Red Hook, Veruca Salt och Marcus Samuelsson

Det är kväll. Torsdag, lite snart slut på veckan o helg kommer med all vila o sovmorgon vi behöver så mycket nu i mörkret.

Idag har historien dykt upp...lite överallt.

Jag läste ut Siri Hustvedts Den lysande världen. En tät och vacker bok. Lite sådär för långsam och nästan omständlig, så att man måste ta sig lite i kragen när man läser. När jag var halvvägs igenom önskade jag att den skulle ta slut, men nu skulle jag kunna fortsätta. Mina tårar rann. Jag vet inte om jag håller med om att den är en ”rejäl pungspark på patriarkatet” som en recensent skrev på utsidan. Jag tycker nog att det var mest en fint berättad historia om att vilja, kämpa, stå vid sidan av, vänta, önska, leva. Det postuma greppet med olika röster som alla på ett eller annat sätt deltog i Harriet Burdens liv ger bra utrymme för olika ingångar till samma berättelse. Harriet bodde och verkade några gator från där jag bodde i Bklyn, vid samma tid som boken utspelar sig, i NewYork i början av 2000, och allt kom kastande tillbaka. Allt från den där tiden som betydde så mycket.
Och så bläddrar jag i nästa bok, den jag av en slump köpte samtidigt, Marcus Samuelssons Oui Chef!…

Den ganska långsökta kopplingen mellan böckerna ligger för mig på en liten italiensk restaurang på Smith street i Carroll Gardens, några kvarter från Red Hook, där jag åt middag med en flickvän och ett par av hennes vänner, på den där restaurangen vi gillade så bra att de hade kommit ut från Manhattan till Bklyn för att träffas. Den ena av vännerna var Marcus flickvän (kanske är hon det fortfarande).

Den italienska restaurangen var inte speciellt bra, helt vanlig pasta o sånt typ, jag hade bara ännu inte ätit mat som förtrollar som sveper bort tiden.
Så matmagikerns (stackars) flickvän fick le sig igenom sin pasta. Ibland skäms jag fortfarande lite över den middagen. Över arrogansen i att hon kanske hade kunnat ge en annan ingång till mat i New York...

Nu läser jag Marcus bok och tar mig igenom ett Sverige på 1980-talet som öppnar andra minnesdörrar.

Bättre hoppas jag på. J

Och sen. Av en slump, så såg jag att Veruca Salt har återförenats och släppt en ny skiva! Jag jublar.
De har ju varit mina följeslagare sen mitten av 90-talet (jag minns hur jag satt i Hans bil på väg till en frisbeeturenering i Danmark och satte på American thighs och tappade andan…)

I glädje och sorg.

---------------------------------

fuck. redigerar texten tio minuter senare. läser den o ba...what...hur skriver jag egentligen? 
så stolpigt o långsamt o ...lite som att jag vill vara en som skriver så där gottigt seriööööst fastän jag inte är det, jag kan ju fan inte det...

nejnejnej
släpp det, försök istället att hitta en ton som ligger närmre, behöver inte vara ens helt nära bara närmre den ton jag har annars.
jag kan ju till o med prata  om saker utan att stam-ma-ma-ma o ändå så är det som att när jag skriver så går det aslångsamt och blir ... 
s
t
e
l
t

något måst enändan ...eh---måste hända.
nu djävlars. är det 
text
som skall skrivas

o inget jävla mumlande.
-----------------------------------

…den här grejen är ju klar från början. Hur svårt kan det va? Den berättar sig själv. Ja det är klart att det är pinsamt, o det är pinsamt att tänka tillbaka på att man inte ens tänkte på vem som var med på middag….

Men, se nu, det blir samma igen. Det är som att det inte går att hålla tempo i skriven text. Det kan ju inte vara möjligt, det finns ju massor av människor som kan det (även om de kallas författare och skriver hela tiden).

Jag får fortsätta.