 7-11 (!?). En chokladbit till. Stora mastiga klunkar o det var så jävla gott att jag flämtade och nästan kom i brallan. Mitt under föreläsningen.

Jag tror inte att jag skulle rekommendera kaffet från 7-11 till nån...o ändå var det min absoluta kaffe-gång någonsin.

Efter det kommer varje kopp att bli idén om Atlantis. Drömmen om det onåbara.

Fan oxå.

I want to be a hamburger*

*in my nxt afterlife

man skall prata om rum

Jag läser Malcolm Gladwell´s Outliers, den är sådär mysbehaglig och lätt att svepas med av som hans andra böcker (The Tipping point, Blink...). Om jag skrev böcker så skulle jag vilja skriva som han. Fullt med god information och inspirerande passager emellan.

Den här handlar om framgång och hur vi mäter det och vad man mer kan tänkas titta på i frågan varför några lyckas o andra inte.

Helt ok.

Men det mest intressanta är de referenser han gör till olika forskare och deras undersökningar, hur sambanden byggs mellan arv, miljö, möjligheter, tid osv.

En del handlar om kommunikation, den är förstås xtra intressant.

(tex att den Västerländska språk-kulturen är avsändarorienterad, det ligger på avsändaren avv vara tydlig med budskapet, medan flera språk-kulturer i Asien är mottagarorienterade, mottagaren skall tolka det som kommuniceras.)

Skulle jag rekommendera den här boken?

Ja, det tror jag.

I arbete

Tar tillbaka platsen. Rummet.
Återkommer. Återbrukar.
Fortsätter.

tillstånd

Att börja om

Försöker hitta mening. Det är inte lätt. Arbetar i cirklar, plockar upp där något avslutats. Vill så mycket. Vill att det skall bli verkligt, att det skall betyda.
Men för vem?
Så lätt att lyssna till det som sagts det som uttalats. Olika röster. Försöker hitta min röst igen.

Ser ingångar, men stänger dörrar utan att blinka.
Det är en balansgång.

Det finns alltid en fråga om vad för vem?
Vem skall ta del, vems röst skall öppna?

Det är ju så lätt att säga till andra hur de skall o hur de bör, men när jag står inför valen är de inte lika tydliga.

Det är i motståndet vi växer.
Det låter ju så otroligt bra.
Men det rymmer så mycket mörker, så mycket av det man inte vill möta.

Kanske är det för att det är svårt.
Det svåra blir ett hinder som står i vägen. Så mycket lättare att väja o ta en annan väg. Från teckning till foto till strukturen till akvarell till...
Istället för att fördjupa och utmana kommer nya material.
Allt blir generellt. Öppet. Nytt. Inte svårt.
Jag vill våga det svåra.
Oxå ämnena.
Jag vill våga arbeta med de svåra frågorna, mörkret, det som är förbjudet.
Jag vill våga undersöka gränserna.

Svårt är egentligen något bra.

utropstecken*

*hahaha, jag skulle möta alla era blickar utan att vända bort den utan att se bort och jag skulle stå rak i ryggen och om ni vågade se mig skulle ni brinna brinna.

från _ _ _ till _ _ _

Och om du letar efter
sanningen smakerna*
så får du leta vidare

Jag tar _ _ _ _ _ /-ism på fullaste allvar.
Även i små doser

Dålig lukt

Piss skit spyor sopor lägenhets-lik

I motsatsen till likgiltighet finns det vackraste jag vet

*sköljvatten utanförskap fallstudie

dagen efter natten

Ljuset faller inte in på mig, det stannar precis vid mina fötter. Nuddar kanske lite värmer men fortsätter sen vidare i rummet.
Rummet verkar längre ur somliga vinklar och mer som det egentligen är från andra. Ibland kan det vara svårt att veta vilket.
Inatt drömde jag att jag spydde ner en buss. Det rann över golvet och människor blev arga. Senare visade det sig att jag verkade ha lovat att kvällen skulle bli mycket bättre än vad den blev och en kvinna jag inte minns namnet på blev sur.

Det hela avslutades dramatiskt med att jag nästan åkte på stryk av en vän för att jag inte hade berättat för honom att hans fru var sjuk. När ambulansen helt plötsligt kom och hämtade henne (där vi satt och åt långbord på Götaplatsen) tappade han fattningen och det blev mitt fel det också.

Det hela smetade av sig på dagen.

det skär igenom allt*

Louie.S01E03.HDTV.XviD-LOL.avi

*men det är så in i helvete roligt, o svart, o enastående.

köpte böcker.

Till projektet.

"Invisible Cities (Vintage Classics)" Italo Calvino; Paperback
		"Outliers: The Story of Success" Malcolm Gladwell; Paperback
		"Who's Your City? (international edition): How the Creative Economy Is Making Where You Live the Most Important Decision of Your Life" Richard Florida; Paperback
		"Non-places: Introduction to an Anthropology of Supermodernity" Marc Auge; Paperback
		"Drive: The Surprising Truth About What Motivates Us" Daniel H. Pink; Paperback

formidabilitet

Lektid mellantid

Relationer är ett skum

Axis and Allies

*

Det blåser kalla vindar

ute.

u / (8) / m3

Semiotiken räckte inte till för att förklara hur subjektet skrevs in i bilden.

[utan]

jag vill

…

[utom]

_ _ _ _ _ _ _ _ -ism
Du skulle säkert tycka om honom, om du bara kunde förstå.
Men jag tvivlar på att du skulle orka.
Du är kanske filolog. (om du inte är det, är inget annat viktigt)

o-/djuret inom alla.
jagas utan åtskillnad
vädret är det enda som kan avgöra
oss; när havet tränger igenom huden kommer musklerna stelna.

[utom]

ja min vän, det är solen.

Kan man vara modig om man inte vet vad man är rädd för?

morgonen. då finns det fortfarande hopp.

såg du hur det glimmade?

I blicken: gåva

Tror på samma gud som du

Könlös förväntan

***i sjumilaskog i tusenmiladröm i famn ur famn. Alla måste böja på nacken till slut.

------------

Hög luft, vinterlögn

Mot ilskan finns ingen tröst

Liljor i vatten

Man vänder tiden och börjar gå bakåt.

På gp.se läser vi om en ny läroplan i den svenska skolan. (Ny läroplan ger mer styrning)

-Vi behåller den ordning som finns i dag. Kristendomen är en del av vårt kulturarv, som påverkat vårt land så otroligt mycket mer än andra religioner, säger Björklund och drar paralleller till att eleverna läser mer om Sveriges historia än andra länders, mer om svenska landskap än andra länders geografi. -Det är inte möjligt att göra samma djupgående studier av alla religioner, säger Utbildningsminister Jan Björklund.

Är det vår skola?

Är det vår framtid?

En läroplan som lyfter fram och lägger fokus på det vi haft, istället för det vi är i, eller dit vi är på väg.

Kanske är det bättre om vi har en skola som arbetar utanför religion, oavsett vilken, inte för att det är bättre men för att det eventuellt skulle ge större utrymme för diskussioner om vår samtid om vi kunde tona ner var vi kommer ifrån, o vem som kommer ifrån det rätta, normerande.

Kristendomen eller Islam, Judendom eller Hinduism.

Idéer och tro, upplevelser om livet, kulturen och den vi är.

Såklart viktigt, på individ- och gruppnivå.

Men jag undrar om det inte ligger i vägen för oss?

Där vi, där skolan, utbildning, bildning, är nu, 2010, i samtiden så tänker jag att det är samtiden och framtiden som måste vara fokus, måste få vara det vi skall arbeta med. Alla.

Hur skall vi annars kunna arbeta med frågor om demokrati, solidaritet, allas lika värde på riktigt?

Hur skall alla de som, i världens mest sekulariserade land, med så många invånare med andra trosuppfattningar än den kristna, känna samhörighet, tillhörighet med skolan och bildningen om den Kristna traditionen är den viktigaste.

Jag tror att de just skickade ett telegram från 40-talet o ville ha tillbaka sin syn på utbildning.

I den globala världen är alla vinnare.*

Björklund, vem är det?

*!

Brew dog / 21st century heroes

Med sin fina folkis placerade sig just Brew Dog högt högt på listan bland moderna hjältar. Klart att det är mer klös i den starkare, men som alternativ till andra 3,5or står den sig gott o bra.

Direkt väggarbete

Jag tror att detta skulle funka bra på större vägg.
Det skulle bli en fin offentlig utsmyckning.

Mitt i tiden

...tre timmar har gått. Kanske har det varit femtio besökare. Det är ett bra rum, en bra plats. Bilderna får ta plats, o rummet stretar emot, tar tillbaka, ger igen. Springor mellan brädor går rakt igenom bilden. Allt blir ett.

UtställningsTXT till "Tio små hus"

Den [livs]nödvändiga ofullständigheten.

I det ofärdiga, i mellanrummet, finns det plats att inte veta.

I det här projektet har jag arbetat med det ofullständiga.

Med spår, försök, skiss, möjligheter.
Jag har försökt lokalisera det som finns utanför bildens naturliga fokus,
vid sidan av det som berättas. Jag har arbetat med det ännu inte bestämda tillstånd,
där alla svar fortfarande är möjliga, där bilden ställer följdfrågor och ger många

ingångar.

Där allt är rätt.

Jag vill inte säga till dig vad du ser.
Jag vill att bilderna skall ge dig frågor snarare än svar.
Jag vill gärna utmana dig en smula, låta dig läsa mellan raderna,
hitta din egen berättelse.

/Mattias

Note to oneself

Sommar o varmt: vattenfärg
Höst o fuktigt: nåt annat

Det torkar aldrig. Det blir väldigt mycket tålamod o väldigt lite precision o snabbhet.

Precision snabbhet tålamod

Sa min bildlärare.
Det är akvarell.
Då var jag 16 o gick i gymnasiet o hade just investerat i min första målarlåda, med fina penslar till.
Nu, har jag samma låda o penslar, o jag sitter o väntar o väntar på att det skall torka så att jag kan fortsätta.
Man hinner onekligen tänka när man målar vattenfärg.
Kanske är det just det som gör akvarellen så speciell, för den som målar, att man måste vänta, det går inte att stressa, o ändå när det väl gäller måste man vara med, då kan man inte ha huvudet annanstans.

Det gör inte bilderna nödvändigtvis intressanta att titta på, men det är kanske inte därför man håller på.

Vi får väl se.

Barn som ger betyg

Rampljuset. Snajdig barnshow på svtB.
Ett enkelt koncept: fyra olika artister (en trollkarl, en bolltrollare, en dansare och en mänsklig robot, typ), alla får 2,5 minut i rampljuset som Max, men måste sluta om publiken tycker att det är tråkigt, då manometras det friskt o rampljuset släcks.
O så en liten trepersoners jury som har åsikter o ger tips o råd inför artistens fortsatta gärning.
Idol-konceptet.
Men ändå. Barn i publiken, barn i juryn, vuxna i rampljuset.

Det blir besynnerligt.
Barn som sitter o säger till vuxna artister att de borde vara mer påhittiga.

Eller är det kanske något bra?
Att barnen får en plats i åsiktsbranschen?
Att deras röst oxå räknas?

Fan vet.

Döden

Konst eller säd?

Moderaterna har tagit studenten.

Vem vid sina sinnens fulla bruk kan rösta på de här jönsarna?

TIO SMÅ HUS / STENUNGSUND 25-26/9

HEJ

Jag kommer att delta i samlingsutställningen Tio små hus, en konstvandring i Stenungsund 25-26/9

Jag kommer att visa akvareller.

Av mellanrum.

Den livsnödvändiga ofullständigheten.

VÄLKOMNA

/ Mattias

utan titel 104x68cm

Jag vill slå KappAhls ägare på käften

I dagens GP ser jag den här annonsen, o har sett ett par på stan det senaste. Vaffan?!
Det är två typ åttaåringar som är där på bilden, inte två tjugotvååringAr.
Kan någon förklara för mig varför ett barn i tredje klass skall se ut som att hon står i en bar o försöker få en med sig hem?
Jag vill fan gråta!
Kläder är kläder, vi vill kanske att våra barn skall kunna vara den fulländade förlängningen av oss själva o se ut som oss, fine. Men det är i helvete inte ok att samtidigt lära våra barn att de skall posera som vuxna.
Jävla skitKappAhl tycker jag o jag hoppas verkligen att vuxna inte köper sina barnkläder hos de här idioterna, helst någonsin, men i alla fall inte under den här kampanjen. Visa att den suger, handla annanstans.

Jag pratade med en anställd på H&M i somras om varför det bara fanns minimala bikinis till småtjejer.
-Det är det kunderna köper, sa hon.
-Ja det är ju bara det som finns, sa jag.
-Ja, sa hon.

Jösses.

Var hamnar detta i diskussionen om pedofiler o fula gubbar o sexualisering av samhället o sexualvåld osv osv?

Det är ju fan patetiskt att utvecklingen skall få skjuts av ett barnklädersföretag, att det inte lönar sig att visa att barn duger som de barn de är.

Skall det vara så svårt att låta barn vara barn ett tag?

Det finns flera, men just nu är det KappAhls som utmärker sig, o jag tycker att ni skall skämmas tamejfan.

Om du har vägarna förbi i oktober

Malmö. Galleri Rostrum. Post-it A world exhibition.

Stenungsund. Tio små hus, Kulturvandring

välkommen.

Ta sönder göra nytt / kill them darlings

Vattenfärg. Akvareeeeeell.
Tyngt av tradition.
Så färgat av några av vår tids största.
Så in i helvete svårt att höra sin egen röst.
Samtidigt spännande just för allt det.

Jag tar isär. Klipper ner. Börja om. Försöker lyssna på min egen röst, min stämma kanske, i det som redan är sagt.
Tystnad ställt emot tusen toner.
Sanning emot lögn.
Längtan emot drömlös sömn.

Den livsviktiga ofullständigheten.

Vad är driv?

Man accepterar sin förlust o köper ny film.
5 rullar borta.
Bilderna som är tänkta att vara en del av utställningen i Stenungsund i slutet av september.

Jag tänker mig följande: driv kan mätas i avståndet/tiden mellan tanke och handling.
Hur låter det?

dom har fan aldrig vart i Malmö...

...eller tja, jo, det har dom.

o jag med.

för några veckor sen o det var fint o jag råkade gå förbi KRETS, ett litet galleri som var bra på alla sätt, o jag blev glad, o ikväll när jag satt o grejade hittade jag en gammal webadress till Megan Whitmarsh som hade gjort nåt koolt så jag kollade upp henne o då hade hon (som är från Amirrikat) ställt ut på KRETS.

o så kändes det igen som om allt hängde ihop.

o jag har en brevkompis som gör konst o vi skall typ brevväxla men jag har bara skickat ett brev o hon ett o sen blev det typ inget mer, fast idag har jag skrivit ett litet med frågan Vad kan konsten, som det andra inte kan?

o jag kommer på att det är svårt att brevväxla om konst.

men jag tänker att det skall fan gå.

det är förresten svårt att brevväxla överhuvudtaget.

Men Eric Ericson, han kan det där med att skicka brev.

eller annat.

skicka kan han ialla fall.

!!!!!

Grattis Karin Malm!!

M-Benz YFI-awards winner. Karin Malm. o här o här.

Vi lyfter hatten o glasen i Gbg413.

LAB

Man va i Paris. En utställning på LAB, Le Laboratoire Art Science Experiences

New Territories.

Om visionen om ett nytt boende, ett nytt habitat, en möjlighet att söka nya behov o möten för dem. En avläsning av min handflata genererade en modell som i en ny värld skulle printas ut ihop med andra som önskar samma som jag.

When in Paris dont miss this place.

******************