Funderar

Jag läser Emrik Larssons artikel på Debatt i GP 31/7-08

(sen läste jag alla svarsinlägg…fuck, folk är verkligen arga)

Jag vill spontant hålla med om allt han säger, självklart är kulturen viktig och självklart borde det vara möjligt att försörja sig på sitt konstnärliga uttryck.

Eller?

Är det så självklart?

Vem har sagt att just kulturarbetare skall få carte blanche på sitt undersökande och det de vill göra med sin tid?
Om ingen vill se pjäserna, filmerna, utställningarna, föreställningarna, höra musiken, behövs de då?
Ibland blir jag rädd för att konstens vikt i samhället är ett oemotsagt konsensusbeslut för de redan invigda, de som har kunskapen, träningen och koderna för att kunna tillgodogöra sig uttrycken. Något vi har bestämt oss för är så gott, så ogenomträngligt, att det inte behövs förklaras.

Jag tvivlar inte på vikten av konsten, men jag är övertygad om att det behövs ett samtal om formerna.

Finns det för lite pengar?

Får fel personer, verksamheter, pengarna?

Är det en fördelningsproblematik?

Handlar det om att kulturen får för lite pengar i dagens Sverige, eller handlar det om att de pengar som finns bara går till de redan etablerade personerna, verksamheterna?
Skulle det ekonomiska systemet kunna se ut annorlunda?

Det är klart att det skulle.

Jag tänker mig att problematiken ligger i ett samhälle med en väldigt låg fokuströskel, där färdigtuggade 25 minutersSitComs, oneliners och binära svarsalternativ går före de mer krävande uttrycken. De uttryck som ger motstånd och ställer krav på eftertanke och en viss erfarenhet.

Vem orkar sätta sig in i gestaltade frågor som bara ger nya frågor tillbaka?
Befinner vi oss överhuvudtaget i en tid som har plats för frågor utan svar?
Jag tänker mig att vi lever i en kraftigt resultatinriktad tid, tillvaro, som helt enkelt inte har ro för det som tar tid att sätta sig in i, det som önskar engagemang av mig som betraktare, deltagare.

Kanske är det inte just vår tid, kanske har det alltid varit så, men oavsett så kvarstår frågan om hur skall då konsten komma fram, ta plats, om endast ett fåtal (redan invigda?) vill ha den.

Jag tror med bestämdhet att konsten (alla uttryck) behövs. Den är blodet i samhällskroppen. Den forslar tankar och idéer fram och tillbaka, den syresätter och tillåter flöde. Och den blöder så att det syns.
Jag tror också att konsten och det kreativa arbetet är en tillgång för alla, oavsett om det är på utförande individnivå eller i de stora företagens strategiska planeringar.

Men jag återkommer till frågan om huruvida kulturarbete är ett jobb?
Att det är arbetsamt att jobba kreativt tvivlar väl ingen på, konst är arbetsintensivt, men kan man säga att man gör ett jobb om endast ett fåtal är intresserad av att ta del av det man producerar?
Eller har man en hobby? (o är det nödvändigtvis ett problem?)
Om jag är cykelreparatör, som ju är ett jobb som behövs, men är ganska kass på att laga cyklar, så kommer jag snart att förlora jobbet.
Jag skulle ju då kunna åberopa en idé som torde vara tämligen stark under det växande klimathotet att jag behövs som fan, för det är viktigt att folk har cyklar som fungerar. Bör jag bli subventionerad då?

Kanske är exemplet tunt, raljerande nästan, men ändå; får vem som helst anta rollen som kulturutövare och i och med det placera sig i en grupp som skall ges ekonomiskt utrymme att göra det men själv tycker är viktigt.

Jag upplever att det finns en problematik i att försöka stå som en enad sektor i samhället och försöka förklara att man behövs. Både för att det riskerar att bli tomma ord, och för att det lätt kan uppfattas som att man sätter sig på lite onödigt höga hästar.

Jag tror att man måste visa, tillsammans.

Samhället, i det här fallet statsapparaten, måste gå före och bereda väg och visa att den tror på en bred och varierad kultur, där även de oetablerade uttrycken har en plats.
En bra start för detta torde vara att dels ta bort skatten på konstnärligt arbete, och dels ge mer rum för konsten. Om man vill tillåta konsten att ta plats måste det finnas plats för konsten. Tillgängligheten blir här en avgörande faktor. En mer disponerad kulturscen med många platser att både utöva och uppleva konstnärliga uttryck. Gratis museibesök var en mycket god start.
Jag tror på ett större ekonomiskt stöd för, och tillhandahållande av, lokaler för konstnärlig verksamhet. Ateljéer, replokaler och studios. Och många fler platser att visa, spela och kommunicera.
Fler gallerier och scener. Låt konsten komma ut närmre människorna, sänk tröskeln.
Min gissning är att de som vill arbeta kreativt kommer att göra det, men de behöver platser för sitt arbete, både i skapandeprocessen och i kommunikationen.
Då kan dialogen uppstå, då kan fler bli intresserade och då kan kulturen visa att den behövs.

Till detta tror jag att konsten måste våga anta en mer pedagogisk hållning. Inte en katederundervisande pekpinnepedagogik, men en samtalande. Fler konstnärer i möte med de som tar del av uttrycken. Fler samtal och diskussioner som öppnar för fler människor att vilja, våga, prata om det man gör och upplever, om dess plats och roll i samhället.

Konsten talar inte för sig själv. Det är en seglivad idé om det skapande ensamma frånvända geniet som sitter på sin kammare och skapar. Konsten behöver kommunikationen, berättelsen, för att finnas. Och för det måste alla arbeta.
Den obetalda kultursfären riskerar att försättas en självgenererande loop emellanåt; eftersom kulturen inte ger någon ekonomi, så måste en annan valuta föras in och den valutan heter cred, och med den kan man inte betala hyran, men man får plats i de rätta rummen och man blir lyssnad på av de utvalda och till slut blir det hela en jävla soppa av obetalda invigda som talar till varandra. Kultursfären blir en egen nation med mer eller mindre välbeställda invånare och en stor grupp asylsökande. Detta gynnar inte någon. Varken det ena eller det andra mönstret kan inte brytas av sig själv, det måste ske samtidigt, tillsammans.

Konstens vilja till kommunikation, och ett samhälleligt stöd för att möjliggöra den.