En kväll när mer hände...

...o det är ok o jag låtsas som att det inte riktigt är sant o lägger mig i soffan med glass.

det finns sånt som man aldrig glömmer

emellanåt...

...är det svårt att fatta hur i helvete det är tänkt att man skall få ihop allt.

saker man sparar

Anteckningar i mobilen:

Hur vi tänker avgör vad vi tänker.

Mini/maxi Hedemora

Myspace/Sogeeks

Den inter. kontakten med exter. boende. Botten eller utsikt.

Parallella fokus

Det går inte att förbereda sig för förlust

Onomatopoesi

Ambidextri Emergens

en eftermiddag

en mirgon...nej miorgon...nej morgon

ja. kulturnatta. utställning.

utan vidare

...

...

en som ritar

nu är nu

han skulle bara veta ... det vi andra vet...

Då skulle orden vara annorlunda.
Då skulle vi kunna skratta tillsammans.

Food Court Musical

Ur diskussioner om vad man kan o får o vill göra i det offentliga rummet.
Fan va fint!
Det går att tänja på vardagen.

Frozen Grand Central

Fantastiskt!

...

ja

ett par dagar i skogen

ger liv åt längtan efter fast mark under fötterna.

verkligt

sommaren lämnar oss

...men nästa år kommer han igen...ty det har han lovat.

utan namn o utan minne

för att få vara

mmmm

Svårt att inte älska pizza o öl i sensommarsolnedgången.

mera hOLga

vad njuter män av?

Vill män bara stoppa in den?
Lite överallt.
Eller kan det eventuellt finnas mer...?

Vi skall nog fundera mer på det här.

...

i hjärtat

ett kontor

att samla historien

...gör att den känns lite lite mer verklig.
tror jag.

ljug-teckning

Om jag sa att det var en teckning.
kanske i en serie av flera, så skulle du nog säga mmm o tycka att det var intressant.
Det är mögel.
I taket på jobbet.

Men jag tänker ljuga o säga att det är teckning, för jag tycker att det är så satans fint.

fint

PARIS: INVISIBLE CITY

txt

web




...det känns som att kan finnas spännande saker här.

även utanför bild sker det

vad önskar du dig mest av allt när du fyller år?

,,,

vad gör man när vuxna inte är vuxna?

Hur fan skall man förhålla sig?
När man har sagt till.
När man har diskuterat.
När man tror att det var engångshändelser.

foreverandeverandever

...

eroticarch

.kan inte jag ihop få mening en

Min hjärna kan inte formulera en klar tanke.
Inte en mening.
Innehåll.
Bara små fragment av idéer till eventuella möjligheter.
Senare.

Vissa dagar när man vaknar är det ingen skillnad på himmel o resten, det är bara fuktigt.
Så är det.


Mycket besynnerligt.

i alla drömmar finns en blind fläck

...

All artists are prepared to suffer for their work, but why are so few prepared to learn to draw? (Banksy)

utanför bild

sakta
långsamt
makligt

Klockan är det operativa systemet i den moderna kapitalismen (C.Honoré, SLOW)

Ting Tar Tid

Hur blir världen om man bebor den långsammare?

med tid för väntan

med tid för att bryta.
med tid för att välja.

hej då

Hamsterhjul visa vara duktig stå med mössa tacka bocka.

Hej då tro att det blir bättre sen tävla springa rusa.

en längtan

odefinierad.
vag men samtidigt tydlig.
lite besynnerligt.
som vakendröm o tungspetsord.

HOLGApremiär

De första bilderna.
Nu jävlarrs!

tillbaka

förmodligen för att stanna.

o utanför...

...regnar regnar regnar det.

hemmadagar med färgpennor

vill du så får du

vart skall du gå?

Funderar

Jag läser Emrik Larssons artikel på Debatt i GP 31/7-08

(sen läste jag alla svarsinlägg…fuck, folk är verkligen arga)

Jag vill spontant hålla med om allt han säger, självklart är kulturen viktig och självklart borde det vara möjligt att försörja sig på sitt konstnärliga uttryck.

Eller?

Är det så självklart?

Vem har sagt att just kulturarbetare skall få carte blanche på sitt undersökande och det de vill göra med sin tid?
Om ingen vill se pjäserna, filmerna, utställningarna, föreställningarna, höra musiken, behövs de då?
Ibland blir jag rädd för att konstens vikt i samhället är ett oemotsagt konsensusbeslut för de redan invigda, de som har kunskapen, träningen och koderna för att kunna tillgodogöra sig uttrycken. Något vi har bestämt oss för är så gott, så ogenomträngligt, att det inte behövs förklaras.

Jag tvivlar inte på vikten av konsten, men jag är övertygad om att det behövs ett samtal om formerna.

Finns det för lite pengar?

Får fel personer, verksamheter, pengarna?

Är det en fördelningsproblematik?

Handlar det om att kulturen får för lite pengar i dagens Sverige, eller handlar det om att de pengar som finns bara går till de redan etablerade personerna, verksamheterna?
Skulle det ekonomiska systemet kunna se ut annorlunda?

Det är klart att det skulle.

Jag tänker mig att problematiken ligger i ett samhälle med en väldigt låg fokuströskel, där färdigtuggade 25 minutersSitComs, oneliners och binära svarsalternativ går före de mer krävande uttrycken. De uttryck som ger motstånd och ställer krav på eftertanke och en viss erfarenhet.

Vem orkar sätta sig in i gestaltade frågor som bara ger nya frågor tillbaka?
Befinner vi oss överhuvudtaget i en tid som har plats för frågor utan svar?
Jag tänker mig att vi lever i en kraftigt resultatinriktad tid, tillvaro, som helt enkelt inte har ro för det som tar tid att sätta sig in i, det som önskar engagemang av mig som betraktare, deltagare.

Kanske är det inte just vår tid, kanske har det alltid varit så, men oavsett så kvarstår frågan om hur skall då konsten komma fram, ta plats, om endast ett fåtal (redan invigda?) vill ha den.

Jag tror med bestämdhet att konsten (alla uttryck) behövs. Den är blodet i samhällskroppen. Den forslar tankar och idéer fram och tillbaka, den syresätter och tillåter flöde. Och den blöder så att det syns.
Jag tror också att konsten och det kreativa arbetet är en tillgång för alla, oavsett om det är på utförande individnivå eller i de stora företagens strategiska planeringar.

Men jag återkommer till frågan om huruvida kulturarbete är ett jobb?
Att det är arbetsamt att jobba kreativt tvivlar väl ingen på, konst är arbetsintensivt, men kan man säga att man gör ett jobb om endast ett fåtal är intresserad av att ta del av det man producerar?
Eller har man en hobby? (o är det nödvändigtvis ett problem?)
Om jag är cykelreparatör, som ju är ett jobb som behövs, men är ganska kass på att laga cyklar, så kommer jag snart att förlora jobbet.
Jag skulle ju då kunna åberopa en idé som torde vara tämligen stark under det växande klimathotet att jag behövs som fan, för det är viktigt att folk har cyklar som fungerar. Bör jag bli subventionerad då?

Kanske är exemplet tunt, raljerande nästan, men ändå; får vem som helst anta rollen som kulturutövare och i och med det placera sig i en grupp som skall ges ekonomiskt utrymme att göra det men själv tycker är viktigt.

Jag upplever att det finns en problematik i att försöka stå som en enad sektor i samhället och försöka förklara att man behövs. Både för att det riskerar att bli tomma ord, och för att det lätt kan uppfattas som att man sätter sig på lite onödigt höga hästar.

Jag tror att man måste visa, tillsammans.

Samhället, i det här fallet statsapparaten, måste gå före och bereda väg och visa att den tror på en bred och varierad kultur, där även de oetablerade uttrycken har en plats.
En bra start för detta torde vara att dels ta bort skatten på konstnärligt arbete, och dels ge mer rum för konsten. Om man vill tillåta konsten att ta plats måste det finnas plats för konsten. Tillgängligheten blir här en avgörande faktor. En mer disponerad kulturscen med många platser att både utöva och uppleva konstnärliga uttryck. Gratis museibesök var en mycket god start.
Jag tror på ett större ekonomiskt stöd för, och tillhandahållande av, lokaler för konstnärlig verksamhet. Ateljéer, replokaler och studios. Och många fler platser att visa, spela och kommunicera.
Fler gallerier och scener. Låt konsten komma ut närmre människorna, sänk tröskeln.
Min gissning är att de som vill arbeta kreativt kommer att göra det, men de behöver platser för sitt arbete, både i skapandeprocessen och i kommunikationen.
Då kan dialogen uppstå, då kan fler bli intresserade och då kan kulturen visa att den behövs.

Till detta tror jag att konsten måste våga anta en mer pedagogisk hållning. Inte en katederundervisande pekpinnepedagogik, men en samtalande. Fler konstnärer i möte med de som tar del av uttrycken. Fler samtal och diskussioner som öppnar för fler människor att vilja, våga, prata om det man gör och upplever, om dess plats och roll i samhället.

Konsten talar inte för sig själv. Det är en seglivad idé om det skapande ensamma frånvända geniet som sitter på sin kammare och skapar. Konsten behöver kommunikationen, berättelsen, för att finnas. Och för det måste alla arbeta.
Den obetalda kultursfären riskerar att försättas en självgenererande loop emellanåt; eftersom kulturen inte ger någon ekonomi, så måste en annan valuta föras in och den valutan heter cred, och med den kan man inte betala hyran, men man får plats i de rätta rummen och man blir lyssnad på av de utvalda och till slut blir det hela en jävla soppa av obetalda invigda som talar till varandra. Kultursfären blir en egen nation med mer eller mindre välbeställda invånare och en stor grupp asylsökande. Detta gynnar inte någon. Varken det ena eller det andra mönstret kan inte brytas av sig själv, det måste ske samtidigt, tillsammans.

Konstens vilja till kommunikation, och ett samhälleligt stöd för att möjliggöra den.