Sitter med fotografier. Flera tusen osorterade. Bilder minnen idéer tankar. Saker som hänt människor som varit. Många har blivit kvar, andra har försvunnit. Funderar över min dokumentationsmani. Varför är det så viktigt för mig att dokumentera allt som händer? Foto dagböcker sparade saker papper txter snuttar ljud film. Allt sparas arkiveras katalogiseras. Finns. Kvar.
Vad letar jag efter i alla dessa dokument?
o vad kunde tiden använts till istället?
Jag hoppas på att komma på det snart.
6 kommentarer:
jag kan inte låta bli: dokumentera processen för att minnas och för att se den utveckling man inte är medveten om då den pågår. har jag hört...
vikten av dokumentationen har etsats in i min hjärna. skadad eller lärd? någon annan får avgöra när tiden är sådan att allt betyder något annat. jag är övertygad i alla fall.
kanske är det dokumentationen du dokumenterar för att långt senare kunna se vad den betydde. eller är det där du är nu. metadokumentation
Jag ler och instämmer i föregående inlägg.
ja, eh, det verkar vara en sak att säga till andra o en sak att fatta själv...
eller så handlar det om olika situationer som tarvar olika saker. vet inte vilket.
dokumentation, för att se sin utveckling: ja
dokumentation, för sakens skull: nja
om jag går igenom alla dagböcker o fotografier o skissböcker, (kanske 50 böcker, 6000 bilder o ett tiotal skissböcker) så är det möjligt att jag förstår ngt om mig själv jag ännu inte sett...
eller så var hela skiten en bluff.
vem vet?
situationerna är alltid olika.
kanske är det inte ditt jobb att gå igenom allt du samlat. dokumentationen i sig kan ju ha en betydelse på så sätt att den tvingar en/ger möjligheten att reflektera i närhet till det som händer. kanske behöver allt göras, men inte sparas. fast å andra sidan kan tillbakablickarna som sker långt i efterhand ge mycket, då när man fått ett nytt perspektiv och kan omvärdera.
hm...det är tydligt att ingen av oss vet.
till överdrift går det väl först när dokumenationen tar större plats i livet än det som dokumenteras?
Jag tror inte att man behöver vara frustrerad över att man inte förstår VARFÖR man gör...
så länge man inte finner sig själv stå och stampa...
men visst kunde det vara kul att veta... eller tro sig veta.
Att man reflekterar över vad det är man gör är väl ett tecken på satt man rör sig i rätt riktning... eller i en riktning.
signe, c.wu; ja
det är väl så att dokumentationen lätt tar stor plats. i jobbet är det ett evigt jävla dokumenterande o sparande o skrivande o korrläsande. hade man inte behövd det hade man haft mycket mer tid till sånt man tycker att man är där för: undervisning.
i det konstnärliga arbetet kan det ju vara ngt bra att man beskriver sin process för sig själv, så att man ser vad man håller på med.
livet oxå kanske.
oftast så tänker jag bäst när jag skriver det, så det är sällan som jag går tillbaka o läser o tänker ojojoj detta hade jag glömt. ungefär som att skriva en matlista, eller rita ett schema för en termin.
men. dokumentationen kan ta för mycket plats. det blir emellanåt ngt jag gör o sen tycker jag att jag gjort ngt. men egentligen har jag bara suttit o skissat o skrivit om sånt jag nog borde, eller redan har gjort.
göra mer, tala om det mindre...det skall bli det kommande årets devis (tillsammans med SPA 2007)
Skicka en kommentar