tjuvjävlar!

Den finfina pojken med fläskkotlettfrisyr o blåskjorta o finklocka reste sig plötsligt o gick. Med drinken i handen. Rakt ut från krogen, med sin lite töntigare polare i släptåg. De var kungar o inget kunde stoppa dem. De finfina flickorna som satt kvar ropade o skrek. –Tjuv! Jävla sosse!

Jävla sosse?

För de finfina flickorna o pojkarna var sosse ett riktigt fult ord, ett ord för någon som stjäl. Åtta Paris Hillton-kopior en måndagkväll med drinkar o en dröm att vara någon annan. Någonannanstans.

Så neurotiskt vackra o piffade o unga o jag var både avundsjuk på deras förmåga att ligga på ytan o sorgsen för detsamma. De är i början av allt. De är på väg ut i det som skall bli livet, de har ännu inte valt, någon har gjort det åt dem. De påverkas inte ännu av de verkliga tjuvarnas politiska beslut.

Jag läser med någon underlig form av uppgiven förfäran debatten om de nya sjukskrivningsreglerna som snart skall träda i kraft. Uppgiven för att jag, redan innan ett år av borglig regeringsmakt har passerat, har gett upp hoppet. Vi bad om det. Svea rikes befolkning gick tillsammans ut den där söndagen för snart ett år sen o petade lappar i kuvert. Tillsammans bad vi om en Allians med ett nytt arbetarparti, en kristen höger o annat löst liberalfolk. Nu står vi där. Med skägget i den berömda brevlådan o ser på hur de demonterar hela skiten. De packar ihop Sverige som om det var en jävla cirkus som skall stuvas in i en lastbilskaravan o skickas vidare. Vi är en småländsk knock-down-lösning i platta exportvänliga paket. Kvar blir spåren efter karnevalen o några högar elefantskit.

I en affär för nåt år sen hamnade jag i en idiotisk diskussion med butiksinnehavaren om huruvida man kunde bli utbränd, eller om det hela var hitte-på. Han var så inbilskt korkad med obeskrivliga argument som illa dolde ett totalt oförstående för att människor kan ha det svårt i perioder i sina liv o ett förakt för svaghet. Han skrattade åt linjen att samhället i stort bär en stor del av skulden till att människor känner sig otillräckliga o att kraven på individen att reda sig själv emellanåt är förödande. Haha! Sa han, vilken smörja, jag har minsann… Jag gick. Jag orkade inte stå o gagga med en gubbjävel som ändå förmodligen var lite senil.

Men nu. Nu dyker argumenten upp igen, på debattsidorna, i verkligheten. Nyss blev A-kassan hårt åtsatt o om man inte har jobb skall man givetvis vara beredd på att pendla en dryg timme varje väg, oavsett om man har småbarn eller inte, gå här o lösdriva går inte för sig.

O blir man sjuk, ja då jävlar är det bäst att det är någon riktig verklig sjukdom som man kan se, cancer eller tappa ett ben eller nåt sånt, för lite ont i ryggen eller lite svårt att sova (vem fan har inte det ibland?) eller depression, ja det är bara lur. Jag skulle verkligen vilja se ett Riviera-solbränt styrelseproffs sitta i möte efter möte med ryggskott. Eller samma person göra en enda dag i långvården med en liten sträckning i ryggen.

Det är två saker som upprör mig i hela debatten. Det ena är att det är så fasansfullt trångsynt o direkt människoföraktande att ta bort stödet för dem som blir utmattade eller deprimerade o inte kan jobba, o det andra är att det ju fan alltid är de som redan lever på de snävaste marginalerna som skall åka dit medan de som har 50 lök plus i månaden bara får det bättre. Det gör mig vansinnig. De som sitter på beslutsmakten är aldrig någonsin de som drabbas. Det äcklar mig!

Jag vet att jag har sagt det förr, men jag säger det igen: jag hoppas att de som driver igenom såna här beslut själva åker på en saftig livskris eller en skada som gör att de åker ur systemet. Jag börjar tro att det är det enda sättet att få folk att fatta.

Det känns som att vi bäddat fint för att detta skall hända. Hela samhället har i tillväxtens o (den diffusa marknadens) anda individualiserats mer o mer, fler o fler såser skall reda sig själva, o nu när borgarpacket kom till makten så är det bara att kamma in. Det finns inget motstånd kvar. Det finns ingen organisation eller samarbete mellan människor kvar. Det enda som finns är ensamma råttor som trampar varandra för att kunna hänga sig kvar.

Vi har tillåtit oss att bli mer o mer rädda för varann. Vi är skraja för allt i hela världen, utom det som verkligen borde skrämma oss; en maktelit som obehindrat skor sig på vår ångest över att inte räcka till att inte klara av att inte se bra ut att bli gamla. Det finns några som tjänar som fan på att vi är rädda för muslimer tjuvar ungdomar trafik fett datavirus ligor. O medan vi läser kvällstidningshot har de fallskärm o sitter i varandras styrelser o deras barn duschar varann i champagne i Troppan med Madde.

Björn Afzelius sjöng om hur pyramiderna till slut skulle bli deras grav.

Jag skulle önska att deras gravar inte blev monument som folk reste till tusen år senare, utan en ful parkeringsplats som ingen jävel vill vara på.