somliga dagar

någon har ett sånt här bord

Fötterna tunga svårt att se klart att stå upp.

Tiden blir suddig blir dagar timmar / _ _ _ _ _ _ .

Jag står mitt i rummet står still vill gå men vet inte vart vet inte hur vet inte.

När.

Jag skulle ge allt för att förstå. Mig.

Tiden.

Det som händer.

Draken sover sover tassar stilla inte väcka den äter min energi äter min kropp vill inte.*

_ _ _ _ _.

Jag står mitt i [mellan]. Fortfarande. Jag skulle vilja välja sida men det går inte så jag står kvar balanserar väger. Ord. Blickar. Tonfall.

Jag skulle så gärna vilja förstå svaren är begravda ligger under all gammal skit all tid.

Alla lampor tända ändå är det mörkt är det tyst är det på låtsas.

Allt blir en lek. Med ord med gester med någonting som inte finns / är verkligt.

*De skulle aldrig förstå. De kommer aldrig förstå.

jag vill tro på det

om man inte har något att göra, typ friår.

män med olika öden

sanningen

Det är hit vi är på väg. Fortare än vi vill veta.

infrastruktur

Säga vad man vill om bilarna o utsläppen o allt, man fan va snyggt det är med vägar!

tjuvjävlar!

Den finfina pojken med fläskkotlettfrisyr o blåskjorta o finklocka reste sig plötsligt o gick. Med drinken i handen. Rakt ut från krogen, med sin lite töntigare polare i släptåg. De var kungar o inget kunde stoppa dem. De finfina flickorna som satt kvar ropade o skrek. –Tjuv! Jävla sosse!

Jävla sosse?

För de finfina flickorna o pojkarna var sosse ett riktigt fult ord, ett ord för någon som stjäl. Åtta Paris Hillton-kopior en måndagkväll med drinkar o en dröm att vara någon annan. Någonannanstans.

Så neurotiskt vackra o piffade o unga o jag var både avundsjuk på deras förmåga att ligga på ytan o sorgsen för detsamma. De är i början av allt. De är på väg ut i det som skall bli livet, de har ännu inte valt, någon har gjort det åt dem. De påverkas inte ännu av de verkliga tjuvarnas politiska beslut.

Jag läser med någon underlig form av uppgiven förfäran debatten om de nya sjukskrivningsreglerna som snart skall träda i kraft. Uppgiven för att jag, redan innan ett år av borglig regeringsmakt har passerat, har gett upp hoppet. Vi bad om det. Svea rikes befolkning gick tillsammans ut den där söndagen för snart ett år sen o petade lappar i kuvert. Tillsammans bad vi om en Allians med ett nytt arbetarparti, en kristen höger o annat löst liberalfolk. Nu står vi där. Med skägget i den berömda brevlådan o ser på hur de demonterar hela skiten. De packar ihop Sverige som om det var en jävla cirkus som skall stuvas in i en lastbilskaravan o skickas vidare. Vi är en småländsk knock-down-lösning i platta exportvänliga paket. Kvar blir spåren efter karnevalen o några högar elefantskit.

I en affär för nåt år sen hamnade jag i en idiotisk diskussion med butiksinnehavaren om huruvida man kunde bli utbränd, eller om det hela var hitte-på. Han var så inbilskt korkad med obeskrivliga argument som illa dolde ett totalt oförstående för att människor kan ha det svårt i perioder i sina liv o ett förakt för svaghet. Han skrattade åt linjen att samhället i stort bär en stor del av skulden till att människor känner sig otillräckliga o att kraven på individen att reda sig själv emellanåt är förödande. Haha! Sa han, vilken smörja, jag har minsann… Jag gick. Jag orkade inte stå o gagga med en gubbjävel som ändå förmodligen var lite senil.

Men nu. Nu dyker argumenten upp igen, på debattsidorna, i verkligheten. Nyss blev A-kassan hårt åtsatt o om man inte har jobb skall man givetvis vara beredd på att pendla en dryg timme varje väg, oavsett om man har småbarn eller inte, gå här o lösdriva går inte för sig.

O blir man sjuk, ja då jävlar är det bäst att det är någon riktig verklig sjukdom som man kan se, cancer eller tappa ett ben eller nåt sånt, för lite ont i ryggen eller lite svårt att sova (vem fan har inte det ibland?) eller depression, ja det är bara lur. Jag skulle verkligen vilja se ett Riviera-solbränt styrelseproffs sitta i möte efter möte med ryggskott. Eller samma person göra en enda dag i långvården med en liten sträckning i ryggen.

Det är två saker som upprör mig i hela debatten. Det ena är att det är så fasansfullt trångsynt o direkt människoföraktande att ta bort stödet för dem som blir utmattade eller deprimerade o inte kan jobba, o det andra är att det ju fan alltid är de som redan lever på de snävaste marginalerna som skall åka dit medan de som har 50 lök plus i månaden bara får det bättre. Det gör mig vansinnig. De som sitter på beslutsmakten är aldrig någonsin de som drabbas. Det äcklar mig!

Jag vet att jag har sagt det förr, men jag säger det igen: jag hoppas att de som driver igenom såna här beslut själva åker på en saftig livskris eller en skada som gör att de åker ur systemet. Jag börjar tro att det är det enda sättet att få folk att fatta.

Det känns som att vi bäddat fint för att detta skall hända. Hela samhället har i tillväxtens o (den diffusa marknadens) anda individualiserats mer o mer, fler o fler såser skall reda sig själva, o nu när borgarpacket kom till makten så är det bara att kamma in. Det finns inget motstånd kvar. Det finns ingen organisation eller samarbete mellan människor kvar. Det enda som finns är ensamma råttor som trampar varandra för att kunna hänga sig kvar.

Vi har tillåtit oss att bli mer o mer rädda för varann. Vi är skraja för allt i hela världen, utom det som verkligen borde skrämma oss; en maktelit som obehindrat skor sig på vår ångest över att inte räcka till att inte klara av att inte se bra ut att bli gamla. Det finns några som tjänar som fan på att vi är rädda för muslimer tjuvar ungdomar trafik fett datavirus ligor. O medan vi läser kvällstidningshot har de fallskärm o sitter i varandras styrelser o deras barn duschar varann i champagne i Troppan med Madde.

Björn Afzelius sjöng om hur pyramiderna till slut skulle bli deras grav.

Jag skulle önska att deras gravar inte blev monument som folk reste till tusen år senare, utan en ful parkeringsplats som ingen jävel vill vara på.

du får inte varaaa meeeed, haha.

Ja det är lätt att falla in i. Det är så snabbt o enkelt o helt plötsligt har man inte tänkt på en liten stund...o vips!
Mediakritik. Samhällsdebatt. Öppet eller slutet?
Gated comunities?
Internet...öppet för alla eller slutet för de som betalar?

Wired diskuterar Facebook, om det enkla i att rigga ett konto o snabbt kunna gosa sig med sina vänner...men vad händer med alla man inte känner? Är det rätt väg att gå att arbeta för dessa olika slutna nätverk länksystem låsta plattformar som gör att vi begränsar oss, o att det finns ngn som tjänar på det. (Murdock?)
Pulse låter som ett intressantare alternativ till facebook, för att det är öppet, det går att söka på, det är inte ett eget litet nätverk för de som redan känner varandra.

I helgen blev jag inbjuden på fest av mina grannar. Så jävla trevligt. De är alla studenter o kvar fanns den befriande fyra flaskor sprit o en chipspåse så är det fest-känslan. Alla var öppna o trevliga, inget positionerande o bräckande med titlar uppdrag forskninsanslag eller andra hierarkiska vapen, bara skål kul att ni kom tjena tjena party.
O när jag tänker på det så kanske Facebook, Myspace, iTunes är lite samma. Man måsta vara med för att få vara med, man är på insidan...eller inte alls.
O det finns ingenting som är gratis.

Måste nog läsa om CopyMe o vara lite mer på min vakt.

all mänb ildning

Hur blir man allmänbildad? O hur kan skolan lägga grund för bred kunskap? Lite om mycket. (fy fy fy, det vill vi inte ha, vi vill ha spetskompetenta tillväxtmaskiner som kan lyfta svensk forskning och ekonomi till nya internationella höjder*).

Jag vill tro på bred kunskap. Jag vill tro på att … Att lära sig vidare, fördjupa sig, handlar väl oftast om att veta vilka frågor man skall ställa, veta var luckorna finns. Kan man formulera sig rätt växer kunskapen på alla fronter samtidigt. Allt får betydelse. Allt blir intressant.

Inge nyheter, men det stod om det i DN idag, om hur allmänbildning är den högst skattade kvalitén vid jobbansökningar. Men ingen vet riktigt vad det är. O framförallt inte hur man lär ut det. eller?

Är det egentligen så svårt? Är det inte snarare ett problem i skolan eftersom allmän kunskap är allt det emellan prov o tentor o betygsskalor o mätbarhet. Allmänbildning är svårt som fan att mäta, och om det inte går att mäta ja då kan vi inte satsa på det i skolan. Hur skulle det se ut om eleverna bara gick runt o lärde sig en massa olika saker o man inte kunde avgöra vem som var G o vem som var MVG? Då skulle man ju inte kunna veta vem som fick bli läkare och vem som skulle laga bilar. Det skulle ju bli orättvist.

Eller hur.

Kanske kan man hitta ett sätt att mäta allmänbildning?

Klart man kan.

Problemet är väl snarare att vi inte vill satsa på den typen av flummande o vaga kursbeskrivningar, det lönar sig inte. När jag började läsa på universitetet i mitten av 90-talet så läste många lite A-kurser i olika ämnen, lite i väntan på att man skulle få ordning på vad det var man ville syssla med, eller i väntan på att man kom in på det man redan visste att man ville. Det var inte en stakad väg till en examen, utan en möjlighet att bredda sig. För sin egen skull. För sin framtid. Studielånen var fortfarande så pass väl tilltagna att det var möjligt. Det kan man ju se som dröneri o slapphet, eller som investering för framtiden. Det fanns ett samhälleligt stöd för allmänbildande. Bildande kanske man kan säga. Jag läste Humanekologi, Miljökunskap och Antika Greklands historia. Breddande. Ozon, entropi och Zeus.

När jag tittar på skolan nu blir jag lite orolig. Barn skall välja sin livsinriktning redan vid 15 o sedan specialisera sig o plocka rätt kurser genom gymnasiet för att efter det ta sin universitetsexamen i en rak o snygg prydlig form utan avstickare utan tvekan utan ångervecka. Det finns inget öppet köp på de avgörande valen.

Hur exakt detta skall gå till får bli en annan dag.

*Tillväxt o snyggt BNP handlar ju om resultat. Vi skall väl för fan inte utbilda våra ungdomar till att bli bra på TP!